Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.
Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.
Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.
Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.
Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Stoppa klanernas framväxt. 40-50 kriminella klaner finns i dag i Sverige, enligt polisens egna uppgifter. Dessa klaner har infiltrerat samhället och skapar enorma problem. Hela klaner behöver utvisas ur landet och deras egendom konfiskeras. Som det är nu är delar av Sverige ockuperat av dessa kriminella utlänningar – Sverige måste återta sitt territorium och hårt markera att landet inte accepterar klanvälde och deras maffiametoder.”
Svar: Kollektiv utvisning av ”klaner” eller andra samhällsgrupper strider mot grundläggande demokratiska rättsprinciper om att alla människor skall prövas individuellt när skuldfrågan om brott skall avgöras, samt att alla skall betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det samma gäller Katerina Janouchs önskan om att konfiskera dessa ”klaners” egendom bara för att de misstänks tillhöra en klan eller en familj. (Källa: Europakonventionen)
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Stoppa omedelbart fortsatt islamisering av Sverige. Bygg inga fler moskéer (som ofta finansieras av odemokratiska länder). Stäng de moskéer där hatiska budskap sprids. Förbjud religiös extremistklädsel i skolan och inom offentlig sektor, stat och kommun. Vården ska vara icke-religiös. Ingen särbehandling för muslimer i det svenska samhället. Varför ska till exempel utländska fångar ges halalkost i fängelserna? Sluta dalta med religiösa extremister. I Sverige gäller svensk värdegrund – inte islam.”
Svar: Moskéer byggs i Sverige på samma grund som kyrkor och synagogor byggs, nämligen med stöd av religionsfrihet. Det är oklart vad Katerina Janouch menar med ”religiös extremistklädsel” som hon vill förbjuda och hur det skulle vara möjligt med tanke på rätten att offentligt uttrycka sin religiösa tro. (Källa: Riksdagen.se)
Katerina Janouch tar upp frågan om halalkost i svenska fängelser och undrar varför den ges till utländska fångar. Faktumet att halalkost ges till intagna på fängelser grundas av tillmötesgående av religionsfrihet i den mån det är rimligt och möjligt. Möjligheten att få halalkost har för övrigt inget att göra med medborgarskap. Det ges även till svenska medborgare som är intagna. Det samma gäller mat som är kosher. Halalslakt i Sverige är lagligt så länge det följer Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets föreskrifter. I övrigt medför halalkost inget annat än att den inte får innehålla griskött, blod, asätare såsom skaldjur eller ål, eller gräshoppor, ormar, kräldjur, med flera. (Källa: Jordbruksverket och Livsmedelsverket)
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Annullera svenskt medborgarskap för kriminella samt asylbedragare. De senaste decennierna har ett antal individer tillskansat sig svenskt medborgarskap på olika sätt. Migrationsverket har agerat ansvarslöst, vilket framkommit i rapporteringen på flera olika håll. Har man fått svenskt medborgarskap på felaktig grund ska medborgarskapet annulleras. Likaså för kriminella.”
Svar: Det är möjligt att ändra medborgarskapslagen på ett sätt som möjliggör återkallande av svenskt medborgarskap, så länge som personen i ett sådant fall inte blir statslös. (Källa: Europakonventionen)
Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.
Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.
Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.
Några exempel på populistiska ledare:
Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.
Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.
Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Hemvandring. Hundratusentals individer som inte bidrar till Sverige utan som istället aktivt raserar landet, såväl genom kriminalitet som genom att de skapar parallellsamhällen, behöver lämna landet. Till detta måste samhället aktivt bidra. Migrationsverket ska bli ett Hemvandringsverk som hjälper migranter att lämna Sverige.”
Svar: Migrationsverket bistår redan idag och sedan många år tillbaka med hjälp till att lämna Sverige för de som vill återvända till sina ursprungsländer. Katerina Janouch presenterar inte närmare vilket stöd hon har för sin upplevda känsla att hundratusentals människor i Sverige aktivt skulle ”rasera landet”. (Källa: Migrationsverket)
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Sverige och svenska folkets intressen bör alltid komma i första hand. Vi ska ha fler folkomröstningar och ökad folklig makt att avsätta de politiker som genom destruktiva beslut förstör vårt land. Idag har Sverige de facto ingen demokrati, då det lilla destruktiva extremistpartiet Miljöpartiet tillåts styra bland annat den viktiga energipolitiken. Det är ett naturligtvis ett stort problem. Kanske måste hela det politiska systemet ses över – då det passerat bäst före datum med råge.”
Svar: Katerina Janouch anser att Sverige i praktiken inte har ett demokratiskt statsskick, eftersom det hon kallar för ”lilla destruktiva extremistpartiet Miljöpartiet” enligt hennes åsikt ”tillåts styra bland annat den viktiga energipolitiken.” Det är oklart vad hon menar med sina formuleringar, fram till dess hon förtydligat sig, förtjänar inte ytterligare kommentarer.
Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.
Krönika av Thabo ‘Muso, Motargument.se
Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.
Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?
Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?
Och nej, den frågan ställs inte till oss, utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.
Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.
Låt oss då vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.
Invandrad till Sverige från mammas mage
En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare till föräldrar, som i sin tur är födda i Sverige?
– Svensk!
En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en förälder som inte är det?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
Bildtext: Författaren till denna krönika kramar om sin kusin
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är födda i Sverige och är svenska medborgare, men dessa föräldrar har i sin tur en eller flera utrikes födda föräldrar?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.
Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?
Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar helt utan några som helst reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?
”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?
Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?
Tjugonde generationens inföding?
Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma för en stund att ordet svensk aldrig har existerat.
Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?
Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?
Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?
Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?
Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet
Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.
Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.
USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.
Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.
Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?
Sverige – en forntida ö i ett hav av migration
Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.
Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.
Många italienare i norra Italien är blondare och har mycket ljusare hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.
Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.
Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nuvarande decennielånga krig, har att säga om det.
I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.
I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara relativt etniskt homogen.
Världen har haft otaliga folkvandringar och erövringskrig som bidragit till befolkandet av land. De germanska svedje-bönderna som vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan började befolka det som långt senare kom att bli dagens Sverige. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.
Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.
Ett etnokulturellt yrvaket Sverige brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.
Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?
Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?
Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband ur vår svenskhet?
Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?
När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?
Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.
Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!
Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?
Krönikör Thabo Muso, på övning med Svea Livgarde i Stockholm – våren 1997
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Total genomlysning av Sveriges utgifter och kostnader. “Vad fan får vi för pengarna” – slöseriet är lika flagrant som stötande när det kommer till landet med ett av världens högsta skattetryck. Men vart går pengarna? Till Prideparad i Malmö, till genuskonsulter och menscertifiering, till elsparkcyklar och islamister? Folk har rätt att få veta.”
Svar: Katerina Janouch och alla vi andra har rätt att granska offentliga utgifter. Uppgifterna om de utgifterna utgör i de absolut flesta fallen offentliga handlingar.
Motargument 