Etikettarkiv: fördomar

Krönikor

Vi är A-laget, dom är B-laget

I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.

De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.

I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.

En svensk invandrare?  Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?

Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och  födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.

Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?

Zlatan Ibrahimović
Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?

”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.

I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.

B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.

Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.

Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.

Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.

Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.

Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag
Krönikor

Hjulet och rädslan för det okända

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

6707773257_2b77c0cdb8Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.

Krönikor

#näthat: Reality check

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss –  kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Redaktion

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat

 

 

Artiklar

Sverigedemokraterna – religionen och kyrkopolitiken

Sverigedemokraternas inställning till religion är minst sagt motsägelsefull. I partiets principprogram i kapitel 12 om ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”  går det att läsa hur de definierar religionsfriheten som ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse”. Vid första läsningen kan det framstå som välment och det inte finns någonting att anmärka på.  En närmare redogörelse är på sin plats.

Religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling och religioner som gör anspråk på samhällsinflytande måste få kritiseras och diskuteras på samma villkor som politiska ideologier.

De anser enligt principprogrammet vidare att ”staten varken kan och bör inte vara religiöst neutral” och att ”kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”.

Hur särställningen till ”andra religioner i Sverige” och hur ”religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling” och förhållandet däremellan verkligen ligger till visar sig snabbt i det avslutande stycket när religiös tillhörighet tydligen kan utgöra grund för negativ särbehandling.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket begränsat.

Sverigedemokraterna gör likhetstecken mellan islams närvaro i ”den svenska och västerländska kulturen” med en militant tolkning av islam som ett argument för att ”i största möjliga utsträckning motverka invandring från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism”. Negativ särbehandling av Sveriges 500 000 muslimer på grund av en rasistisk fördom är med andra ord fullständigt rimligt för en sverigedemokrat.  Det förklarar också deras inställning om att islam inte kan ”harmoniskt samexistera” i ”Sverige och västvärlden”.

När det från SD-håll sägs att ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse” är det frågan om en fasad. Ett dubbelspel.

Björnsss

Björn Söder protesterade år 2004 som ledamot i Lunds stiftsfullmäktige mot det framgångsrika integrationsprojektet ”Integration Rosengård”. I talarstolen klargör han varför Sverigedemokraterna är mot Svenska kyrkans stöd till muslimer. Kyrkans relation till muslimer ska vara präglad av det sverigedemokratiska assimileringskravet. Svenska och nytillkomna muslimer ska konvertera. Direkt vid ankomsten till Sverige börjar ”assimileringsprocessen” som ”man från samhällets sida bör kräva”. Det är enligt Björn Söder en av Svenska kyrkans uppgifter.

Sverigedemokraterna är i den världsliga politiken emot integrering och för assimilering av människor som kommer till Sverige. Vi anser att även Svenska Kyrkan skall arbeta för att assimilera de som väljer att flytta hit och detta bör ske i form av att man förkunnar det kristna budskapet och försöker få personer med annan trosuppfattning att konvertera till kristendomen, som ett led i den assimiliationsprocess man från samhällets sida bör kräva. Därför är projekt, som Rosengårdsprojektet, beklagligt och bör snarast avskaffas och inte belasta kyrkans medel. Vi tror inte heller att kyrkans medlemmar i stiftet är intresserade av att med kyrkans medel finansiera sådana projekt”, sade Björn Söder.

I den utsträckning som Björn Söder är representativ för Sverigedemokraterna går det att säga att deras åsikt och vilja är att Svenska kyrkan och ”kristendomen bör i kraft av sin historia” därför ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”. Kristendomen ska utnyttja sin särställning till att arbeta för att möta invandrare till Sverige med ett ”förkunnande av det kristna budskapet”.

religion-882281_960_720Faktum är att kyrkan redan har en särställning i Sverige och att de genom sitt förutsättningslösa och villkorslösa stöd till  muslimer ofta bidrar till att många konverterar till kristendomen.

Ironiskt nog skulle förmodligen Svenska kyrkans minskade stöd till framgångsrika integrationsprojekt öka riskerna för radikalisering. Även andra religiösa församlingar anordnar missionsarbete för nya medlemmar. Konfirmander finns även inom de frikyrkliga församlingarna bredvid Svenska Kyrkans egna.

Sverigedemokraternas krav på assimilering är oförenligt med deras egen definition av religionsfrihet och deras vision för Svenska kyrkan är kontraproduktiv och saknar verklighetsförankring. Det är sina egna och inte Svenska kyrkan eller dess medlemmars intressen som Sverigedemokraterna värnar om.  

(Den här redogörelsen utgår ifrån Sverigedemokraternas principprogram och kapitlet ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”. Redogörelsen för Björn Söders protest är från 2004 som stiftsledamot för Sverigedemokraterna i Lund.)

Krönikor

Flykting anno 2015

Tänk dig en flykting.
Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på?
Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?

Nu är det 2015.

Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.

Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.

I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.

De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd.  Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.

war-952967_960_720

När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”

På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!

Nu är det 2015.

Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.

Lästips

Hög kompetens hos nyanlända (Helsingborgs Dagblad)

Artiklar

Terminologi – sexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.

På Nationella sekretariatet för genusforskning kan man läsa följande om sexism:

Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.

Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.

Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.

Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.

Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder

Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.

Löneskillnader mellan kvinnor och män i EU- och EES-länder. Eurostat 2013.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.

Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.

Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.

Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.

Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.

Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.

Sexistiska stereotyper

Samhället genomsyras ständigt, och återkommande, av sexistiska attityder och fördomar. Vi ser det i uttalade könsbundna stereotyper i diverse sammanhang – vi ser det i reklamvärlden, i litteraturen, på film, i datorspel och inte minst i den hierarkiska uppdelningen i utbildningsväsendet, på arbetsplatser, i politiken och i de patriarkala uttryck som fortlöpande är en del av vår samtid.

tumblr_m6jc1zHy2L1rpzx9so1_1280Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:

kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening

kvinnor är svagare än män

kvinnor ska vara fina att titta på

män tycker om att mecka med bilen

män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen

som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra

Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom  generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.

Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.

Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.

Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:

Krönikor

Romerna i Sverige – Ludvikafallet 1956

Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag. 

Stadsförbundet  gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:

”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”

Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.

Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.

Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.

Dagen efter, den 30 maj,  har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.

31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.

Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?

Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.

Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.

kat-taikon-490x272
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Krönikor

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

Krönikor

Far åt pipsvängen med er!

 
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:
Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.

Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.

Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.

Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.

Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.

Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.

Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.

Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:

”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.

Krönikor

Tacksamhet

Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:

Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.

Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket och ändå är du otacksam”.

Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.

Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.

För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av brukssamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det överheten gav dem. Söndagsgudstjänster, arbete, straff och belöningar.

Flyktingar och personer med funktionsnedsättning är inga underordnade som ska stå med mössan i hand, de är människor med rättigheter.

Demokrati handlar i mina ögon om att stå upp för egna och andras rättigheter. Om vi bryr oss om demokrati borde vi vara glada att våra medmänniskor står upp och protesterar mot felaktig behandling. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att man inte bara bockar och bugar utan faktiskt gör sin röst hörd!

Ja det finns ohyfs och brutalitet. Men det är ohyfsat beteende. Snälla, låt mig slippa höra det eviga gnället på olika gruppers ”brist på tacksamhet”!