Etikettarkiv: Sverige

Myter

Myt: ”Tvångsblandning”

Apropå den påstådda ”tvångsblandningen”, dvs att bostadsområden består av hyres- och bostadsrätter, samt hus, radhus, parhus etc. När har vi kunnat bestämma vilka grannar vi ska ha? Eller handlar det enbart om hudfärgen på grannarna?

I Sverige är de inte tekniskt eller lagligt möjligt att tvinga människor att flytta till eller ifrån vissa områden. Den svenska grundlagen garanterar vår frihet att bosätta sig var man vill. Politiska integrationsåtgärder och bostadspolitik handlar om att öka integration och minska segregation genom att t ex planera för olika boendeformer i samma område, förbättra kommunikationer eller satsa på skola och service i utsatta områden.

Syftet med dessa integrationsåtgärder är att öka möjligheterna för befolkningen att välja var de vill bo samt att förutsättningarna för arbete, utbildning och välfärd blir mer jämlik i hela Sverige.

Begreppet ”tvångsblandning” har blivit trendigt hos vissa politiker (främst sverigedemokrater) och debattörer (främst högerextrema) för att uttrycka kritik eller skepsis mot integrationspolitik. Strategin att använda ordet ”tvång” innefattar att man skulle inskränka individens valfrihet. Men, det är viktigt att poängtera att de faktiska integrationsåtgärderna inte involverar tvång. Däremot kan begreppet ”tvångsblandning” bidra till en negativ bild av initiativ vars syfte är att minska klyftorna och öka möjligheterna för invånare i områden med socioekonomiska utmaningar.

Att bygga bort bostadsbristen är prio ett vad gäller satsningarna på minskad segregation, men syftar också till att riva ensidiga strukturer och erbjuda attraktiva boendemiljöer.

Vi bär alla ansvar för att skapa ett samhälle där olika grupper naturligt kan mötas och interagera, snarare än att tvinga fram en specifik demografisk sammansättning i ett bostadsområde.

Källor:

Motargument: Myt: ”Svenskarna har inte bett om att tvångsintegreras”

Debatt, Krönikor

SD vill lägga ner jämställdheten

Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.

Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.

SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.

Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.

Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.

Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: SD-politiker: Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten!

Artiklar, I fokus

SD tvingar åklagare att yrka på utvisning

Gästinlägg av Marianne Vox

Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.

Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.

I utredningen SOU 2025:54 – Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet har ett straffvärde över böter. Syftet är att öka antalet utvisningar kraftigt.

Vad föreslås?

Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.

Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.

Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.

Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:

Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.

Rättssäkerhet i fokus

När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.

Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.

Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.

Källor:

Sverigedemokraternas videoklipp på Facebook

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

Riks: Det ska införas obligatorisk utvisning för fängelsedömda utlänningar

Domstol.se: Utvisning på grund av brott

I fokus, Myter

SD:s etniska karta är inte statistik, det är ideologi

Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe
Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:

  • Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
  • Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
  • Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.

    Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.

    När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.

    Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.

    Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.

    Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.

    Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.

    Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.

Källor:

SD:s migrationskarta

Europakonventionen

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

I fokus, Myter

“Folkutbyte” med SCB-logga – så luras du av SD:s karta

Sverigedemokraternas toppnamn till EU-valet, Charlie Weimers, har lanserat Migrationskartan.se – en webbkarta som utger sig för att visa den “dramatiska förändringen” av Sveriges befolkning, baserat på data från SCB. Påståendet är att i flera kommuner har “över 50 procent” av invånarna nu “utländsk härkomst”. Men när man granskar kartan närmare visar det sig att siffrorna bygger på en helt annan definition än den SCB faktiskt använder – och att retoriken bakom kartan hämtar direkt från högerextrema idéer.

Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

Migrationskartan räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige med fullt medborgarskap. I Haninge till exempel visar SCB att 45,4 procent av invånarna 2024 har utländsk bakgrund. Migrationskartan påstår att det är över 50. Skillnaden? Den bredare, egenhändigt uppfunna definitionen.

Det blir särskilt absurt i gränskommuner som Haparanda och Övertorneå, där SD:s karta visar att mer än hälften av befolkningen har “utländsk härkomst”. I verkligheten handlar det om människor som tillhör den nationella minoriteten tornedalingar – ofta med djupa rötter på båda sidor om gränsen till Finland. Många talar meänkieli, ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. De har levt i området i generationer. Att nu kalla dem en del av ett “folkutbyte” är både historielöst och respektlöst.

Och det är just det ordvalet som avslöjar vad detta handlar om. På Migrationskartans startsida står det rakt ut: “Befolkningen byts ut. Nu kan du själv se förändringen.” Det är inte en neutral beskrivning – det är en omskrivning av konspirationsteorin om “folkutbyte”, som spridits i vit makt-kretsar i decennier. Skillnaden är att den nu kommer med färgglada diagram, och SD:s partisymbol i marginalen.

Att använda statistik på det här sättet – att ändra definitioner, dölja metod och koppla ihop siffror med extrem retorik – är inte folkbildning. Det är politisk propaganda med siffror som kuliss.

En avslutande detalj som säger allt: Enligt den definition som används i Migrationskartan skulle även SD:s partisekreterare Richard Jomshof räknas som del av det så kallade “folkutbytet”. Hans far är född i Finland. Med samma logik räknas han – och andra SD-företrädare med en utländsk förälder – till gruppen de själva varnar för.

Länk till SD:s migrationskarta

Korta motargument, Myter

Myt: Du kan få äldreförsörjningsstöd utan att ha bott en enda dag i Sverige

I debatten cirkulerar massvis med lögner, myter och missuppfattningar kring invandring och bidrag. Dessa blir lätt till ”sanningar” då de blir virala. I sociala medier sprids saker hejvilt och bristen på källkritik är monumental. En av alla dessa lögner handlar om äldreförsörjningsstödet. Myten består av att människor som aldrig bott i Sverige kan erhålla äldreförsörjningsstöd.

Äldreförsörjningsstöd är ett stöd till äldre som har en för liten inkomst för att nå en skälig levnadsnivå, d v s att kunna betala för sitt boende och övriga försörjning. Äldreförsörjningsstödet är individuellt anpassat och skiftar beroende på hur mycket som saknas för att nå en skälig levnadsnivå.

För att erhålla äldreförsörjningsstöd måste du vara bosatt i Sverige.

Så nej, du kan inte få äldreförsörjningsstöd utan att ha bott en enda dag i Sverige.

Källa:

Pensionsmyndigheten

Artiklar

Skev debatt skapar oro och otrygghet

1 kommentar

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?

Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.

Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.

Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen 2025

Lästips:

Motargument: Oro är inte fakta

Krönikor

SD:s folkomröstningsstrategi: när demokratin används för att urholka demokratin

Sverigedemokraterna säger sig vilja stärka demokratin genom fler folkomröstningar. Men en granskning av partiets motioner och agerande i riksdagen visar ett tydligt mönster: partiet använder demokratins språk – men för att försvaga den representativa demokratin och stärka bilden av sig själva som ”folkets enda sanna röst”.

Den senaste akten: SD:s krav på folkomröstning om grundlagen (oktober 2025):

Den 21 oktober 2025 röstade riksdagen nej till SD:s begäran om en nationell folkomröstning om den vilande grundlagsändringen. Förslaget som behandlades handlade om att stärka grundlagsskyddet – bland annat genom att kräva två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet, i stället för enkel majoritet som i dag. Syftet med förslaget, som stöddes av sju riksdagspartier, var att göra det svårare att ändra grundlagen i hast och därmed skydda demokratins kärna från tillfälliga majoriteter eller auktoritära nycker.

SD röstade emot och krävde en folkomröstning med argumentet att ”folket borde få avgöra”. Endast SD:s 70 ledamöter röstade för. 257 röstade emot. Efteråt beskrev partiet beslutet som ett ”demokratiskt svek” och menade att ”etablissemanget vägrar lyssna på folket”.

Varför grundlagsskyddet finns – och varför det måste vara trögt

Grundlagarna är demokratins långsamma puls. De är medvetet byggda för att inte kunna ändras snabbt – just för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter även när det blåser politiskt. De fungerar som ett säkerhetsbälte: när opinioner svänger, när partier lockas till snabba lösningar, när majoriteter vill inskränka minoriteters rättigheter – då ska grundlagen stå kvar. Om det blir för lätt att ändra grundlagarna förlorar demokratin sin ryggrad. De som i dag sitter i majoritet kan i morgon använda samma snabbspår för att begränsa pressfrihet, yttrandefrihet eller domstolars oberoende. Därför kräver grundlagen två riksdagsbeslut med val emellan – så att folket hinner ta ställning. Förslaget om två tredjedelars majoritet är en förstärkning av just det skyddet, inte en inskränkning av demokratin.

När SD kräver folkomröstning istället, flyttas makten från de institutioner som ska skydda demokratin – till det ögonblickets opinion. Det låter folkligt, men det är i själva verket en försvagning av folkstyret på sikt.

”Den fula ankungen”-strategin: SD som de missförstådda sanningstalarna

SD:s sätt att tala om demokrati är lika mycket berättelse som politik. Partiet bygger konsekvent en offerroll: de är de ensamma sanningstalarna, de missförstådda som står på folkets sida mot den politiska eliten. När de förlorar en omröstning kan de säga: ”Se, de andra sju partierna vägrar lyssna på folket.”

Den 21 oktober 2025 blev det ännu en akt i denna berättelse. SD visste att de skulle förlora sin folkomröstningsmotion – men det var inte poängen. Förlusten var själva strategin. Den förstärker bilden av partiet som den fula ankungen i svensk politik: avskydd, men med sanningen på sin sida. Genom att spela ut den rollen gång på gång lyckas SD förvandla varje parlamentariskt nederlag till en moralisk seger. De blir de som vill lyssna på folket, mot de som vill tysta det.

Demokrati kräver mer än folkvilja – den kräver ansvar

En stark demokrati handlar inte om att rösta oftare, utan om att ha institutioner som står emot tryck. När SD kräver fler folkomröstningar och ett svagare grundlagsskydd framstår det som mer demokrati, men i själva verket är det mer godtycke. Det är den klassiska populistiska fällan: att förväxla opinion med rätt.

Demokratin är starkast när den är trög. När beslut tar tid. När tillfälliga majoriteter inte kan ändra fri- och rättigheter. Och när folket vet att vissa värden – som yttrandefrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen – inte kan röstas bort.

Artiklar

Svenska frivilligkompaniet – en del av den nazistiska krigsinsatsen

När Finland åter hamnade i krig mot Sovjetunionen sommaren 1941 – det så kallade fortsättningskriget – uppstod i Sverige en ny våg av sympatier för den finska kampen, om än mer begränsad än tidigare. Många svenskar såg Finland som ett skydd mot bolsjevismen i öst, och ur den känslan växte Svirkompaniet, ett frivilligt svenskt förband som skulle komma att slåss på tyskarnas sida – om än indirekt – vid Svirfronten i Östkarelen.

Svirkompaniet, formellt Svenska frivilligkompaniet, organiserades i början av 1942 som en del av den finska armén. Det bemannades av omkring 150 man, huvudsakligen svenska frivilliga som värvades genom nätverk knutna till tidigare vinterkrigsveteraner och olika typer av nationalistiska och nazistiska kretsar.

Totalt passerade cirka 400 svenskar genom kompaniet under dess två år vid fronten. Minst 39 stycken stupade.

Bakom frivilligverksamheten fanns flera drivkrafter. Hos många fanns ett genuint engagemang för Finland och en vilja att återupprepa den humanitära hjälpens ideal från vinterkriget. Men samtidigt var Svirkompaniet en del av den tyskstödda krigsinsatsen:

Finland var vid denna tid allierade med Nazityskland, och de svenska frivilliga stred därmed på axelmakternas sida.

Ideologiska kopplingar

Frivilligkårens sammansättning var politiskt blandad men inte ideologiskt neutral. Bland de frivilliga fanns både militärt skolade officerare, nationalkonservativa aktivister och personer med kopplingar till svenska fascistiska och nazistiska rörelser, bland annat Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Rekryteringen skedde i vissa fall genom dessa kretsar.

Den finska militärledningen välkomnade de svenska frivilliga som symboler för nordisk solidaritet, medan den svenska regeringen officiellt tagit avstånd från alla organiserade frivilliginsatser. Neutraliteten var strikt – men i praktiken tolererades en begränsad rekrytering, så länge den inte väckte offentlig debatt.

Insatser vid fronten

Svirkompaniet tjänstgjorde längs floden Svir (finska: Syväri), mellan sjöarna Onega och Ladoga. Fronten präglades av ett hårt klimat, ställningskrig och ständiga sovjetiska attacker.

De svenska frivilliga deltog i spaningsuppdrag och försvarsstrider, och kompaniet fick rykte om sig att vara en vältränad och disciplinerad trupp.

Avveckling och eftermäle

När Finland slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 upplöstes Svirkompaniet.

Vid hemkomsten fick de svenska soldaterna inget officiellt erkännande; tvärtom möttes många med tystnad eller misstänksamhet.

Deras insats hade skett på en front som i efterhand förknippades med Nazitysklands krigssträvanden som en del av ett anfallskrig snarare än ett försvar av Finland.

Historiskt har Svirkompaniet kommit att symbolisera den moraliska dubbelhet som präglade svensk frivilligverksamhet under andra världskriget: en blandning av idealism, antikommunism, och fascistiska och nazistiska sympatier.

En av de mest uppmärksammade deltagarna var Gustaf Eugén Hallberg-Cuula, en svensk officer och nazist med finsk bakgrund, som stupade 1942 och blev något av en martyrfigur för frivilligkåren när han trampade på en mina och avled kort därefter. Än idag hyllas han av nynazister som en martyr för den nazistiska saken.

För enskilda deltagare blev erfarenheten livsavgörande – men också något man sällan talat öppet om i efterkrigstidens Sverige.

Källor:

von Schmidt-Laussitz, Nicolas. Svenskarna vid Jandeba: Svenska frivilligkompaniet 1942–1944. Svenskafrivilliga.com, 2007.

Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart. Svenskar i krig 1914–1945. Historiska Media, 2008.

Nilsson, Orvar. När Finlands sak blev min. Schildts, 2002.

Jakobsson, J. Bärare av vittnesmål. DIVA-portal, 2023.

Hans Högman: “Swedish Volunteer Corps – Svirkompaniet”.

“Svenska frivilligkompaniet (Svirkompaniet)”. sv.wikipedia.org (källsökning).

”Svensk militärhistoria: Nazism i Sverige under andra världskriget”. 2025-51. Ares förlag. 2025

Kanger, Thomas & Åmark, Klas. Svensk nazism – Medlöpare och motståndare 1931–1945. Ordfront, 1996.

satir

Här är Tidö 2.0 – a.k.a Project 2026

Satirinlägg av Sverigeakrobaterna

Timbro och Oikos har tagit fram ett gemensamt reformprogram. Som väntat får det gränslöst med utrymme i pressen.

”Tidösamarbetet har varit helt nödvändigt för att förstöra Sverige, men det har samtidigt haft karaktären av resonemangsäktenskap. Inför nästa mandatperiod måste högerns ambitionsnivå höjas och resonemangsäktenskapet övergå i äkta kärlek.

Med det här programmet vill vi inleda en nystart för Sverige. Politiken måste ta initiativ och forma framtiden. Därför har vi tagit fram ett förslag på en gemensam, nyliberalfascistisk reformagenda för Sverige, naturligtvis helt utan konsekvensanalys.

Punkterna nedan lägger en bred och stabil grund både för politiskt samarbete och för ett ofriare, ojämlikare och otryggare land. Det här är de värden som behöver främjas i vårt samhälle.”

• Koncentrationsläger med lägre standard för dem som ska utvisas.

• SR och SVT slås ihop, läggs ner och ersätts av RIKS.

• Prideflaggor förbjuds.

• Skolmaten avgiftsbeläggs och terminsavgift för utbildning införs.

• Kultur är trams och förbjuds, med undantag för bokbål och hets mot folkgrupp i form av ”satir”.

• Socialbidrag villkoras med att man donerar organ.

• All form av politisk organisering, förutom i Tidöpartierna, terrorstämplas och förbjuds.

• Statarsystemet återinförs.

• En bred översyn av det svenska advokatsystemet behövs. Advokater reserveras för arier. Icke-arier kan dömas och utvisas utan misstanke om brott.

• Tortyr av oliktänkande utreds.

• Sjukvård och tandvård erbjuds endast till arier med månadsinkomst på minst 65 000.

• Hyreslägenheter auktioneras ut till den som kan betala högst hyra.

• Omvänd skatt för miljardärer, så att vi snart får se Sveriges första biljonär.

• Minskning av riksdagens storlek. På sikt kan en enda Führer styra landet.

• Föreningslivet är en anomali som inte hör hemma i ett modernt samhälle. All form av föreningsverksamhet terrorstämplas och förbjuds, med undantag för aktivklubbar och Åkessonjugend.

• Separata tågkupéer, bussar och offentliga toaletter för arier och icke-arier.

• Promillegränsen på sjön höjs.

Följ Sverigeakrobaterna på Instagram

#tidö#tidö2#dn#project2026#svpol#fascism#framtid#dystopi#sverige#satir#timbro#oikos