Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.
Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.
I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.
Låt mig förklara hur jag menar.
Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.
Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.
Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.
Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.
Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer
Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.
Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.
Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.
Så snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.
Glöm aldrig det.
Relaterat
Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
Antirasistisk kritik av mångkulturalism
Motargument 