Älskade Sverige!

Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.


Välfärd och frihet

Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).

Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).

Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)

Jämställdhet och rättvisa

Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).

Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).

Bidrag till mänskligheten

Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.

I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.

Referenser:

Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.

CCSU (Central Connecticut State University) (2020). World´s most literate nations. https://www.ccsu.edu/wmln/rank.html [Hämtad 2020-10-21]

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019).  Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/power/bar

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019). Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/work/1/bar [Hämtad 2020-10-20]

European Commission (2018). Special Eurobarometer 471. Summary. Fairness, inequality and intergenerational mobility.

Freedom House (2020) Countries and Territories. https://freedomhouse.org/countries/freedom-world/scores?sort=desc&order=Total%20Score%20and%20Status [Hämtad 2020-10-20]

Hellman, T., Schmidt, P., Heller S. M. (2019). Soziale Gerectigkeit in der EU und OECD. Das Wichtigste in Keurze. Bertelsmann Stiftung.

Legatum Institute (2019). The Legatum Prosperity Index. https://www.prosperity.com/globe#SWE [Hämtad 2020-10-20]

Mercer (2019). Melbourne Mercer Global Pension Index 2019. Monash Center for Financial Studies, Melbourne.

Norris, P., Grömping, M. (2019). Electoral Integrity Worldwide. University of Sydney. https://www.electoralintegrityproject.com/the-year-in-elections-2017 [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2015). Education. http://www.oecdbetterlifeindex.org/topics/education/ [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2017), ”Online Data Annex: Current Well-Being”, in How´s life? 2017: Measuring Well-being. OECD Publishing, Paris. https://read.oecd-ilibrary.org/economics/how-s-life-2017/online-data-annex-current-well-being_how_life-2017-53-en#page57 [Hämtad 2020-10-20]

RSF (Reporters Without Borders) (2020). 2020 World Press Freedom Index. https://rsf.org/en/ranking [Hämtad 2020-10-21]

Save The Children (2018). The many faces of exclusion: End of Childhood Report 2018.

Save The Children (2020). Every Last Girl: Girl´s opportunity Index.

The Economist (2018). The glass ceiling index. https://www.economist.com/graphic-detail/2018/02/15/the-glass-ceiling-index [Hämtad 2020-10-20]

The Economist (2019). From policy to practice. https://educatingforthefuture.economist.com/the-worldwide-educating-for-the-future-index-2019/ [Hämtad 2020-10-21]

The Fund for Peace (2020). Fragile States Index. https://fragilestatesindex.org/country-data/ [Hämtad 2020-10-21]

The Good Country (2017). https://www.goodcountry.org/index/results [Hämtad 2020-10-21]

Transparency International (2020). Corruption Perception Index. https://www.transparency.org/en/cpi/2019 [Hämtad 2020-10-20]

World Economic Forum (2020). Mind the 100 Year Gap. https://www.weforum.org/reports/gender-gap-2020-report-100-years-pay-equality [Hämtad 2020-10-20]

World Justice Project (2020). Rule of Law Index 2020.

Att bygga för integration (del 2) – M och SD i Malmö spelar med människors känslor

Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.


Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.

Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.

Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.

I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.

Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:

”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)

Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.

Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.

Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.

Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.

Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD  spelar med människors känslor.


Mer läsning i debatten:

David Ehle, Motargument: Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

David Ehle, Kvällsposten: Malmömoderaterna sprider ogrundad rädsla och oro

Torbjörn Tegnhammar (M), Kvällsposten: M accepterar inte en skönmålande verklighetsbild


Fakta vad gäller brottslighet, trygghet och säkerhet i Malmö står att läsa på Malmö stads hemsida.

Malmö Stad

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samhällsnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.


De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar. Putilov är numer bortplockad från hemsidan, men han har skrivit 608 artiklar för Samhällsnytt.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Mira Aksoy, nationalkonservativ skribent och utbildad modekommunikatör i Italien. Har en politisk bakgrund i Moderaterna och Ungsvenskarna. Skriver artiklar.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”. Tullberg är numer bortplockad från sidan, oklart varför.

Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samhällsnytt.

Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Nyhetsartiklar, som är write-offs på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews om ensamkommande och #vistårinteut

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

Myt: ”Anhöriginvandringen ökar med Barnkonventionen”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

I två artiklar skriver den högerextrema nätbloggen Samhällsnytt att polisen skulle ha avkriminaliserat två brott. De brott det handlar om är ”inbrott i fritidshus” och ”bedrägeribrott”.

Rubriksättningen i dessa två artiklar är lögnaktiga. Polisen har inte avkriminaliserat något av dessa brott. Det framkommer med all önskvärd tydlighet om vi går till källorna som Samhällsnytt använt sig av.

Bloggens skribent Simon Kristoffersson skriver att inbrott i fritidshus numer är avkriminaliserat, dvs inte längre är straffbelagt. Det som stämmer är att polisen i Laholms kommun inte har tillräckligt med resurser att prioritera inbrott i fritidshus. Flertalet av de tolv anmälningar som gjorts i Skummeslövsstrand har lagts ner i brist på teknisk bevisning. Det finns helt enkelt inte resurser att skicka ut polisens tekniker till brottsplatserna.

Mr Samhällsnytt, Mats Dagerlind, skrev i slutet av 2018 en blänkare om att bedrägeribrott skulle ha avkriminaliserats, dvs inte är längre är straffbelagt. Det som faktiskt stämmer är att fram till årsskiftet 18-19 skulle bevismaterial i ärenden där summan understeg 5 000 kronor i normalfallet inte inhämtas. Orsaken var att arbetsbördan för utredning av mindre bedrägeribrott var för hög.

Den högerextrema nätbloggen fortsätter att sprida desinformation. Att hävda att det inte skulle vara straffbelagt att göra inbrott i fritidshus och att utsätta andra för bedrägeri är skamligt.

Utlänningar finansierar pensionerna för svenskarna

De med utländsk bakgrund är med och finansierar pensionerna till dem som är över 65 år – som till 86% har svensk bakgrund.

Det kan vara intressant att se hur många vi är som har utländsk bakgrund och hur många vi är som har svensk bakgrund.

Min utgångspunkt är densamma som svenska myndigheter har haft sedan 2001. Den som har svensk bakgrund är född inrikes OCH har minst en förälder född inrikes.*

Inte helt förvånade är andelen med utländsk bakgrund som högst bland den grupp som förvärvsarbetar (nästan 30%) medan de är minst andel av dem som är över 65 år, och pensionerade, 14 %.

Detta betyder att de med utländsk bakgrund med sitt arbete är med och finansierar de personer som är pensionerade – som till största andelen (86%) har svensk bakgrund.
—-

* på så sätt slipper man också den absurda situationen att alla vuxna i kungafamiljen (utom Daniel) är av utländsk bakgrund.

Källa: SCB

Vi talar om barn

Artikel uppdaterad 201004

Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.

Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.

UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att

”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)


Artikel uppdaterad 191221

I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.

Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.

Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.

Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.

Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.


”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En ny strategi mot ideologiska pandemier

Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.


Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.

Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.

Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.

Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.

Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?

Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.

De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.


”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 


Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

Limhamns sjöstad är ett f d industriområde i utkanten av Limhamn i Malmö.  De senaste åren har industrierna successivt ersatts med radhus, bostadsrätter och hyresrätter. I enlighet med rådande bostadspolitik syftar mixen av boendeformer till att stävja segregation och främja integration. Hyresrätterna har upprört en del av dem som har investerat i radhus och bostadsrätter.  Oro och känsla av otrygghet sprids i stadsdelen. Dessa känslor är inte fakta. De orsakas av rasism och fördomar om andra sociala grupper.


Andreas Schönström (S), ordförande för tekniska nämnden i Malmö säger i en intervju med Expressen att:

– Det är sedan många år tillbaka en uttalad strategi i Malmö att bygga en blandstad för att inte upprepa gamla misstag. I områden som Rosengård och Holma byggdes villaområde, hyresområde och bostadsrättsområde vid sidan av varandra utan att blandas. När vi nu bygger nytt är vi väldigt måna om att boendeformerna ska blandas och att människor ska hitta sina nya hem utan sociala eller fysiska barriärer. (Källa: Expressen)

Expressens artikel ”Oron växer – hyresgäster flyttar in i rika stadsdelen” är onyanserad sensationsjournalistik. Förvisso nämns att kriminaliteten på Limhamn sjunker, men artikelns främsta budskap är att förmedla människors oro för områdets framtid.

Fördomar och rasism orsakar oro

En person som varit näringsidkare i området i 17 år uttrycker (felaktigt) att kriminalitet som våldsbrott och stölder ”visserligen alltid funnits här, men det har ökat sedan hyreskomplexen kom upp, men det får man inte lov att säga för då är man rasist”. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är tongångarna polemiska, konspiratoriska och (delvis rasistiskt) fördomsfulla. Den generella uppfattningen i kommentarsfälten gällande inlägg om integrationssatsningen i Limhamns sjöstad är att kriminaliteten ökat i och med hyresrätterna. Flera av kommentarerna är att betrakta som rasistiska. Gruppen har med tiden kommit att glida från det som var syftet, dvs information om saker som händer och sker, till att i allt större utsträckning handla om oro, otrygghet och kriminalitet. Då gruppen har ca 10 000 medlemmar och sjöstaden ännu inte har nått 4 000 invånare kan slutsatsen dras att en stor majoritet av gruppmedlemmarna bor på Gamla Limhamn. Av trådarna i gruppen att döma har den blivit en näthatargrupp där fördomar om andra sociala grupper och rasism får stå oemotsagda.

De hyresrätter som byggts i Limhamns sjöstad har gjort att mindre köpstarka människor, ibland med hjälp av försörjningsstöd och andra sociala insatser, har beretts möjlighet att flytta till området.

Det är nu icke-faktagrundade föreställningar, som till viss del kan bero på en intressekonflikt, smyger sig in hos lokalbefolkningen. Flera lyfter risken för att bostadspriserna kommer att sjunka till följd av hyresrätterna i sjöstaden. Det finns inga belägg för det.

I stor utsträckning beror oron och känslan av otrygghet hos boende på Limhamn på fördomar om andra sociala grupper och rasism. Vissa tror att hyresrättsgäster per automatik innebär ökad kriminalitet och försämring av området. Konflikten grundar sig delvis i en fråga om klass. Dagens arbetarklass består till stor del av invandrare.

En anonym man utvecklar sin känsla av oro för Expressen:

– Det är mycket ungdomar som är ute och hänger, och även om det inte hänt något så skapar det ändå en otrygg känsla när man är ute och går om kvällarna. Man kommer inte ifrån det. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Limhamns sjöstad” har Expressens artikel varit föremål för diskussion. Kommentarerna varierar från att intyga att den bild som artikeln förmedlar eventuellt kan stämma, i alla fall till viss del, till att ifrågasätta Expressen, och deras onyanserade rapportering från stadsdelen.

De tre personer som i Expressens artikel fått möjlighet att uttrycka sin ilska och oro, samt den stämning som står att finna i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är inte representativ för hur människorna i sjöstaden upplever faktumet att sjöstaden har en mix av boendeformer.

Allt färre människor utsätts för brott

Människor på framför allt Gamla Limhamn har börjat kalla Limhamns sjöstad ”Rosengård by the sea”. Detta grundar sig i en upplevd känsla av oro och otrygghet, och inte för att det begås fler brott här än tidigare.

Den årliga trygghetsundersökningen som polisen på Limhamn utför visar att folk i allmänhet upplever att utomhusmiljön har blivit skräpigare och stökigare den senaste femårsperioden. Folk i allmänhet känner också en större otrygghet.

Fakta i samma undersökning visar att den faktiska utsattheten för brott har minskat. En mindre andel boende på Limhamn utsätts för fysiskt våld och stölder idag än för fem år sedan. Polisen bekräftar att denna fakta stämmer överens med hur de upplever Limhamn idag. De förklarar att det kan ha sin grund i att Limhamns sjöstad är ett nytt område med en blandad befolkning, vilket kan leda till ökad oro. Kommunpolis Göran Holmgren tror att det kommer att bli mindre oroligt när det väl har satt sig att människorna i området är en mix av samhällsklasser och ursprung.

Det finns röster i området som ser positivt på att inte enbart köpkraftiga människor flyttar till området. De uttrycker en stolthet i att området är en föregångare vad gäller integration:

– Det känns tryggt här! Många rara barn av olika nationaliteter. (Källa: Expressen)

Mix av boendeformer är bra för integrationen

Carina Listerborn är professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet. Hon är av uppfattningen att fördomar om andra sociala grupper, är orsaken till oron:

– Att man har låg inkomst eller är invandrare innebär ju inte att man kommer med problem. Många som får sociala bostadskontrakt i dag har inte några andra sociala problem än svårigheten att hitta just bostad. (Källa: Expressen)

Listerborn betonar hur viktigt det är på lång sikt för Malmö att integrationen sker i alla stadsdelar. Integrationen bör ske såväl i miljonprogrammen (i t ex Rosengård, Holma, Lindängen och Kroksbäck) som i de rikare områdena.

Våren 2020 beslutade tekniska nämnden i Malmö om en ny markpolicy, vilken innefattar att minst 60 % av nyproducerade hyreslägenheter öronmärks för bostadskön Boplats Syd. 15 % av nyproducerade lägenheter får kommunen hyra ut i andra hand i bostadssocialt syfte. Kommunen ska åta sig att prioritera de byggherrar som arbetar med sociala åligganden, så som trygghetsskapande lösningar, och som har höga ambitioner vad gäller klimat och miljö.

Limhamns sjöstad är ett område i Malmö där det satsas på integration. Många fler områden i Malmö kommer att anpassas efter rådande bostadspolitik. Detta innebär att många områden kommer att följa i sjöstadens spår, där radhus och bostadsrätter blandas med hyresrätter.

Delar av lokalbefolkningen på Limhamn vill ge sken av att kriminaliteten i stadsdelen ökar. Media hakar på och bidrar till att oron ökar. Fakta säger att brottsligheten på Limhamn minskar.


Det är obehagligt att människor i allmänhet, och politiker och media i synnerhet manipulerar människor med sina fördomar, personliga åsikter samt brist på argument och fakta. Det är då oro och känsla av otrygghet skapas, som i sin tur skapar segregation, polarisering och hat.


Jag delade i morse denna artikel i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn”, dvs den grupp med en agenda som uttrycker ilska, rasism och fördomar och där moderatorn och de som kommenterar öppet är starkt kritiska mot styret i Malmö. Moderatorn valde att radera mitt inlägg ganska omedelbart.

%d bloggare gillar detta: