Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.

---

Krönika av Thabo ‘Muso, Motargument.se

Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

Och nej, den frågan ställs inte till oss, utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss då vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare till föräldrar, som i sin tur är födda i Sverige?

– Svensk!

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en förälder som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är födda i Sverige och är svenska medborgare, men dessa föräldrar har i sin tur en eller flera utrikes födda föräldrar?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar helt utan några som helst reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma för en stund att ordet svensk aldrig har existerat.

Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blondare och har mycket ljusare hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nuvarande decennielånga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara relativt etniskt homogen.

Världen har haft otaliga folkvandringar och erövringskrig som bidragit till befolkandet av land. De germanska svedje-bönderna som vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan började befolka det som långt senare kom att bli dagens Sverige. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband ur vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

Krönikör Thabo Muso, på övning med Svea Livgarde i Stockholm – våren 1997