Etikettarkiv: flyktingpolitik

Artiklar

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet. 

Krönikor

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

nativity-scene-607853_960_720-768x576Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

Krönikor

Historiska beslut och dess konsekvenser

I Frankrike 1938 samlades 32 länder för att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, främst de judiska flyktingarna. Målet var att fastställa hur många flyktingar varje land kunde ta emot.

Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:

Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.

Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.

Vilken historia vill vi skriva idag?

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!

Anne_Frank

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.

jews_borders

Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:

US_opinion_after_kristallnacht

De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.

Alan-Kurdi

Idag har regeringen visat på att den vill kraftigt sänka flyktinginvandringen.  Regeringen säger att beslutet var ”jobbigt” men att det behövdes för att ”skapa andrum”.

Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna? 

Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.

Då som nu säger världen: Vi bryr oss, men…

Korta motargument

SD och biståndet

SD vill höja biståndet till närområdet med 9 miljarder under perioden 2016-2019, mer än vad regeringen föreslår i regeringsbudgeten. (de röda och gröna staplarna) Trots detta är siffran för SD:s sänkning av det totala biståndet 11,6  miljarder under perioden 2016-2019. (deras nedskärningar är de blåa staplarna under nollstrecket)

12105828_10153222532463358_8698251529510365378_n

Enligt Europaportalen är Sverige, med 1,1% av BNI, världsetta i biståndsnivåer. Med SD:s politik sjunker den siffran till 0,75%.

De olika biståndsposterna finner vi här.

I fokus, Myter

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

I en  artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.

I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:

Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.

I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.

Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning.  Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:

I klippet kan vi höra Rosling säga följande:

Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.

Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.

Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.

Rosling vet att vi ska hjälpa här OCH där.

EDIT: Vi vill poängtera att alla partier anser att hjälp i närområdet är nödvändigt – regeringen har nyligen höjt det humanitära biståndet till FN och SIDA med 380 miljoner. SD har varken patent, eller monopol, på att ”hjälpa på plats”.

I fokus, Krönikor

Bieler, Bylund och det ständiga ”hjälp i närområdet”

Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.

Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.

Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?

Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.

SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).

9fler39b

SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.

Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.

I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.

En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.

Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.

Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.

ZA'ATARI, JORDAN - FEBRUARY 01: Children pose for a picture as Syrian refugees go about their daily business in the Za'atari refugee camp on February 1, 2013 in Za'atari, Jordan. Record numbers of refugees are fleeing the violence and bombings in Syria to cross the borders to safety in northern Jordan and overwhelming the Za'atari camp. The Jordanian government are appealing for help with the influx of refugees as they struggle to cope with the sheer numbers arriving in the country. (Photo by Jeff J Mitchell/Getty Images) ORG XMIT: 160600686
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.

Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.

I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?

Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.

Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.

Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:

Hjälp i närområdet bygger på felaktig logik

I fokus, Krönikor

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

I fokus

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

I fokus

Kära Thoralf Alfsson!

Kära Thoralf Alfsson. Jag såg att du nämnde mig och min vän Sigvard Carlsson nyligen på din blogg. Du kallade mig godhetsapostel. Anledningen till inlägget var att du kritiserade den JO-anmälan mot Migrationsverket, som jag och Sigvard gjorde härförleden. Dina kommentarer har väckt en hel del tankar kring arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, tankar jag vill dela med mig till dig.

En del flyktingar på Hälludden på norra Öland har nämligen berättat för mig och Sigvard och några andra vänner om den situation de har där. Den är inte bra.

Det finns mycket att berätta om Hälludden. Det här är inte platsen för det. Det viktiga är att flyktingarna hamnade i en situation där de känner sig hjälplösa, isolerade, nedtryckta, behandlade som en korsning mellan dagisbarn och fångar, utan någonstans att vända sig för att få hjälp och upprättelse. Vi kom dit, hörde deras berättelser om hur Hälludden misskötts och såg hur desperata de var. Så vi beslöt att hjälpa dem. Det har delvis fungerat, de har fått en bättre situation nu. Men det återstår en hel del att göra.

Du skriver:

Klagosången tycks vara oändlig över hur de får ”lida” på norra Öland. Undrar om de förväntat sig Sheraton eller Hilton när de kom till Sverige. Det mesta borde ju faktiskt vara mycket bra i förhållande till Syrien. För jag antar att det är flyktingar från just Syrien som klagar….

Ölandsbladet har idag två artiklar där bland annat ansvariga bemöter JO-anmälan. Under en av artiklarna finns följande läsarkommentar.

”Att komma från krigets Syrien och hamna på Hälludden ”helvetet” enl papperstidningen måste vara ett öde värre än döden. Stackars de Ölänningar som är fastboende på norra Öland och tvingas leva under dessa djävulska förhållanden som det tydligen är att bo på norra Öland, och de har ju inget alternativ heller då de har hus och hem som de ogärna flyttar från. Flyktingarna däremot har ju alltid alternativet att återvända hem och lämna helvetet på norra Öland.”

bön
Bön vid Hälludden, i det bönerum som först stängdes av föreståndaren och Migrationsverket men som öppnades igen efter JO-anmälan.

Thoralf: det som skedde var att flyktingarna kom till en kall och mörk plats vid världens ände. Väl där, innan de gick av bussen, sa tolken till dem att de inte fick berätta något för någon utomstående om förhållandena på förläggningen, för gör de det så kunde deras chanser till att få uppehållstillstånd äventyras. Sen går de ut ur bussen och möter en föreståndare som pratar till dem som vore de småbarn. Sen famlar de sig fram i det kompakta mörkret till matsalen första dagen och får oätlig skräpmat och gult vatten.

För min del anser jag att den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter ska prägla arbetet med flyktingarna från dag ett.

Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf. Min är, iallafall, den att det inte är demokrati att be folk hålla käft och vara nöjda med det de får eftersom de är ”gäster” här.

Det finns några flyktingar där som vågar stå upp mot auktoriteterna, trots att dessa påstår att om de klagar kanske de kastas ut ur landet igen. De ifrågasätter auktoriteterna. De kämpar för demokrati, i den meningen att de vill att de och de andra flyktingarna ska få göra sin röst hörd.

Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf, men det låter som om dessa flyktingar har en bra idé om vad demokrati är för något.

Hälludden är inte den enda förläggningen med sådana problem. Jag hör skräckhistorier från hela landet. Bra första intryck de får, nysvenskarna. De flyr från diktatur till demokrati och det första de stöter på är en myndighet som struntar i deras problem, som inte lyssnar på dem, och personal som ber dem hålla käft.

Du som bekymrar dig över migrationspolitiken borde vara bekymrad över läget på landets flyktingförläggningar. Om det är bristande integration och problem med synen på demokrati du bekymrar dig över, så borde du kanske vara för saker som svenskundervisning för flyktingar, att skapa förutsättningar för oberoende kontrollmyndigheter eller att lyssna till flyktingarnas behov. En ny flyktingpolitik är inte något dyrt. Man kan få en sådan för en miljard.

Med tanke på att du anser det vara demokrati att hålla käft och vara nöjd så kanske det är du som behöver träffa några av flyktingarna på landets förläggningar. Jag tror att du kan lära dig en hel del om demokrati från dem. De flesta kommer hit för att de vill ta del av den svenska demokratin. Glöm aldrig det!

Artiklar

Extremhögerns dåliga miljöpolitik genererar fler flyktingar

Det är förstås ingen nyhet för någon att nationalistiska, fascistiska och högerpopulistiska partier såsom till exempel Sverigedemokraterna, brittiska UKIP (United Kingdom Independence Party) och franska Front National, har som mål att stoppa all invandring till sina respektive länder, inklusive flyktingmottagandet. Det borde inte heller vara en överraskning att dessa partier inte bryr sig om miljön.

UKIP vill exempelvis satsa stort på kolkraft och naturgas, och förnekar helt att den globala temperaturökningen vare sig orsakats av människor eller, för den delen, är skadlig. Flera av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter och lokalavdelningar förnekar klimatförändringarna och partiet placeras regelbundet sist i granskningar av riksdagspartiernas miljöpolitik, till exempel i Naturskyddsföreningens ranking inför valet 2014. Front National vill helt stoppa de internationella klimatförhandlingarna så att staterna istället ”jobbar nationellt”. Nu kanske ni frågar er vad extremhögerns usla miljöpolitik har för koppling till invandringsfrågan? Jo, den kommer att skapa ännu fler flyktingar och den kommer att öka invandringen till just de länder de vill stänga gränserna för.ID-10071545

Klimatförändringarna kommer, enligt forskarna, att leda till höjda havsnivåer, kraftiga stormar, översvämningar, torka och ökenspridning på vår planet. Dessa miljöförändringar och naturkatastrofer kommer att göra många platser, där människor idag bor, obeboeliga, vilket i sin tur kommer att tvinga miljontals människor att migrera. Forskaren Norman Myers bedömde 1995 att det 2010 skulle finnas cirka 50 miljoner klimatflyktingar, det vill säga människor som har tvingats fly sina hem på grund av naturkatastrofer och gradvisa miljöförändringar orsakade av klimatförändringar,  i världen. Detta ska jämföras med de cirka 25 miljoner han uppskattade fanns 1995 och de hela 200 miljoner klimatflyktingar han bedömde kommer att finnas år 2050. Variationer på denna bedömning har presenterats av ett flertal forskare, miljöorganisationer och internationella mellanstatliga institutioner på senare år, till exempel IOM, UNHCR, Council of Europe, Greenpeace Germany och UNESCO.

Klimatflyktingar ingår inte i Flyktingkonventionen, som säger att en flykting är en person ”som befinner sig utanför sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av hans/hennes ras, nationalitet, religion, politiska uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan eller, på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av sitt hemlands skydd”. Detta hindrar dem ju dock inte från att fly sina hem och söka asyl i andra länder. Det innebär att det förutom de dryga 50 miljoner officiella flyktingar som finns i världen idag även kan finnas 50 miljoner klimatflyktingar, en siffra som förväntas stiga.

Klimatförändringarna skapar, följaktligen, ännu fler flyktingar. Den simpla slutsatsen är ju då att, för samtliga partier, oavsett om de vill minska flyktingströmmarna på humanitära grunder eller på grund av främlingsfientlighet, så borde klimatfrågan vara av stor prioritet att lösa. Det är den som sagt inte för extremhögern, tvärtom är deras miljöpolitik väldigt kontraproduktiv. Så vill du att det ska komma färre människor till Sverige så är inte SD det bästa alternativet.

Källa:

Norman Myers, ‘Environmental Refugees’, Population and Environment 19(2): 167-82. (1997)