För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?
Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?
Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).
En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.
Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.
Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).
Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.
Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’
Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).
SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.
I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.
Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.
Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.
Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.
Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.
Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.
Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.
Motargument 