Etikettarkiv: Sverige

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan

 

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Kortfattat om kultur och rasism.

Ibland är det extra tydligt, hur rasistiska grupperingar och rasistiska idéer vill värna om det så kallade svenska. Den 3 oktober 2012 visades på Kulturnyheterna ett inslag om hur Dalateatern i Dalarna fått mängder av kommentarer och påhopp på grund av en enda anledning.

Huvudrollsinnehavaren i Hemsöborna, Måns Clausen, har fel hudfärg. Ett av de rasistiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.

Något som tycks gå rasister förbi är att kultur på det stora hela, i Sverige, i dag, har som ett av sina främre syften att utmana, väcka debatt och diskussion, ifrågasätta, hitta nya vägar att gå. Att använda en mörkhyad skådespelare till ett verk som tillhör den svenska kulturen på ett sätt som Hemsöborna.. hur nytänkande det är går säkert att debattera, men poängen är ändå att den har rätt att göra det. Det är kulturens roll.

Det som är spännande med det hela är att det rasisterna är ute efter – att bibehålla den svenska kulturen svensk, är att genom de metoder de vill använda sig av, åstadkommer precis det motsatta.

Här kan du se inslaget på SVT.

Kan världens 13:e rikaste land ta emot 0,067% av världens flyktingar?

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

Darfur i Tchad (Fotokälla)

2011 var ca 15,2 miljoner människor var enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 32 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 10 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

/Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup

Myten om nationen Sverige

MYT:

”Nationen är naturligare än mänskligheten!”

Sverigedemokraterna och mer extrema nationella och nazistiska rörelser pratar ofta om nationen Sverige. Ofta används begreppet nationen och folket som ett argument mot de som säger att mänskligheten mer och mer håller på att bli en enhet; mot de som vill ha friast möjliga rörlighet över gränserna. Som om nationen var något ”naturligare” än mänskligheten.

Historien visar att när Sverige skapades stod man inför liknande utmaningar som idag, då befolkningen håller på att bli en enhet.

På den tiden ansåg många att nationsbegreppet var ”konstgjort” och ”löjligt” och ett ”hot”. På den tiden var det de mindre enheterna, landskapet, eller häradet, det viktiga. Och det egna landskapets invånare var viktigare än de andras.

Typexemplet på detta är  Äldre Västgötalagen från 1200-talet, som återspeglar hur lagarna var innan Sverige började bli en enhet. Där står det att man ska straffas med dryga böter om man dräper en västgöte, lägre böter om man dräper en småländsk man och ännu lägre böter om man dräper en utlänning.

Västgöten såg inte att denna hade så mycket gemensamt med smålänningen — upplänningen inte att denne hade nåt likt med östgöten. Främlingar från andra landskap betraktades med misstro, konstig kultur, konstiga seder och kläder, och de pratade ju annorlunda.

Svenska nationen, flagga myter

Skapandet av nationen var en lång och komplicerad process som tagit flera hundratals år. Ett av de första stegen var att man skapade en lag för hela Sverige, garanterad av kungen. Men det var kontroversiellt på den tiden. ”En lag, lika för alla Svear och goter…. och de förbannade smålänningarna?”

Idag är inte västgötar och smålänningar lika fulla av misstro mot varandra som förr. Nationen Sverige ses som en enhet av många. Idag rör misstron mot främlingar andra än smålänningarna. Araber, somalier och afrikaner är vår tids ”smålänningar”.

En dag kommer mänskligheten att se på misstänksamheten mot andra nationers folk på samma sätt som vi idag ser på misstänksamheten mellan västgötar och smålänningar på medeltiden.

SD tycker INTE att alla är lika mycket värda

En bra artikel från den nu avsomnade bloggen Sd-bluffen om att Sverigedemokraterna ljuger när de säger att de inte är rasister.

SD säger att muslimer är ett hot, att invandringen är ett hot och att folk med visst ursprung skapar problem. Senast hade jag en diskussion med Lars Rosén från Sverigedemokraterna i Kalmar, men deras politiker och sympatisörer argumenterar mycket ofta på liknande sätt.

Men jag menar att de visst argumenterar för ren rasism, de säger faktiskt indirekt att människor har olika värde och de säger inte sanningen. Diskussionen om problemen finns i alla riksdagspartierna, men man kan inte – man får inte – argumentera på det sätt som SD gör, eftersom de klumpar ihop människor bara på grund av vilken Gud de tror på eller var de är födda. Det är inte ok!

Att säga att muslimer är ett hot, att peka ut att områden har problem på grund av att det bor fler människor av en viss religion där är att blunda för klassproblematiken och istället försöka rikta ljuset mot något som i själva verket saknar betydelse. Det är inte vilken hudfärg eller härkomst eller religion folk har som gör att det blir problem. Det är att klyftorna mellan fattiga och rika växer som är problemet. Och det måste vi göra något åt!

Att dessa områden har lägre boendestandard, att det satsas mindre pengar där, att människor som bor där i högre utsträckning blir diskriminerade i samhället på olika sätt, att vissa kommuner måste ta emot jättemånga helt nyanlända och vissa kommuner inte satsar en krona på språkutbildning och arbetsmarknadsinsater är viktiga faktorer för att det är snedvridet i samhället. Om alla kommuner tog lika mycket ansvar så skulle många människor kunna få ett jobb mycket fortare efter att de kommit hit.

Vet ni att bland de Irakier som kommer till Sverige så är det 40% som har en akademisk utbildning, ytterligare 20% som har en gedigen yrkesutbildning och ytterligare 20% som har minst gymnasieutbildning? Det betyder att dessa människor har en mycket högre utbildningsnivå än snittet i Sverige. Det finns ingenjörer, läkare, snickare och barnskötare som inte får jobba alls, eller som får jobba inom restaurang eller liknande. Det skulle spara oss enorma pengar om dessa människor bara kunde få jobba som det de är. Vet du hur mycket pengar Sverige lägger på utbildning? Och så kommer det människor som vi inte betalat en enda krona för deras utbildning som ofta inte vill något hellre än att jobba och betala skatt, eftersom de inte kan göra det i sitt hemland på grund av krig och förföljelse, jag tycker att det bara är att tacka och ta emot!

Att SD arbetar för att svartmåla alla muslimer, oavsett hur mycket de arbetar för förståelse, för att minska våldet i samhället, för att främja Sverige i världen och så vidare är så grymt orättvist. Det finns mängder av människor, blonda, ateister, brunhåriga, kristna, personer med mörk hud, svart hår och muslimer som jobbar stenhårt för att förbättra vårt gemensamma samhälle. Att SD då vill klumpa ihop några av dessa i en grupp och säga att de är problem – oavsett vad de gör, oavsett hur de är, oavsett vad de tycker – det är samma sak som att säga att människor inte har samma värde.

Att bara säga att ”alla människor har lika värde” räcker inte, man måste prata så hela tiden. Man kan inte först säga att alla har lika värde och sen i nästa mening säga att alla muslimer är fel – hur, vad och vem de än är, för då har man inte tagit hänsyn till individen, då visar man inte respekt för människors olikheter och likheter.
Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna (författat av Bjereld, sammanfattat av Dalman Eek):

– Gör inte SD till en politisk stridsfråga mellan blocken.

– Lyft inte upp högerpopulistiska frågor på agendan. Vare sig du är mot eller för. Jobbigt för högern, och ibland ännu jobbigare för vänstern som gärna tar för sej av möjligheten till en enkel rallarsving.

– Ta debatten med högerpopulisterna i de forum de redan vunnit insteg i. Och då på ett sakligt och relevant sätt. Maud Olofsson i TV-soffa med Jimmie Åkesson var till exempel helgalet.

– Bemöt inte högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser i förväg. Det stärker deras ”vi mot eliten”-bild.

Skriven av Anna Ardin, publicerad på Sd-bluffen.