Vad skulle en något bättre invandrarkvot ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det kanske fungera förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid bokbord svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Omar, han skickade in ett antal CV till flera olika företag i två likadana exemplar, ett med namnet Omar och ett med namnet Eriksson. De CV som han skickade in var identiska med varandra, sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker. Han fick inget svar på sitt eget CV som han sände in i sitt eget namn, medan han fick svar och återkoppling på flertalet som var signerade med Eriksson.
Vad detta handlar om är den mer osynliga men strukturella rasism som råder. I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till pension och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensminimum, detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är under 40 år då de fått uppehållstillstånd och har många år på sig att fylla på pensionssparandet och betala skatter.
Det är ytterst litet fåtal som har rätten att räkna upp sin pension upp till garantipension, för många har arbetat flera år inom svenskt näringsliv. Vad ordet garanti innebär här är en garanti att nivå vid garantipension är garanterad för alla, med andra ord så innebär den nya skatten att nya och gamla svenskar betalar för att säkerställa en nivå på pensionen för kommande pensionärer. Det rör sig helt enkelt om kvinnor och invandrare som utan garantipension skulle få en väldigt låg pension. De flesta flyktingar som kommer till Sverige är förhållandevis unga, mellan 18 och 39 år, så dessa kommer att fylla på pensionskassan långt innan deras ålderdom.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism: uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet, på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare.
Strukturell rasism eller som den också kallas institutionell rasism hindrar alltså personer med annan härkomst än svensk att komma ut på arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på ett mer svåråtkomligt vis då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Nyamko Sabuni, Källa: Wikipedia
Politiska indelningsskalan GAL-TAN började användas 1999 och i Sverige är den relativt känd sedan 2016. Kan det vara så att den kommunistiska sidan, även kallad TAN, kan ha några svar att bjuda på? Skalan är en vidareutveckling av den klassiska vänster-höger-skalan av politiska ideologier, till att allt mer beskrivas med GAL-TAN. Första ledet ”GAL” står för Grön, Alternativ och Liberal eller (libertarian) medan ”TAN” är Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. I allt högre grad är moderaterna nära den ultra-höger som är konservativ och social-nationalistisk i TAN-sidan. Vi ser dessutom gamla öst-blocket i Europa i en TAN-rörelse. Här finner vi M, KD och SD i den skalan. Kanske även L, då deras partiledare Sabuni uttalat sig i flytande termer om att invandrar-föräldrar inte ska ha rätt till föräldraledighet, och att invandrare inte ska bli bidragsberoende.
Frågorna är egentligen ganska enkla, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen, eller är den högsta önskan att assimilera, för att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänkas finna sig i att det i butiker finns halalmärkt mat i köttdisken? Kommer vi klara av att höra böneutrop, som i Sverige är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar diskriminering mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element på ”vår arbetsplats”? Vad händer när just ditt kultur-intresse hotas att bli reglerad eller svartlistad av Sverigedemokraterna? Det enklaste sättet att inkludera personer in i samhället är genom att börja samtala och jobba tillsammans med dem.
Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.
Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda
I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.
Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer. Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln.
Den radikaliserade vita mannen
Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.
Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.
Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.
Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.
Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.
Den brottslige invandraren – nytt perspektiv
Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.
Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.
DET är sanningen.
/ ”Johan”
Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.
Personer som invandrat från Finland, och deras barn och barnbarn, är många i Sverige. Den geografiska närheten och färjetrafiken har gjort att vi är många som har nära band till personer vilka hör till en grupp som ganska nyligen kallades för: ”det sämsta element, från främmande land…”
Detta är den första bok jag läst som på allvar granskar finländarnas och ättlingarna till finländares upplevelser kring att betraktas som inte riktigt svensk i Sverige – och då de besöker släktingar i Finland betraktas de som inte riktigt finsk.
Redaktör Kristian Borg har samlat dessa 15 författare till en antologi som är enormt intressant och lärorik. De skriver alla i väldigt olika form, så det är varierad och underhållande läsning. Flera skällsord dyker upp bland beskrivningarna – som Mustalaisia – och även hänvisningar till rasbiologen Anders Retzius som 1847 klassificerade vårt grannlands invånare som underlägsna oss : ”bärare av sämre rasegenskaper”. Några kapitel beskriver författarnas egna föräldrars första tid i Sverige, då de tvingades ta de sämsta, smutsigaste och mest lågavlönade jobben då de var bland de cirka 332 000 finländare som emigrerade mellan 1960 och 1980.
Läs denna bok som är utgiven på Verbal Förlag – den får mig att fundera kring närheterna och överlappningarna som finns på skolor och arbetsplatser – utfrysning, mobbing, diskriminering, klass, klassförakt och rasism av olika slag.
Ett annat lästips är också vår egen Torbjörn Jerlerups text som ni läser gratis här: ”Rasism mot finländare”
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.
Därför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.
”Rasernas” själsliv
Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.
”Rasernas” mentala förmågor
Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).
Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).
Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.
”Rasernas” kulturer
Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.
Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.
Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.
Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:
Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.
De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.
Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.
Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.
Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.
I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I följande text tas en typisk psykologisk princip upp, en princip som är med och styr människors handlande.
Sociala tumregler styr mycket av vårt beteende
Har du någonsin funderat över hur en fågelflock eller ett fiskstim kan verka vara så samspelt? Hela flocken eller stimmet kan ändra riktning på bråkdelen av en sekund. Hur går det till egentligen? Det kan knappast vara en ledare som skriker order till sina underordnade, det skulle ta alldeles förlång tid. Nej, det måste vara andra principer som styr, något som sker på bråkdelen av en sekund. Inom biologin pratar man om självorganisation med vilket menas att små enheter spontant ordnar sig i större komplex utifrån några enkla styrande principer. I fallet med fåglarna har man med hjälp av datorsimulationer kunnat konstatera att flockens beteende kan förklaras av endast två enkla regler vilket således utgör allt en fågel behöver hålla reda på för att kunna flyga i flock:
Flyg i samma riktning som dina närmaste grannar
Undvik kollisioner genom att anpassa hastighet och riktning
Dessa två enkla regler kan alltså förklara ett så pass anpassningsbart och komplicerat beteende. Man har funnit att många fenomen i naturen kan förklaras på ett likartat sätt, några få enkla regler styr till synes komplicerade fenomen och beteenden.
Även mänskligt beteende kan i mycket förklaras på ett likartat sätt. Hur mycket tror du att du egentligen låter dig påverkas av andra människor? Om du är som de flesta som fått svara på den frågan så svarar du troligtvis att andra inte påverkar dig i någon större utsträckning. Du fattar dina egna beslut och du anser dem välgrundade och kan ofta motivera dina val med till synes rationella förklaringar. Men som du kanske börjar förstå om du läst så här långt i boken så finns det starka skäl att betvivla den bilden.
Vi i västvärlden vill kanske gärna tro att vi är individualister och herrar över våra liv, men om du skulle ta ett kliv ut i rymden och betrakta jorden utifrån skulle du se stora myrstackar med ett myller av människor som strömmar fram och tillbaka till dessa myrstackar. Hur pass individualistiska tycker du att myror är? Fågelflockars beteende kan förklaras av några enkla regler, mänskligt beteende är inte lika lätt att förklara och det krävs fler sådana regler för att kunna förklara det. Vi har dessutom den unika förmågan att kunna ta ett steg tillbaka och analysera vårt beteende vilket gjort oss till det framgångsrikaste djuret på vår planet.
Det gör oss extremt anpassningsbara. Om en djurart bara låter sig styras av några enkla principer så är risken stor att djurarten hamnar i en evolutionär återvändsgränd förr eller senare. Att kunna analysera och förändra sitt beteende gör att människor kan anpassa sig till i princip alla miljöer, vilket också blir tydligt när man ser var vi bosätter oss. Vi kan bosätta oss i extrema miljöer som Grönland och Sahara och allt däremellan. Djur är i allmänhet beroende av ett specifikt ekosystem och när det ekosystemet förändras klarar många djurarter inte av att anpassa sig och dör ut.
Därmed inte sagt att vi inte styrs av regler vi också. Som dual process-forskningen och socialpsykologisk forskning tydligt visat så är vi ofta lika regelstyrda som andra djur. De regler som förekommer här i boken är de flesta av de man än så länge funnit styr vårt beteende.
Det här avsnittet handlar om de sociala reglerna som styr oss. Du tror kanske att det är rationella val som styr när du umgås med andra men det mesta av umgänget regleras av att principer som du oftast inte är medveten om. Låt oss kalla dem för tumregler då det beskriver ganska väl hur de fungerar. Det är enkla regler du tar till i sociala situationer, speciellt när du känner dig osäker på hur du ska bete dig. De hjälper dig oftast bra och gagnar ditt överlevande. Du är som sagt oftast inte medveten om att du använder dessa tumregler och det sker per automatik. Precis som med andra processer så kan de också utnyttjas för att påverka dig i dina beslut och du har garanterat själv utnyttjat någon av dessa tumregler för att få din vilja fram.
Visst är det jobbigt när man har fel? Ni vet när man har en fast övertygelse som man resonerat sig fram till och som man i sin tur använder för att driva en mängd argument och bygger en viktig del av sin världsbild på? Och när man inser att man har haft fel så tappar man, åtminstone tillfälligt, en bit av sin egen självkänsla. En insikt som leder till tystnad och ofta förträngning.
Författaren till denna artikel har drabbats av sina egna felaktigheter flera gånger i livet. Som när insikten om att jultomten inte finns ledde till känslan av bedrägeri.
Eller när vuxna i min barndom slutligen övertygade mig om att jag, till skillnad från pojkarna i Astrid Lindgrens bok Nils Karlsson Pyssling flyttar in, inte kunde växla mellan att bli liten som en tumme genom att vidröra en spik och säga ”tjillevippen”.
Och de jobbiga insikterna om att ha fel har fortsatt. Från min förmåga att leverera domedagsprofetior om svenskt medlemskap i EU, till att idag vara en passionerad EU-förespråkare. Från att ha förutspått Sveriges kommande ekonomiska ruin om vi avstod från att ansluta oss till den Europeiska Monetära Unionen, till att med lättnad se Sverige behålla sin egen valuta.
Jag gjorde antaganden och påståenden som passade min världsbild. Och jag hade fel.
De romska tiggarna sitter vid bankomater, i nedgången till tunnelbanan, längs väggarna på Kungsgatan, de går på trottoarerna och skramlar med pappmuggar.De sätter upp en kåkstad i Högdalen. Kronofogden kör bort dem. De bygger en ny i Flemingsberg. Hur kommer det sig att ingen företrädare för romerna uttalar sig om denna misär? Varför har romerna inte organiserat sig i hemlandet Rumänien?Ja, de är bottenlöst fattiga. Ja, de är diskriminerade. Men det kan inte vara hela bilden. Det finns många andra som är bottenlöst fattiga.
I artikeln berättar han därefter om just en romsk ledare i Sverige för vilken Peter Kadhammar försöker förklara varför romer förtrycks och hur romer tänker och brister i sitt tänkande. Den romske ledare som Kadhammar träffat heter Marian Wydow, en enligt honom ”klok och sansad karl”. Peter Kadhammar kanske också vanligtvis är klok och sansad, men han tycks ha drabbats av blindhet i sin logik och slutledningsförmåga.
Han anser sig veta att ingen företrädare för romerna uttalar sig om misären som många romer lever i. Han efterlyser romska ledare samtidigt som han just talar om en romsk ledare han träffat i Sverige.
Han anser sig veta att romer ”inte kan vara förtryckta hela tiden”. Hur vet han att romer som förtrycks i så fall förtrycks på deltid istället för heltid?
Han konstaterar att det finns många andra än tiggare som samtidigt är romer som är bottenlöst fattiga. Har Kadhammar frågat sig om icke-romer som är hemlösa, bottenfattiga, dragits in i missbruk och annat elände bara drabbats av detta på deltid?
Och Kadhammar levererar mer av sin kunskap och sina insikter:
De svarta i USA hade ledare. Judarna, och många av dem levde före andra världskriget lika eländigt som romerna i Östeuropa, hade ledare. Bara romer kan befria romerna. Varför har de inga politiska anförare?
Ja, svarta i USA hade och har ledare. Även under slaveriet. Många mördades, misshandlades, torterades och fördrevs. Innan de slutligen befriade sig själva genom att få majoriteten av rösterna i den amerikanska kongressen, de amerikanska delstaterna och genom att rösta bort diskrimineringen. Eller fick de kanske en viss hjälp från den vita majoritetsbefolkningen i USA? Kom den hjälpen i så fall över en natt? Krävdes det ett inbördeskrig och en mer än hundraårig medborgarrättskamp för att få bort den värsta diskrimineringen och förföljelsen? En kamp som kanske också krävde deltagande från det vita majoritetssamhället? Har Kadhammar tänkt på det? Det borde han göra om han är klok och sansad.
Judarna i Europa hade och har mycket riktigt ledare. ”Trots” dessa ledare och trots perioder av minskat förtryck av Europas judiska befolkning drabbades den av Förintelsen. De allierade bombade sönder Tyskland till ruiner under andra världskriget, men bombade inte koncentrationslägren eller järnvägarna som transporterade miljoner människor till gaskamrarna.
Skall Europas judar klandras för att ha bedrivit för dålig lobbyism eller för att så få av dem lyckades rymma från sina egna mördare?
Och Förenta Nationernas deklaration av de mänskliga rättigheterna, Nürnbergrättegången, likväl som skapandet och erkännandet av staten Israel, krävde medverkan från merparten av världens övriga nationer och folk. Har Kadhammar tänkt på det? Det borde han göra om han är klok och sansad.
Således, faktumet att utsatta människor har starka ledare och organisationer skyddar dem inte nödvändigtvis från diskriminering och förföljelse. Det var inte bara svarta i USA som kunde befria svarta amerikaner. Det var inte bara judar som kunde befria sig själva. Det är inte bara romer som kan befria romer.
Framförallt bör inte förtryckaren förutsättas förtrycka. Upphör förtryckaren med sitt förtryck så upphör behovet att befria sig från ett förtryck. Har Kadhammar tänkt på det? De borde han göra om han är klok och sansad.
Men hur ligger det till nu egentligen? Saknar romer ledare och organisationer, vid sidan av den ledare i Sverige som Kadhammar omnämner och besökt?
Om Kadhammar är klok och sansad borde han ha sökt på www.google.se och www.youtube.com. Då hade han upptäckt att verkligheten och hans antaganden är två diametralt motsatta företeelser.
De romska kungarna
Till skillnad från i Kadhammars föreställningsvärld har romer haft politiska ledare genom Europas historia.
Främst i äldre tider men även idag verkade traditionella romska ledare utifrån europeiska kungar och adel som modell. De kallas och kallades för kungar och ärver sin makt. Inte sällan lever denna politiska och ekonomiska elit i stor rikedom. De hade och har en uppdelning i klaner till viss del motsvarande nationer.
Men existensen av detta romska ledarskikt under flera sekler har inte förhindrat romer att förföljas i sekler. En förföljelse som kulminerade i Förintelsen då hundratusentals romer mördades.
Den romska medborgarrättsrörelsen
I modern tid organiserar sig romer allt mer och kämpar allt mer i Europas länder och på EU-nivå och kampen omformas till en medborgarrättsrörelse ofta dominerad av yngre, välutbildade, romska män och kvinnor. Ett exempel på den utvecklingen är hur en romsk organisation år 2011 höll en demonstration utanför EU-parlamentet i Strasbourg för att uppmärksamma förföljelserna, diskrimineringen och pogromer gentemot romer i Bulgarien.
I Rumänien rivs byar och kvarter bebodda av romer – med bulldozrar. Romer tvångsförflyttas till områden utanför rumänska städer som tidigare använts som dumpningsplatser för kemiskt avfall. Där saknas fungerande bilvägar, rent dricksvatten, uppvärmt vatten, men det finns gott om råttor och vilda djur.
Har de drabbade romerna en åsikt om saken? Protesterar de? Är det romernas fel att de inte lyckats stoppa sin egen tvångsdeportering till områden fyllda av gift, vilket Kadhammar tycks implicera?
Är det romers fel att de utbildas för dåligt?
Romer anklagas för att inte vilja att deras barn skall få en utbildning. Studier av en rapport, som är utförd av en romsk organisation i Polen, visar att liksom liknande rapporter tar romska föräldrar sina barn ur skolor på grund av andra skäl. Som att romer ofta mobbas, beskylls för att de hamnar i bråk och för att de placeras i specialskolor mot sin vilja.
Rapporten visar även att romer ofta har svårt att få anställning även när EU eller organisationer betalar 100% av deras löner. Något som kanske i vissa fall förklarar varför en del romer inte i första hand överväger att söka jobb istället för att tigga?
Inser romer att de kan vända sig till nationella och överstatliga rättsväsenden om de anser sig utsatta för diskriminering? Ja åtminstone i vissa fall.
En romsk student i Tjeckiska republiken lyckades driva sin egen placering i en ”specialskola”, med övervägande romska elever med en undervisning kraftigt undermålig det nationella genomsnittet, till Europadomstolen. Han vann sitt mål.
Observera att denne student inte vägrade gå i en skola för att han ville slippa gå i skolan, utan för att skolan var för dålig och att han placerats där på grund av sin etnicitet.
Men skall romer anklagas för att många av dem har för dåliga juridiska kunskaper, om mänskliga rättigheter och om hur det lagliga skyddet mot diskriminering fungerar?
Tjuvaktigheten mot romer
Till skillnad från den kloke och sansade Kadhammars föreställningsvärld, finns det allt fler rättsutbildade romer i Europa:
Inte minst organisationen European Roma Rights Centre, bland annat bestående av romska advokater specialiserade på mänskliga rättigheter. Vid sidan av att de driver enskilda diskrimineringsärenden och andra mål som berör romer i Europa, bedriver de lobbyism bland Europeiska Unionens institutioner.
Romer har i ett halvt årtusende anklagats för att vara tjuvaktiga. I själva verket är det romer som utsatts för systematisk tjuvaktighet. Såväl tjuvandet av deras bostäder, utbildning, framtid, men även pengar. European Roma Rights Centre påpekar att Bulgarien, men även andra länder skär ner på romers utbildning och boende, varpå EU ger samma länder pengar ämnade för att försöka förbättra romers situation. European Roma Rights Centre påpekar att även anslagen från EU stjäls av mottagarländerna.
Romer för dåliga på att stoppa beskjutning
I Ungern har privata ‘stormtrupper’ börjat angripa romer med piskor, pistoler och gevär. Vuxna män angrips. Kvinnor angrips. Barn angrips. Som tur är har romer insett att det finns polis och de har tillkallat polis. Polisen har antingen sett sig oförmögen att stoppa våldet eller så har de arresterat romer.
Hur skulle romerna ha agerat? Enligt Kadhammar kan ju bara romer befria romer. Fanns det romska ledare på plats i den ungerska by som filmklippet ovan gör en dokumentär om? Ja, romska ledare fanns och de bad byns romska befolkning att inte försvara sig på grund av risk för en förvärrad förföljelse.
Till synes verkar romerna misslyckas med sin egen befrielse oavsett om de försvarar sig eller inte. Eller skjuter de för lite och för sällan och för dåligt på de som beskjuter dem?
Och det är kanske möjligt att en del av dem istället väljer att bege sig till ställen som Högdalen i Stockholm? Medan Peter Kadhammar och andra sitter i sina uppvärmda lägenheter, med rinnande vatten och funderar på varför en del romer kommer till Sverige, för att leva med sina barn, i tält, utan rinnande vatten, mitt i vintern.
Varpå de drar slutsatsen att romer saknar ledare och bara kan befria sig själva från förtrycket.
Hur klok och sansad är man då? Är man ens intresserad av att ta reda på och hålla sig till sanningen? Eller nöjer man sig med de myter och lögner som kletats på romer i femhundra år? Blir inte lögnerna en del av det förtryck som Kadhammar vill att romer själva skall befria sig ifrån?
I Mary Shelleys ”Frankenstein” möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?
Bild: Stina Walfridsson
Ett världskänt fenomen
Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.
Ett monster tar form
Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad. Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.
Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens
Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.
Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Vad gör ensamhet med oss?
Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.
Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.
På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?
Utanförskapets historia
Foto: mojolicious
När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.
För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer. Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.
Så vem är egentligen monstret?
Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?
Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931
Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)
Är du intresserad av hur personer kan bli manipulerade in i en religiös sekt eller påverkade av saker de ser på tv? Har du en nyfikenhet kring retorik och argumentation? Vill du lära dig mer om hur människohjärnor fungerar i interaktion med andra människor? Här är en helt nyutgiven bok med mycket intressant och underhållande läsning som täcker in dessa områden och en liten aning utöver det, i syfte att ta ett helhetsgrepp och bli en sorts kurslitteratur och läsning för lekmän i en och samma bok.
Påverkan och Manipulation av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren
Boken ”Påverkan & manipulation” är skriven av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren. Dessa författare brukar blogga och skriva på twitter om bl.a. forskning, beteendevetenskap, debattteknik osv. Jag har en ambition att försöka lära mig så mycket som möjligt, utan att behöva plugga på högskola eller universitet. Denna bok är enormt lärorik och nyttig för mig som obildad lekman. Vid många tillfällen har jag högt läst upp ett par meningar och det har lett till mycket intressanta diskussioner här hemma, och bidrar till insikter och idéer som är angränsande till chattar som jag varit med i på twitter om intolerans, främlingsfientlighet, antirasistiskt arbete, religionskritik osv.
Författarnas ambitioner är stora, men jag anser att de lyckas enormt bra att ge mig mängder av nyttiga insikter och med att hålla sig kortfattat och lättläst. I slutet av varje kapitel finns en kort sammanfattning och lästips till 3-4 forskningsrapporter som man kan söka upp om man vill fördjupa sig i varje område. Jag har ännu inte googlat en enda gång efter någon av dessa vetenskapliga artiklar, men kommer att försöka göra det lite då och då – efter att jag har läst om denna bok ännu en gång, mycket noggrannare.
Jag såg mest av allt fram emot att läsa Del 3 som handlar om hur medier och språket kan användas för att påverka människors uppfattning. Kapitel 11 i Del 3 består av många olika uppräknade tumregler och logiska felslut som görs av olika debattörer. Det liknar en artikelserie som pågår här på Motargument.se som handlar om bl.a. argumentationsfel.
Hela tiden jag läste boken så insåg jag att i princip samtliga kapitel innehöll väldigt viktiga saker. Jag fick många nya intressanta lärdomar överallt, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av. Detta är enligt mig alltså inte enbart intressant för studenter i psykologi, sociologi, utan skulle kunna bli en sorts basverk och perfekt nybörjarintroduktion att ha i bokhyllan för alla som är det minsta lilla intresserad av mänskligt beteende och gruppdynamik.
Författarna har sammanställt en rejält tilltagen litteraturlista som är på cirka 20 sidor längst bak i boken. Det finns även en websida med videoklipp som är fantastiskt underhållande att titta på om man är nyfiken på beteendevetenskap och hur manipulation kan gå till.
Främlingsfientlighet handlar ofta om att människor är rädda för att invandring ska skada till exempel landets nationella identitet eller dess ekonomi. I Europa ser vi idag hur flera främlingsfientliga partier etablerat sig i såväl nationella parlament som i Europaparlamentet.
Främlingsfientlighet betecknar en rädsla, misstro och fientlighet mot främlingar. Den riktas därför ofta mot invandrare eller etniska eller kulturella minoriteter. Till skillnad från rasism grundas främlingsfientlighet inte på en föreställning om olika mänskliga biologiska raser, utan om olika kulturer som inte borde samexistera. Däremot talar man idag ofta om begreppen främlingsfientlighet och rasism som synonymer, eftersom den rasbiologiska rasismen idag alltmer tar sitt uttryck i avstånd från kulturer som man antingen tycker är mindre värda, eller som oförenliga med den egna kulturen. Xenofobi är ett annat ord för främlingsfientlighet.
Forskare har, i en studie från 2005, undersökt och jämfört attityder till invandring i ett stort antal europeiska länder genom att analysera data från European Social Survey. Skillnaderna i attityder mellan olika länder var markanta. Sverige var vid undersökningstillfället det minst negativt, medan Ungern var det mest negativt inställda landet till invandring. Forskarna kunde inte finna bevis på att varken andel invandrare av befolkningen, ekonomisk tillväxt eller arbetslöshetsnivå påverkade huruvida ett lands befolkning var negativt inställd till invandring.
Det tenderar allmänt sett finnas en benägenhet att överskatta hur många invandrare som faktiskt finns i landet.
Denna slutsats bekräftas av andra forskare som i en studie från 2007 har analyserat samma data från European Social Survey. Länder med stor andel invandrare, som Sverige och Tyskland, var inte mer negativt inställda till invandring. Polen och Spanien, båda med sämre ekonomiska förhållanden, uppvisade inte starkare motstånd mot invandring.
På individnivå visar undersökningarna att det främst är information om invandring, kulturella och nationella identiteter, ekonomisk oro, medlemskap i en förening med en viss inställning till invandring och en generell benägenhet att lita på människor, som spelar in i formandet av attityder till invandring. Ofta bottnar en negativ inställning i att den nationella identiteten upplevs som hotad. Denna slutsats bestyrks av fler studier. I Nederländerna visar en studie till exempel att människor som normalt sett inte bryr sig märkbart om sin nationella identitet, blir mer negativt inställda till invandring när identiteten framställs som hotad.
Föreställningen om att invandring leder till sämre ekonomi för landet i stort, liksom uppfattningen att invandring leder till ökad brottslighet och sociala spänningar, är betydligt vanligare hos individer med negativ inställning till invandring visar dessa studier.
Främlingsfientlighet betecknar en rädsla, misstro och fientlighet mot främlingar. Den riktas därför ofta mot invandrare eller etniska eller kulturella minoriteter. Till skillnad från rasism grundas främlingsfientlighet inte på en föreställning om olika mänskliga biologiska raser, utan om olika kulturer som inte borde samexistera. Däremot talar man idag ofta om begreppen främlingsfientlighet och rasism som synonymer, eftersom den rasbiologiska rasismen idag alltmer tar sitt uttryck i avstånd från kulturer som man antingen tycker är mindre värda, eller som oförenliga med den egna kulturen. 
Motargument 