Artiklar

Kulturell rasism, ny forskning (del 1)


Detta är första delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.

Akademikern Lars Cornelissen visar genom sin forskning att rasismen i Storbritannien aldrig försvann efter andra världskriget, utan att den bara ändrade på sina uttryck och ord. När biologiska argument och ras blev motbevisade och socialt oacceptabla ersattes dom av kommunikation om kultur, nationell identitet och värderingar.

Politikers retorik från 1960-talet och framåt har handlat därför mindre om ”raser” och mer om hotet från ”andra kulturer”. Budskapet var i praktiken detsamma, om att vissa grupper inte hör hemma i landet. Denna kulturella rasism är idag den mest utbredda formen och normaliseras genom ett språk som ironiskt nog utger sig för att vara ”icke-rasistiskt”. Cornelissen menar därför att dagens rasism främst opererar genom retorik om kultur, nation och identitet samt och hur den fortsätter att skapa ojämlikhet, orättvisa och godtycklig exkludering.

I en ny artikel i The Conversation skriver politologen Lars Cornelissen, verksam vid Manchester Metropolitan University och knuten till Independent Social Research Foundation, om hur rasismens uttryck har förändrats i Storbritannien efter andra världskriget. Utgångspunkten är också temat i hans nya bok Neoliberalism and Race, där han undersöker hur rasism överlevt i samhällen som officiellt tagit avstånd från rasbiologi och idéer om raser som över- och underlägsna. Cornelissen intresserar sig för hur språk, politiska projekt och ekonomiska förändringar tillsammans omformar rasism utan att göra den mindre farlig.

Rasismen är idag inte mindre närvarande än tidigare, men den uttrycks på andra sätt. I stället för att handla om falska föreställningar om biologiska raser som under större delen av 1900-talet, formuleras dagens rasism främst genom föreställningar om kultur och nation. När politiker och debattörer säger att dom bara oroar sig för värderingar hos vissa invandrare, sammanhållning eller nationens framtid är det lätt att tro att detta ligger långt från gårdagens rasbiologi. Utvecklingen i Storbritannien visar enligt bland andra Cornelissen att mer eller mindre samma beteenden och intressen fortsätter att styra vem som anses höra hemma i landet och vem som definieras som ett problem och hot.

Cornelissen menar bland annat att före det andra världskriget var idéer om raslig överlägsenhet djupt integrerade i det brittiska politiska tänkandet. Sådana idéer rättfärdigade kolonialismen och gav stöd åt eugenik och föreställningar om den ”vita rasens” överlägsenhet. Efter nazismens brott genom dödsläger och Förintelsen som folkmord emot judar och andra blev sådana tankar politiskt omöjliga att försvara. En global uppgörelse med ”vetenskaplig rasism” följde, ledd av FN och Unesco, som slog fast att inga människor är över- eller underlägsna. Cornelissen och andra menar att trots sådana framgångar så försvann inte rasismen eller rasistiska beteenden. I stället skedde en förändring där rasismen överlevde genom att använda nya ord, begrepp och uttryck.

Enligt Cornelissen blev utvecklingen först tydlig under 1960- och 70-talen, när invandringen från tidigare kolonier ökade. Brittiska politiker kunde inte längre tala om ”rasrenhet”, men dom kunde tala om kultur, nationell identitet och ”oförenliga värderingar”. När invandrare beskrevs som en kulturell fara eller som ett hot mot “brittisk livsstil” var det egentligen samma ambitioner och intressen som tidigare framförts med rasbiologiska termer. Skillnaden var att det nu presenterades som oro för kultur i stället för ras. Den som yttrade sig kunde dessutom säga att detta ”inte var rasism”, eftersom begreppet ras aldrig nämndes. Det är detta som forskare sedan tidigare kallar kulturell rasism, nämligen att idéer som upprätthåller hierarkier mellan grupper genom att påstå att vissa kulturer skulle vara förbestämt sämre, mer underlägsna, primitiva eller mindre kapabla till att bli del av nationen.

Med tiden har denna språkförskjutning normaliserats, menar Cornelissen. Retorik som tidigare hade orsakat politisk skandal, till exempel liknelser mellan migranter och naturkatastrofer eller ord som ”invasion”, har i Storbritannien blivit en vardaglig del av debatter rörande invandring, migration och flyktingar. Journalister och opinionsbildare har beskrivit grupper av människor med avhumaniserande metaforer, och högerpopulistiska politiker och skribenter skriver och talar öppet om vissa kulturer som underlägsna. Samtidigt används enligt Cornelissen ofta en mycket snäv definition av rasism där endast öppna glåpord, hatbrott eller våld räknas. Den bredare och mer subtila nivån av rasism, som bygger på kultur och nation, förblir på det sättet ofta ignorerad.

Källor:

The Conversation: Racism never went away – it simply changed shape

UCL: Neoliberalism and Race

Forum för levande historia: Eugenik – igår, idag och i övermorgon (Torbjörn Tännsjö)

Myter

Myten om den ”importerade brottsligheten”

Det börjar bli tröttsamt att behöva ta den här diskussionen om och om igen – och lika skrämmande att se hur lite den biter. Trots årtionden av forskning, statistik och historiska fakta upprepas samma påståenden: att brottsligheten i Sverige skulle vara “importerad”, att gängvåldet är “en följd av invandringen”. Det är en berättelse som saknar verklighetsförankring, men som lever vidare eftersom den tjänar ett syfte.

Sverigedemokraterna och deras opinionsmaskineri använder den för att skapa en känsla av hot – och därigenom bana väg för ett mer auktoritärt Sverige, där kontroll, övervakning och misstänkliggörande ersätter tillit och socialt ansvar.

En myt som flyttat fokus från verkligheten

SD:s återkommande påstående att den organiserade kriminaliteten skulle vara ett “importerat problem” låter till en början enkelt och logiskt: “Det fanns inga gängskjutningar förr, alltså måste de ha kommit med invandringen”. Men det är en historiskt falsk och politiskt konstruerad förklaring.

Organiserad kriminalitet har funnits i Sverige långt innan landet blev mångkulturellt – och den har vuxit ur svenska samhällsproblem, inte migration.

Organiserad kriminalitet – äldre än invandringen

Redan under 1920-talets spritförbud blomstrade svensk smuggling. Längs kusterna verkade nätverk av svenska fiskare, åkare och affärsmän som smugglade in alkohol från kontinenten. Det var avancerad logistik, stora pengar och omfattande våld – allt långt innan någon pratade om “invandrarbrottslighet”.

På 1950–70-talet styrdes illegala spelklubbar och svartklubbar i landets storstäder av svenska kriminella nätverk som tog betalt för skydd och ordning. Samtidigt växte MC-gängen fram ur svenska arbetarklassmiljöer – subkulturer som utvecklades till organiserade brottssyndikat.

Med andra ord: Sverige hade organiserad kriminalitet långt innan dagens invandring ens existerade som fenomen.

Gängvåldet i dag – socialt, inte kulturellt

Dagens gängvåld är allvarligt, men dess orsaker är sociala och ekonomiska, inte kulturella. Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Ingrid Sahlin visar att gäng uppstår där unga människor saknar framtidstro, jobb och fungerande skolor.

Brottsförebyggande rådets (Brå) analyser visar dessutom att sambandet mellan “utländsk bakgrund” och brott försvinner när man kontrollerar för klass, inkomst och utbildning. Det är alltså fattigdom och marginalisering, inte etnicitet, som förklarar var kriminalitet växer fram.

Och dessa förhållanden är resultatet av svensk politik – beslut om bostäder, arbetsmarknad och utbildning – inte av migrationen i sig.

SD:s berättelse: från orsak till syndabock

SD:s tal om “importerad kriminalitet” är inte ett missförstånd, utan en medveten politisk strategi. Den flyttar skulden från strukturella problem – som ojämlikhet, skolmisslyckanden och bostadssegregation – till “de andra”. Genom att koppla invandring till otrygghet kan partiet sedan kräva hårdare lagar, fler poliser, mer övervakning och inskränkta rättigheter.

Det är en retorik som skapar rädsla, inte lösningar, och som långsamt förskjuter det demokratiska samtalet mot auktoritära reflexer.

Historiska paralleller – samma myt, nya syndabockar

Mönstret är gammalt. På 1930-talet beskylldes romer och resande för “tjuveri och lösdriveri”. På 1970-talet var det finska arbetskraftsinvandrare som påstods stå för “supande och slagsmål”. På 1980-talet talade man om jugoslaver och sydeuropéer som bil- och ficktjuvar. Idag är det unga män med rötter i Mellanöstern eller Afrika som pekas ut.

Det handlar inte om fakta, utan om behovet av en syndabock. När samhället splittras, söker vissa politiska krafter en grupp att skylla på – och använder den för att samla stöd för hårdare kontroll.

Svenska exempel på organiserad kriminalitet

De som fortfarande hävdar att “organiserad brottslighet är något nytt” bör minnas:

  • Spritkungen och smugglingen (1920–30-tal) – svenska nätverk som byggde hela förmögenheter på illegal handel.
  • Svartklubbar och spelverksamhet (1950–70-tal) – inhemska strukturer med våld, utpressning och korruption.
  • MC-gängen (1970–idag) – helsvenska miljöer som utvecklats till internationella brottsnätverk.
  • Bolagsplundringar och momsbedrägerier (1990–2020-tal) – avancerad organiserad ekonomisk brottslighet, ofta med svenska huvudmän.

Detta är alla former av organiserad kriminalitet – och de har en sak gemensamt: De uppstod här, inte “kom hit”.

Slutsats: brottsligheten är svensk – hotet mot demokratin är politiskt

Att fortsätta tala om kriminalitet som något “importerat” är inte bara historielöst – det är farligt. Det underblåser misstänksamhet mellan människor, försvagar tilliten och öppnar dörren för partier som vill styra genom rädsla.

Den verkliga faran är inte att brottsligheten är “utländsk”, utan att den används politiskt för att normalisera hårdare tag, starkare statlig kontroll och ett Sverige där trygghet bara gäller vissa.

Organiserad brottslighet är ett gammalt, svenskt problem.Men att förvandla den till ett verktyg för främlingsfientlig politik – det är den verkligt importerade faran: en auktoritär ideologi med rötter långt utanför demokratins värdegrund.

Källor:

BRÅ: Migration och brott

Jerzy Sarnecki: Introduktion till kriminologi, Volym I och II (Studentlitteratur, 2014)

Lars Korsell (Brå): “Organiserad brottslighet i Sverige” (Liber, 2009)

Krönikor

Främlingsfientlighet som politisk strategi

Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.

Trumps retorik riktar sig inte mot enskilda individer med dokumenterat brottsligt beteende, utan mot hela diasporan och immigrationsgruppen inklusive medborgare eller personer med laglig status. Samtidigt planerar federala migrationsmyndigheter enligt rapporter en storskalig operation i delstaten Minnesota med fokus på somaliska immigranter, vilket tolkas som konkretisering av retoriken i faktisk repression.

Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.

Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext

Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.

Regeringen har föreslagit skärpta regler för medborgarskap och utvisning, bland annat med krav på språkkunskaper, ”svenska värderingar” och att invandrare ska skriva på ett slags ”Sverige­kontrakt”.



Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.

Migrationsminister Johan Forssell. Attrbution: By Janwikifoto – politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11607040

I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.

Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna

Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.

Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.

Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem

Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:

  • Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
  • Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
  • Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.

I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.

Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

BBC: Trump says he does not want Somalis in US as ICE plans Minnesota operation

kbps: Trump says he doesn’t want Somalis in the U.S., urges them to go back to their homeland and fix it

The NY Times: New ICE Operation Is Said to Target Somali Migrants in Twin Cities

Regeringen: Skärpta krav för svenskt medborgarskap

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

SVT Nyheter: M: Invandrare ska skriva på Sverigekontrakt

Omni: Svenska miljoner går till ”spöktjänster” i Somalia

KaabTV: Sweden Under Fire Over Secret $517,000 Payment To Somalia For Deportations

DN: Hemligt upplägg: Svenska pengar till regeringen i Somalia

Aftonbladet: Forssell KU-anmäls för Somaliapengarna

SVT Nyheter: Sällan har en skandal varit lika välkommen som denna




Krönikor

Sluta rösta på idioter

I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.

I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.

Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.

Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.

Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.

SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.

Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.

Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidö: Marionetterna dansar när SD drar i trådarna

Alltsedan tre fjärdedelar av forna Alliansen valde att ingå samarbete med forna fienden, dvs nyssnazisterna, etnonationalistena och fascisterna i Sverigedemokraterna, har framför allt svensk kriminal-, migrations- och integrationspolitik helt färgats av SD:s ideologi och tankegods. Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och den kompromisslösa integrationspolitiken (läs assimileringspolitik) fick i samband med riksdagsvalet 2022 frisedel rakt in i Tidöavtalet.

I en ny propagandabild på sociala medier skryter Sverigedemokraterna om att Tidöregeringens repressiva kriminalpolitik medför att från och med nästa år kommer gängkriminella att straffas dubbelt så hårt som icke-gängkriminella för samma brott, att gängkriminellas möjlighet till villkorlig frigivning skrotas samt skärpta straff för ett 50-tal grova brott.

Propagandabild från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 251127.

I delningen av propagandabildpå SD:s officiella Facebookkonto spelar partiet återigen på människors oro och känsla av otrygghet:

”Vi gör Sverige tryggt igen.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto)

De själva, i samklang med media och övriga Tidöpartier, är skyldiga till svenskarnas oro och upplevelser. Alla människor har rätt till sina känslor, men när populister och media använder känslorna som verktyg för att sprida ett narrativ som inte stämmer överens med verkligheten, det är då det blir farligt. Det är klassisk främlingsfientlig retorik att överdriva och ge vissa grupper skulden för den uppdiktade ”sanningen” om alltings jävlighet. Statistik och fakta visar att oro och otrygghet, som är just känslor och upplevelser, inte står i paritet med faktisk brottsutsatthet.

Motargument har flertalet gånger åberopat vikten av likabehandlingsprincipen och allas lika rätt inför lagen. Att gängkriminella ska få dubbla straff för samma brott är att frångå denna princip. Alla blir, med Tidöregeringens kriminalpolitik INTE lika inför lagen.

Symbolpolitiken fortsätter med att Tidöregeringen skärper straffen för ett 50-tal grova brott. Evidensen talar INTE för att skärpta straff skulle minska kriminaliteten.

Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och assilimeringspolitiken är en direkt konsekvens av att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, på bästa von Papen-manér, har tillåtit SD att påverka regeringspolitiken. Mot bakgrund av att SD är största parti i regeringsunderlaget, och att deras politik vunnit många segrar, känner de att de nu är i position att kräva ministerposter inför nästa val.

”Den som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg, slutar i dess mage” (JFK)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till SD:s propagandabild på deras officiella Facebookkonto

Lästips:

Motargument: Skev debatt skapar oro och otrygghet

Motargument: SD bryter mot ”Allas likhet inför lagen”

Motargument: Tidö: Samma brott – dubbla straff

Motargument: Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

SR: Gör Hitler till rikskansler

Krönikor

Tidö: Populism skapar fler brott

Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra:

A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn.

B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?

A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.

B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.

A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.

B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”

A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.

B. Är det inte det som politikerna redan gör?

A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.

B. Vad är alternativet?

A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Hur kan populismens framgång förklaras?

För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:

1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).

En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.

Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.

Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).

Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.

Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’

Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).

SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.

I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.

Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.

Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.

Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.

Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.

Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Krönikor, satir

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.

Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.

Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

I fokus

SD: Gör det lagligt att hetsa mot homosexuella, kristna och muslimer

Under Sverigedemokraternas landsdagar har bl a lagen om hets mot folkgrupp debatterats. Det har diskuterats huruvida HMF-lagen ska reformeras eller om HMF-lagen ska skrotas helt och hållet. Med 79 röster mot 78 vann partilinjens förslag om att lagen ska reformeras. Partistyrelsens linje, som nu blir SD:s officiella ståndpunkt är att enbart folkgrupper ska skyddas och inte personer mot bakgrund av sexuell läggning eller religion.

I Brottsbalken (1962:70) 15 kap. 8 § läser vi:

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen)

Om SD får bestämma ska det alltså vara tillåtet att hetsa mot t ex kristna, homosexuella och muslimer.

SD anför argumenten att majoritetssvenskar inte skyddas av lagen samt att den skulle inskränka yttrandefriheten.

Källa:

Di: SD vill göra om lagen om hets mot folkgrupp

Artiklar

Tidö: Inget nationellt tiggeriförbud

Frågan om ett nationellt tiggeriförbud splittrar Tidöpartierna: Sverigedemokraterna och Moderaterna har drivit frågan under lång tid, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Liberalerna är emot kriminalisering av tiggeri. Att utredningen kom till var en del av Tidöavtalet. Regeringens särskilde utredare Krister Thelin ser inget behov av ett nationellt tiggeriförbud, då antalet tiggare har minskat kraftigt och kommunernas befintliga möjlighet till lokala förbud bedöms tillräckliga.

Kartläggningar av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och Länsstyrelsen visar att mellan 16 och 19 kommuner i Sverige har infört ett förbud mot pengainsamling i form av tiggeri på särskilt angivna platser. Kommunerna tycker att föreskrifterna fungerar väl.

År 2015 var bedömningen att det fanns 4 700 från den grupp som definierades som utsatta EU-medborgare, framför allt personer från Bulgarien och Rumänien. I takt med att samhället blir alltmer kontantlöst har denna grupp minskat kraftigt. Det finns ingen samlad nationell statistik över hur många i Sverige som faktiskt tigger, men myndigheter och organisationer bedömer att antalet som tigger minskat kraftigt de senaste åren. Bedömningen idag är att den största gruppen som tigger är svenska medborgare i hemlöshet med psykisk ohälsa och/eller missbruk.

Trots att Thelin avrådde från ett nationellt förbud har han, som del av uppdraget, presenterat två lagtekniska förslag för hur ett sådant skulle kunna införas om regeringen skulle välja att gå vidare med det. Huvudförslaget var att införa en skrivelse i Brottsbalkens 16:e kapitel med formuleringen att den som tigger för sin eller sin familjs försörjning ska dömas till böter. Det andra förslaget var att införa en ny bestämmelse i ordningslagen.

I sitt remissvar skriver Advokatsamfundet:

”Sveriges advokatsamfund delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Utredningen redovisar på ett övertygande sätt att de ordningsstörningar och den otrygghet som tidigare förknippats med tiggeri har minskat avsevärt samt att nuvarande ordning med lokal reglering har visat sig ändamålsenlig. Vidare instämmer Advokatsamfundet i utredningens bedömning av de risker ett
nationellt förbud skulle innebära för personer som utnyttjas för tiggeri. Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att ett nationellt förbud mot tiggeri riskerar att stå i konflikt med Europakonventionens skydd för privatlivet, enligt artikel 8, om förbudet utformas så generellt att tillämpningen inte medger beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, såsom den berörda personens sårbarhet och utsatthet samt tiggeriets beskaffenhet”. (Källa: Advokatsamfundet)

Polismyndigheten skriver följande i sitt remissvar:

”Polismyndigheten delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri”. (Källa: Regeringen)

Motargument ställer sig frågande till varför utredaren föreslagit lagförslag om nationellt tiggeriförbud som ändå inte behövs. Har Tidöregeringens två största partier, SD och M, utövat påtryckningar gentemot utredaren att lägga fram lagförslag om nationellt tiggeriförbud? Inget land, Sverige inkluderat, har infört ett nationellt tiggeriförbud och inga nya lagar därvidlag har stiftats. Planen var att en ny lag om nationellt tiggeriförbud skulle börja gälla 1 januari 2026, men den planen är nu, till SD:s och M:s stora förtret, skrotad.

Källor:

Regeringen: Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2025:83)

SVT: Utredning om nationellt tiggeriförbud överlämnas

Aftonbladet: Utredningen klar – inget nationellt tiggeriförbud

Syre: Utredare föreslår nationellt tiggeriförbud ”som inte behövs”

Advokatsamfundets remissvar

SR: Tunga remissinstanser säger nej till nationellt tiggeriförbud

Lästips:

Motargument: Tiggeriförbud är uttryck för rasism