En friskola i Ronneby vill inte att deras elever använder samma entré som nyanlända elever. Anledningen är att föräldrar till elever, krävt att barn inte ska ”tvingas dela entré”.
Jan-Erik Wildros (S), andre vice ordförande i utbildningsnämnden i Ronneby kommun, ställer sig frågande till förfarandet.
Det är ren apartheid. Det handlar om skolbarn. Vad är detta för värdegrund?
Friskolan, som ägs av Thorengruppen, krävde att fastighetsägaren skulle bygga om lokalerna så att barnen separerades, och inte använde samma delar av byggnaden. På sin hemsida beskriver sig Thorengruppen som ett utbildningsföretag där
”…alla våra verksamheter (skolor) knutna till olika typer av samhällsbyggande projekt lokalt, nationellt och internationellt…en koncern med stort samhällsengagemang och hjärta.”
Vad för slags samhällsbyggande är detta? Kan vi tolerera att offentligt finansierad verksamhet bedriver apartheid?
Oavsett vad man anser om friskolereformen, så bör man ifrågasätta om krav som dessa är något som en skola ska tillmötesgå.
I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.
Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.
I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.
I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:
”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”
Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.
Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.
På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:
”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”
Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.
”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”
”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”
”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.
Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.
EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.
Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:
”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.
Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:
”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.
Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.
De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.
Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.
Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.
I brevet läser vi följande:
”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”
Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.
Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.
Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.
Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.
Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.
Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.
Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.
Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.
Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
Socialtjänsten har brist på socionomer, och skolorna har brist på lärare. I vissa sammanhang förknippas detta med flyktingströmmarna till Sverige, som ökat kraftigt de senaste två-tre åren.
Men lärarbristen har funnits under betydligt längre tid. Och den beror inte på att det finns för få utbildade lärare i Sverige – den beror på att många av de lärare som finns väljer att lämna yrket och jobba med annat.
Redan 2002 insåg Lärarnas Riksförbund detta, och beställde en undersökning från SCB. De intervjuade 1 200 utbildade lärare som lämnat yrket, om vad som skulle kunna få dem att återgå till läraryrket. LR sammanfattade läget:
Undersökningen visar att brister i skolans arbetsmiljö, låga lärarlöner samt stressen i yrket är de viktigaste orsakerna till att lärare lämnar skolan.
Resultatet är entydigt: Med bättre lön och bättre arbetsmiljö skulle skolan kunna återfå många av de avhoppade lärarna. Enligt enkätsvaren är bättre lön och arbetsmiljö de absolut viktigaste förändringarna oavsett ålder och antal aktiva år som lärare. Det är inte frågan om antingen det ena eller det andra.
Inte heller bristen på socionomer inom socialtjänsten beror på att det finns för få utbildade i yrket. Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, konstaterar att det finns gott om utbildade socionomer, men att de äldre lämnar socialtjänsten för andra jobb och de yngre tvekar att kliva in. Anledningen, skriver Erkers, är helt enkelt bristen på rimliga arbetsvillkor:
[…]det finns många välutbildade socionomer som här och nu skulle kunna göra en viktig samhällsinsats – om kommunerna bara erbjöd rimliga arbetsvillkor. Så är det inte idag. Hög arbetsbelastning med många tunga ärenden, svagt intresse från arbetsgivarna att skapa möjligheter att utvecklas och avancera inom yrket har lett till att socionomer flyr yrket.
Om socialtjänsten ska leverera med kvalitet måste kommunerna skapa attraktiva arbetsplatser. Då krävs det att kommunpolitikerna prioriterar socialtjänsten på ett helt annat sätt än idag. Det handlar om resurser till insatser, rimliga arbetsvillkor, lön i paritet med komplexitet och ansvar samt bättre möjligheter till yrkesutveckling.
Det finns alltså gott om lärare och socionomer. Det råder däremot brist på rimliga arbetsvillkor inom yrkena.
Både skolan och socialtjänsten har under en längre period, drygt tio år, präglats av hög arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö, små eller obefintliga möjligheter till yrkesutveckling. Det är därför det saknas personal.
Just nu behövs tillförsel av resurser. Eftersom det är de svagaste, mest utsatta grupperna som drabbas hårdast när skola och social omsorg brister. Och den gruppen blir snabbt allt större.
Det är i stort sett bara trams och nu ska jag berätta varför.
Jag börjar med ett litet sidospår. Jag har tidigare skrivit om halalslaktat kött i Sverige. Det finns ingen etisk skillnad när det gäller svensk halalslakt. Dock är jag emot köttkonsumtion överlag, än mer konsumtion av importerat kött – inklusive halalslaktat kött.
Nu till skolmaten.
Det kan i debatten verka som om den aktuella halalmaten är det enda som finns och att det endast serveras halalmat i den aktuella skolan, vilket det inte är. Den ”vanliga” skolmaten kan innehålla halalgodkänt kött, men likväl vara en ingrediens uppblandad i en baconsås. Det är helt enkelt pengarna som styr. Det billigaste, inom ramarna för kraven, är det som köps in – halal eller inte. Det handlar med andra ord inte om religion, utan om ekonomi (pengar kan väl förvisso ibland ses som religion).
Dock finns halalmat i skolan men den går under specialkost, som serveras till de elever som valt det. Då är det ett aktivt val, vilket inte är en del av normen utan något som de troende själva måste ta ansvar över. Detta ligger med andra ord under religionsfriheten (att alternativ finns för de som har en annan religion) och inte under en vilja att infoga den svenska skolan i en islamistisk värld (som vissa verkar tro, eller få andra att tro). Precis på samma sätt som flera olika specialkostalternativ finns för de elever som inte äter kött alls eller är allergiska mot vissa ingredienser.
Maten kan med andra ord innehålla halalslaktat kött, vilket inte handlar om tro utan om pengar. De som vill äta halalmat måste ta eget ansvar och säga till bespisningen så att de kan laga specialkost, liksom vegetarianer eller allergiker måste göra. Detta har inget med en icke-konfessionell skola att göra. Det verkar vara lika delar islamofobi/rasism/dumhet/okunskap/uppmärksamhetssökande. Djungeltrumman har dock gått och artikeln har spridits flitigt i SD-vänlig media och hos deras bloggkompisar. Dock helt oreflekterat, överdrivet och med en uppmaning att anmäla skolor som serverar halalmat…
OBS! Det är stor skillnad om en skola skulle bestämma att all mat till alla elever skulle vara halalslaktat kött. Så är det inte, men det kan uppfattas som att det är så. Finns dessa skolor (utanför de som har muslimsk profil) då först kan en eventuell fråga väckas om skolans förhållningssätt till en icke-konfessionell skolgång.
Nu är det hög tid för skolavslutningar igen och då kommer antagligen många att försöka sprida myter och falsk propaganda över hela internet, i sedvanlig tradition. Därför är det dags för lite mytavlivning och mytknäckning för att mota Olle i grind (gammalt svenskt allmogeordspråk)
Myt:
Det är muslimernas fel att vi inte får fira skolavslutning i kyrkan!
Sanning:
Enligt skollagen ska skolan vara konfessionsfri, ska ni skylla på någon, skyll på ateisterna. Det är upp till rektorer och skolledningarna att välja samlingslokal på respektive ort.
Myt:
Man får inte sjunga nationalsången i skolan!
Sanning:
För det första har inte ”Du gamla, du fria” officiell nationalsångsstatus men oavsett det så står det uttryckligen i LGR11 att den SKA sjungas. Dock går det ej att göra det i skolorna på nationaldagen eftersom det är en helgdag och alla skolbarn och lärare är lediga.
Myt:
Den svenska flaggan är ”rasistisk”!
Sanning:
Nej? Det är bara några övervintrade rasister från 1980-talet som hävdar det. Vem som helst får vifta med flaggor, hur mycket som helst.
Slutsats: Varje gång någon försöker att påstå såna här konstiga saker är det färgat av deras egen politiska agenda eller personliga offerkofta, men det är rena lögner. Och ljuga ska man ju inte, eller hur?
Den 21:a mars var det FN-dagen mot rasism och bl.a. Sverige befinner sig i ett klimat där vi tvingas förlita oss på alldeles för få eldsjälar i arbetet mot rasism i skolan. Eldsjälar som brinner för det de gör, tyvärr är risken med sådana människor att de brinner snabbt och att elden riskerar att slockna.
Läraren skall enligt gängse uppfattning vara vår demokratiska vision av samhället personifierad. Förutom att lära ut enligt läroplaner skall läraren också uppfostra, utveckla, vara normkritisk, antirasistisk, fortbildas, vidareutbildas samt ha en bra koll på den senaste forskningen gällande ovan nämnda kategorier. Allt enligt den av regeringen lagstadgade likabehandlingsplanen. Jag menar inte att det inte skall ställas krav, självfallet är det så att vi skall och bör kunna avkräva lärare ansvar för vår demokratiska utveckling och att de undervisar enligt en idé om att alla skall inkluderas och vara med. Men kraven måste ses i sin verklighet.
I början av året publicerades en undersökning av SCB på uppdrag av tidskriften ”DU&JOBB” som visar att 84% av grundskolelärarna och 72% av gymnasielärarna anser att deras arbetsbelastning har ökat. Fler och fler arbetsuppgifter läggs på läraren och mer och mer saker krävs det att läraren skall ha koll på och förmedla. Detta gör det föga förvånande att en annan studie som Eva Bejerot pratar om i en intervju till ”Lärarnas Nyheter” visar att 60% av lärarna hoppar över lunch eller raster för att hinna med allt som måste göras. Samtidigt som den studien publicerades och samtidigt som till exempel tidningen ”Skolvärlden” skriver om lärarnas tidsbrist som ett utbrett problem föll Arbetsmiljöverkets dom nyligen på Stockholms Stad. Domen innebär att Stockholms Stad blir tilldelade ett vite på 2 miljoner om inte åtgärder införs som underlättar lärarnas arbetsbörda.
Detta innebär att problemet uppmärksammas på flera nivåer vilket är positivt, men det är långt ifrån nog.
För vi får inte glömma att lärarna är en enormt viktig aktör i kampen för det antirasistiska Sverige. Det sägs att ”the pen is mightier than the sword”, men i det här fallet borde det snarare skrikas ut. Bengt Westerberg har som förslag i rapporten ”Främlingsfienden inom oss” ett lärarlyft där ett antal lärare från varje skola skall vidareutbildas i frågor kring antirasism och få svar på frågan hur lärare skall arbeta antirasistiskt i klassrummet. Vi får hoppas att det blir en underlättande vidareutbildning och inte ännu ett tillägg till lärarnas överfulla att-göra-lista.
Det är i detta högst problematiska klimatet vi beslutar oss för att skapa vårt metodmaterial. Det kan tyckas som en konstig tanke när jag precis redogjort för lärarnas arbetsbörda, men jag kommer till det.
PeaceWorks har tagit initiativ till projektet ”Låt Stå” som har underrubriken ”Antirasism på schemat” och utvecklar tillsammans med Mångkulturellt Centrum en metodbox med två huvudsakliga syften: framförallt skall det möjliggöra ett aktuellt och forskningsbaserat antirasistiskt arbete som skall genomsyra skolan. Men också, och minst lika viktigt, skall det underlätta det arbetet för lärarna. Det är just fokuset på att underlätta för lärare som gör att vi tror att det här materialet kommer att välkomnas, det märks tydligt att det behövs.
Dessutom kommer materialet att komma med en stödfunktion åt lärare, detta för att förespråka kontinuitet i materialet men också för att vi upplever att det saknas i tidigare metodmaterial. Det delas ut till lärare och sedan försvinner skaparen till nästa skola och nästa projekt. Vi vill inte bara komma in och göra punktinsatser, vi vill vara med i skolans arbete hela vägen och ge lärarna det stöd dom själva känner att dom behöver. Rapporten från Rädda Barnen med titeln ”Några hakkors bakom gympasalen” visar på att det är fler elever än lärare som upplever rasism i skolan. Detta är inte konstigt då vi har ett klimat där rasism går mot en normalisering och det är inte alltid vi reagerar på saker som vi kanske borde reagera på. Även detta är något som vi vill förändra och förbättra med vårt metodmaterial, att hjälpa lärare identifiera rasistiska yttringar och ha förståelse för upplevelser. För vi får aldrig glömma att det är personen som upplever en rasistisk handling som äger känslan och att känslan aldrig är fel.
I och med detta hoppas vi att regeringen lyssnar på oron som riktas från lärarna och tar ställning för en underlättad arbetssituation, inte bara i Stockholm utan i hela landet. Att regeringen lyssnar och reagerar. Vi har metoderna och forskningen, nu behöver vi ditt engagemang Björklund. Vad tänker du göra?
För lärarnas tidsbrist får aldrig bli ett hinder i kampen mot rasism i Sverige.
I samband med debatten om pepparkaksgubbarna och Lucia blossade debatten om vårt rasistiska förflutna upp igen. Dvs frågan om vad vi ska göra med det i vår kultur som har en rasistisk bakgrund. Frågan är inte enkel. ALLT i vår kultur har använts rasistiskt och nästan ALLT skapats homofobiskt, funkofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt. Det blir inget kvar.
Så vad gör vi? Gör vi som Mao ville i Kina, bränner vi alla historieböcker och river alla gamla byggnader för att slippa ”skiten”?
Att balansera mellan historia, nutid och framtid är inte lätt. Inte heller att balansera mellan traditioner och nyskapande. Det vet du om du tittar på dig själv. Att ignorera det förflutna i ditt liv, oavsett vad det är, är inte sunt. Inte heller att okritiskt bygga ett liv utan att granska vad man varit med om i livet. När man ser tillbaka på sitt eget liv får man ibland se på saker som inte var helt ok och ge det man var med om en ny mening. Vi kan nämligen inte förändra det förflutna men vi kan ändra vår syn på det förflutna och välja vad vi lyfter fram.
Har man haft vidriga julaftnar som barn betyder det inte att man behöver rata julen, man kan lyfta fram ljusglimtarna och omdefiniera historien för att bygga en bättre framtid.
Lite så får vi göra med vår historia.
Men allt är inte rasism. Pepparkakevisan är utan tvivel lite konstig. Men det är de flesta visorna som sjungs om Lucia, om ni tänker efter. Och även om pepparkaksgubbarna inte kan associeras till något rasistiskt i sig har, förståeligt nog, många invandrarbarn och adoptivbarn tröttnat på att jämt och ständigt vara pepparkaksgubbar. Det är inte konstigt att folk med invandrarbakgrund, eller adoptivbarn, ifrågasätter seden med pepparkaksgubbar om de alltid blev de som valdes ut som pepparkaksgubbar av läraren eller lärarinnan på skolan.
Det är sunt att ifrågasätta kulturen. Sen behöver man inte gå så långt som att ”göra en Mao”. Istället för att förstöra saker som använts olämpligt i historien kan vi omdefiniera det. Lyfta fram andra delar av sedvanan.
Pepparkaksgubbar
Apropå det här med tre pepparkaksgubbarna från pepparkakeland. Ja, det ska givetvis vara tre ”afrikaner” eller ”araber”.
Bakgrunden till pepparkaksvisan är att den uppstod i Elisabeth II:s Storbritannien. Där brukade adel och hovfolk göra små karikatyrer av de ”mörkare” motståndarna i Spanien genom att göra små pepparkaksgubbar av dem. Någonstans på vägen förändrades myten och blev faktiskt ihopkopplad med myten om de tre vise männen. Därav de tre pepparkaksgubbarna i visan. De tre vise männen är ingen rasistisk stereotyp. De är förebilder i kristen tradition.
Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.
Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.
Det är inte rasistiskt på samma sätt som bilderna från ABC boken jag lagt in här. Men det är en stereotyp, om än en positiv sådan.
Vi ska verkligen inte börja lägga ner traditioner som t.ex. den med Lucia. Den är värd att bevara. Men lärare och andra måste bli lite mer självmedvetna om vad de gör. Det är inte ok att bara blonda kvinnor får vara lucior och att de rödhåriga tjejerna blir nån sorts tomtar längst bak, som det var på min tid i skolan. Eller att klassens mörkhyade blir pepparkaksgubbar, bara ”för att så ska det vara”.
Precis som med vår egen historia kan vi inte fly från den. Vi kan välja att glömma och ignorera den men då gör vi oss en otjänst. Jag tror på en sund balans med att man behåller seder… men med förnuft!
Det är i stort sett bara trams och nu ska jag berätta varför.
Motargument 