Etikettarkiv: hedersvåld

Amineh – Vänsterpartiets TNT

Så fort Amineh Kakabaveh petades från vallistan förklarade hon rakt ut att hon tror det berodde på att partiet inte vill kämpa mot hedersvåld. Det är inte första gången som Kakabaveh och hennes försvarare visar oförmåga att förstå att allt som önskas är en retorik som inte ska offra andra människors rättigheter för frågan om hedersvåld.

Är det mycket begärt av en riksdagspolitiker?

Låt oss säga att Kakabavehs delning av den nazistiska propagandavideon är hundra år gammal skåpmat, trots att skandalen inträffade bara för ett år sedan. Den är färsk – men låt oss sätta punkt för det här: Hon gjorde ett misstag. Hon sa att det var ett misstag. Hon bad om ursäkt.

Tyst nu allihop som kritiserar Amineh Kakabaveh!
Ingen har levt livet i en blomkruka. Fatta. Det var ett misstag.

Men problemet är inte att Kakabaveh har begått ett misstag, utan hur hon valde att handskas med misstaget. En ansvarsfull människa med en riktig ånger på grund av sitt misstag brukar göra sitt bästa för att aldrig upprepa misstaget.

Men så stiligt och elegant blir det inte i Amineh Kakabavehs hantering av misstag.

Kakabaveh fortsatte efter skandalen gällande den nazistiska propagandavideon att springa runt i en rad medier, klädd i offerklänning, för att berätta för allmänheten att hennes kritiker var islamister, folk från olika klaner, kulturrelativister eller förnekare av hedersvåldet.

Hon påstod att hennes parti är stalinistiskt. Att hennes partikollegor är mer eller mindre maktbesatta.

Hennes Facebook-sida fortsatte att fungera som klotterplank för muslimhatiska kommentarer, dygnet runt, likt ett ”7-eleven”, utan att modereras under månader.

Är det så som Kakabaveh borde visa sig efter delningen av den nazistiska propagandavideon för att stärka sin ursäkt och få oss att glömma bort hela nazistscenariot?

Medvetet så tryckte hon in oriktiga uppgifter i sina intervjuer, vilket talar tydligt om en egocentrisk ovilja att ta ansvar för sina handlingar:

”Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma.” FOKUS / den 15:e december 2016 då Kakabaveh blev ”Årets svensk”

Det stämmer inte. Inte alls. Amineh har inte erkänt sitt fel på direkten. Hon lade över ansvaret på ”en vän” som påstås ha delat den nazistiska propagandafilmen. Först senare erkände hon att ingen annan har gjort det utom hon själv.

Även då hon meddelades att detta är fejkad nazistisk propaganda så skrev hon på sin Facebook-sida:

”Jag tog bort klippet inte p g a att innehållet eftersom det stämmer och denna verklighet råder i många av landets förorter”.

”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk Stat och utropad Kalifat snart i flera förorter”.

Kakabaveh var så förtjust i den nazistiska videon, liksom i total förblindelse, att hon hade svårt att erkänna för sig själv att det var fejk:

”En enda person som säger något vettigt och bra, är flicka som kallas för ”den oskulda” kolla blickarna från männen på henne. Titta också somaliska killar som blev generade när de hör vad islamiska mannen säger! Sahlins uppdrag borde vara kartläggning av dessa föreningar och samfund som hjärntvättar ungdomar som faktiskt kommer inte lära sig annat än att kriga för jihad!”

Det fick skandalen att hålla sig höggradig. För hon gjorde inget avståndstagande från innehållet i den nazistiska videon, utan bekräftelse, även efter hon blivit medveten om att det var nazistisk propaganda.

Ett år senare så har hon målat upp en helt annan bild i FOKUS, där hon framstår som ansvarsfull med snabba och effektiva åtgärder, medan hennes kritiker (i det här fallet Expo), har gjort en elefant av en liten fluga.

Ett år efter nazistpropaganda-skandalen så har man sällan sett något liknande:

En riksdagspolitiker förlöjligar sitt eget parti och påstår sig samtidigt vilja stanna kvar i partiet.

Jag upplever Amineh Kakabaveh som en politisk olycka:

Hon blinkar till vänster och svänger till höger.

Inte ens sina egna motioner och förslag har en kör av liberaler försvarat på så sätt som de har försvarat Aminehs hedersvåldsfråga i Vänsterpartiet.

Från Vänsterpartiets riksdagsplats, som sin plattform, har Kakabaveh under längre tid skrikit högt om hur hennes partikamrater enligt henne är okunniga, fega och korrupta. Det är förmodligen därför som liberaler definierade henne som ”en stark röst”. Så stark att det darrar i öronen samtidigt som alla kritiker runt om kring henne blir anklagade för att vilja ”tysta ned” henne.

T o m hela riksdagen beskrevs av Kakabaveh på ett sätt som vi alla är vana vid att se på NMR:s hemsida, där nazisterna talar om ”landsförrädare”:

” Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?

– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.” FOKUS den 15:e december 2016.

Att en riksdagspolitiker uttalar sig på så sätt, utan belägg eller anmälan, utan initiativ för utredning, är det svårt för någon partistyrelse att svälja gång på gång, när Kakabaveh uppträder i medier.

Sveriges riksdag är värre än en diktatur, säger ”Årets svensk”.

Men islamofobi då?

”I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.”

Så citeras Amineh i tidningen FOKUS den 15:e december 2016.

Kakabaveh tycker själv att hon anklagats helt utan någon som helst anledning och belägg.

Men just i samma intervju så poppade muslimhatet och föraktet upp – igen:

”Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?

En gång till:

”…mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform…”

Vilka religiösa skolor klär ut flickor i ”politisk uniform”?

Hur ser den ”politiska uniformen” ut, Amineh Kakabaveh?

Naturligtvis så anser Amineh Kakabaveh att:

A.) Slöja är ”en islamistisk uniform” vilket vi fick höra av Sara Mohammad (GAPF)
B.) Att slöjan skulle vara som en SS-uniform, vilket vi fått höra av Devin Rexvid.

Båda åsikter finns i Kakabavehs nära kretsar ”i kampen mot hedersvåld”.

Någonstans här kan vi gärna ta upp den kända Martin Strid-skalan om mänsklighet inom varje muslim, då muslimsk religiös klädsel utmålas som politisk uniform.

När muslimer retoriskt kläs i ”en politisk uniform” så slutar de automatiskt bli vanliga civila.

Muslimer blev soldater i ständig tjänst som kopplas till ett politiskt mål.

”En hemlig agenda” känd från Eurabia?

I så fall är muslimer inte vanliga civila utan generellt soldater.

Och mot soldater måste man slåss.

Inte retoriskt, i alla fall.

Avhumanisering av muslimer har i Kakabavehs nära kretsar pågått under lång tid nu. De kan inte ta upp frågan om hedersvåld utan att sprida hat mot muslimer.

Det är där någonstans som problemet bara upprepas.

Amineh Kakabaveh har för länge sedan förklarat att hijaben generellt är synonym för kvinnoförtryck och att beslöjade kvinnor kan bara sprida islamofobi. Hon ställde sig mot antirasister som gav sitt stöd till kvinnornas rättighet att bära hijaben. (se skärmdumpen nedan, tack).

Men Amineh är som en magiker som viftar med hedersvåld-kortet i ena handen och kastar med andra handen det glittrande muslimhatet till publiken. Applåd!

Nu aktualiseras Martin Strids evolutionsfråga igen:

Är muslimer människor? Somalier? Afrosvenskar? Invandrare?
Var tog människans lika värde vägen, om man väljer att ha en rad minoriteter i landet som offer för hedersvåldsfrågan?
Är hedersoffer mer värda och de andra värdelösa? Varför är det svårt att jobba för bådas rättigheter?

Svaret är att många struntar fullständigt i hedersvåldsfrågan men hyllar den enbart för att man fick utrymme att sprida muslimhat. Precis som friheten att skrika ut ”Död åt Mohammed! Död åt islam!” …en kommentar som Kakabaveh ”gillade” på Facebook.

Liberaler har sagt att Vänsterpartiet behöver Kakabaveh och utan att ens gå in i debatten har Vänsterpartiet accepterat order. Bra.
Vänsterpartiet övertygades av högerkören att de behöver ”en stark röst” som kan fortsätta eka och darra, splittra och anklaga Vänsterpartiet för ”tystnad”, ”okunskap” och ”vägran” gällande hedersvåldsfrågan.

Samma parti som har lagt in den här motionen i riksdagen gällande våld mot kvinnor där hedersvåldsfrågan ingår. Alla andra riksdagspartier har skrivit på den här motionen.
Så… i en populistisk epok gäller det bara att skrika högt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer läsning:

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

V-motion om mäns våld mot kvinnor – Amineh lyser med sin frånvaro

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia

Integration, jämställdhet och svenska värderingar

Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är:  Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?
Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:

”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”

I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).

Nästa frågaHur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?

De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”

Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:

”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.

Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:

”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)

Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”

Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.

Åtgärda hedersvåld utan rasistiska lagförslag

Hedersvåld är en komplex fråga med flertalet olika nyanser.
Det är ett av de kända samhällsproblemen där familjer ställer sig som en spärr gentemot individens egen vilja, eller rättare sagt rätten till att kunna få styra sitt eget liv. Kontroll, förföljelse, hot, misshandel, ja, till och med mord är vanliga brott i sammanhanget.

Lady Justice

Det är inte ovanligt att föräldrar kastar ut sin son på gatan efter att de fått reda på hans homosexualitet. En dotters oplanerade graviditet kan ligga till grund för misshandel i en del familjer. Vissa föräldrar är redo att till vilket pris som helst hindra att deras son eller dotter gifter sig med en person som har en annan etnisk eller religiös bakgrund. Sådana här familjer bor både på Östermalm såväl som i Rinkeby, både i Norrland och i Södermanland.

Oavsett om man konverterar till eller från kristendom, islam, judendom, är det möjligt att konvertiten mobbas, hotas och trakasseras av sin egen familj.

Faktum är att hedersvåld ibland kan leda till så kallat hedersmord. Öppen homosexualitet, oplanerad graviditet, giftermål med någon av en annan etnisk, religiös eller social bakgrund, friheten att välja livspartner eller klädstil — har under lång tid varit otillåtet i en rad länder styrda genom diktatur eller på annat sätt dominerade av grupptänkande enligt hårt styrda sociala normer.

En del människor lever fortfarande kvar i samma mentalitet. Antingen genom ett kulturellt arv från det land som de själva eller deras föräldrar kommer ifrån. I vissa fall finns den genom uppväxt som etniskt svensk med etniskt svenska föräldrar.

Hanna Gadban, som kallar sig själv muslimsk feminist och rättsaktivist, skrev i Svenska Dagbladet den 2 augusti 2013, en artikel om den så kallade hedersvåldsproblematiken. Hon visar tydligt att hon känner till problemets orsaker liksom konsekvenser (vilket många andra är medvetna om och redo att stödja). Hennes förslag för att försöka åtgärda problemet är dock nästan lika förskräckliga som hedersvåld.

Hanna Gadban generaliserar grovt om alla människor med invandrarbakgrund genom kravet att alla invandrare ska underteckna avtal som binder dem till att inte begå något brott i Sverige under tiden de söker svensk medborgarskap. Hon verkar anse – liksom Kent Ekeroth gör – att invandrare generellt är potentiella hedersmördare.

Skall serber skriva under att de inte är och kommer aldrig bli krigsförbrytare? Skall araber skriva under att de inte är och aldrig kommer att bli självmordsbombare? Med tanke på att en ökänd maffiaboss som bor i Sverige kommer från Sarajevo, kanske jag själv borde skriva ett intyg om att jag aldrig kommer vilja bli en maffiaboss i Stockholm under tiden jag väntar på besked om mitt medborgarskap.

Ungefär så ser fördomsfulla politiska förslag ut i praktiken. Man ska aldrig på förhand döma andra i en folkgrupp efter vad enstaka individer i den gruppen än må ha gjort eller kan misstänkas komma att göra i framtiden.

Den här kända generaliseringen, föraktet, och fördömande av människor känner vi väl igen från den högerextrema sidan, deras hatsajter på Internet och deras anonyma debattörer liksom hos Sverigedemokraternas riksdagsmän.

Nu ser vi detsamma från en person som betraktar sig som ”muslimsk feminist”, som trots sina kunskaper i frågor om hedersvåld är svår att se i ett seriöst arbete med problemet.

 

För att åtgärda hedersvåld krävs flera olika vägar

En utgångspunkt är kunskap och upplysning genom skolorna. Frågor gällande hedersvåld/mord bör hanteras med kraft inom den kommunala socialtjänsten. Det kan tilläggas att flera kommuner redan idag utbildar sin personal på området.

I de här frågorna möter vi ständigt samma återkommande problem: Socialens administratörer som inte kan erbjuda någon skydd, eller som inte förstår problematiken, överbelastade psykologer som saknar erfarenhet, brist på poliser som kan agera med en enklare lagstiftning om rätt till skyddad identitet. Bristen på ett effektivt skydd från sociala myndigheter och rättsväsendet kan drabba kvinnor bosatta på Gärdet såväl som i Fittja.

Lösningen ligger aldrig i att generalisera om folkgrupper, genom att döma någon på förhand eller misstänka någon som potentiell brottsling.

Ida Dzanovic

Våld i hederns namn

Gästinlägg av Mozhgan Jalali

Begreppen hedersvåld och hedersmord är vedertagna i svensk debatt sedan decennier tillbaka. De är begrepp som används av statliga myndigheter, i handlingsplaner och nämns i svensk lagstiftning.

MozHedersvåld och hedersmord är två begrepp som är felaktiga på många sätt. Det finns ingen heder i att utöva våld och erövra friheten från en annan människa att leva sitt liv. Att förtrycka, misshandla eller döda kan väl aldrig vara hederligt? Med andra ord, det finns ingen heder i s.k. hedersbrott. Däremot finns det våld som utförs i hederns namn. Sverige har bevittnat flera mord som har begåtts i hederns namn.

Men felaktiga begrepp är inte det största problemet. Det stora problemet är att man i själva definitionen av brottet anser att det är förövarens syn på brottsoffret som definierar brottet. Begreppet förklarar våldet, men våldet ska inte förklaras utan måste bara fördömas. Dessutom riskerar förklaringen att förstärka och försvara det destruktiva beteendet hos våldsutövaren.

En tjej som söker hjälp för att hennes föräldrar misshandlar henne p.g.a. val av klädsel eller kompisar får tidigt lära sig att hennes föräldrar har slagit henne p.g.a. sin heder. Kvinnor som utsätts för misshandel i sin relation får också ofta höra att det beror på heder. Varför är detta problematiskt?

Jo, för i andra fall särskiljer vi i Sverige inte våld efter hur förövarna ser på brottet och brottsoffret.

I Sverige klassificerar vi inte våldet på detta sätt i övrigt. Vi säger ju inte våld efter otrohet, våld p.g.a. flört, våld orsakat av kontrollbehov, våld eftersom kvinnan bar kortkort kjol eller våld då kvinnan var onykter.

Så när ett helt s.k. ”svenskt” samhälle, som Bjästa, försvarar förövaren och tar avstånd från den våldtagne ses det som väsensskilt från hedersvåld? Så när en kvinna lämnar sin man för misshandel inom äktenskapet och byn, och mannens- samt delar av kvinnans släkt vänder sig mot kvinnan, är det inte det minsta likt hedersvåldet? Så när en ”svensk” flicka inte får vara ihop med en muslimsk kille för att föräldrarna anser att det finns risk för ”flickans väl och ve” och familjens rykte, har det inget med hedersproblematik att göra?

Om en ”svensk” kvinna dödas av sin man på grund av att hon inte har gjort som han velat, rubriceras detta i praktiken aldrig som hedersmord i medierna.

Feministisk Initiativ är det enda politiska parti i Sverige som har tagit konsekvenserna på allvar. FI följer FN:s rekommendationer i sin partilinje och klassar ”hedersrelaterat våld” som ”våld i nära relationer” – precis som allt annat våld som sker i hemmet. Och detta gör de inte för att de förnekar hedersvåldets existens utan för att ta ansvar för helheten:

”Opinionsbildningen måste fortsätta och för att undvika att göra alla fruktansvärda brott som begås i namn av heder till en fråga om ”vi och de”, är det nödvändigt att vi vågar se både olikheterna och likheterna i våldsutövningen. Det är inte att förringa brotten. Det är att fördjupa förståelsen och öka kunskapen och, inte minst viktigt, inse att vi måste agera tillsammans, mot det patriarkala våldet.”

Låt oss ta hedersproblematiken bland ungdomar som exempel.

Att föräldrar mot bakgrund av sin egen uppfostran och sina egna värderingar s.k heder gillar eller ogillar ett visst beteende hos sina barn är varken farligt eller ovanligt. Men att tvinga sina barn att vara på ett visst sätt som passar föräldrarnas värderingar och utöva våld är oacceptabelt.

Då man lägger fokus på hedersbegreppet och på föräldrarnas motivering för sin upprördhet – hedern – kan unga lätt få skuldkänslor för att de har förstört för familjen. De kan helt enkelt få en uppfattning om att våldet som sker är deras eget fel: Hade ungdomen inte betett sig på ett visst sätt och istället följt föräldrarnas regler, så att familjens ”heder” inte kränkts, så hade inte våldet skett.

Man kan se likheter i detta resonemang med kvinnor som blir våldtagna. Det finns fortfarande en attityd i samhället som går ut på att lägga åtminstone delar av skulden på den som blivit våldtagen. Detta genom att resonera kring i stil med att ”hon inte borde följt med killen hem”, att ”hon inte skulle druckit så mycket”, hon ”borde inte haft så kort kjol eller betett sig så slampigt”.

Varför ska man använda begreppet hedersvåld när VÅLDET är problemet? Våld i nära relationer är alltid fel. Att utöva våld mot barn och ungdomar är alltid fel.

Varför har vi då i Sverige haft behov att särskilja just detta ”heders”våld? Det kan bero på rädslan för det okända. ”De där människorna som kommer från de där länderna kan utöva våld av helt andra skäl”. Men våldet utförs alltid av någon anledning. Det är inte anledningen som vår fokus bör ligga på – utan själva akten.

Samhället lägger resurser på att upplysa om hedersrelaterat våld och hederskultur, men resurserna bör istället läggas på familjer och ungdomar där just problematiken förekommer. Genom att upplysa familjer som flyttar till Sverige om mänskliga rättigheter, barnens rättigheter och svenska lagar och förordningar kan vi förebygga och förhindra våldet och dessutom bidra till bättre integration. Propaganda om hederskultur hjälper inte utan bidrar till ”vi och dom”-tänkande och därmed mer segregation. ”Vi och dom”-tänkandet har tidigare visat sig vara ett älsklingsämne för Sverigedemokraterna. SD älskar debatten om hedersvåld, just för att den förstärker känslan av ”vi och dom” i samhället och de kan därmed dra nytta av det i sin politik.

Mozhgan Jalali

Barnmorska med erfarenhet av ”hedersfrågor” på ungdoms mottagning. Moderat samhällsdebattör.

Folkhatets myter 3: våldtäkt som retoriskt vapen

I två tidigare artiklar granskade jag Sions vises protokoll och Eurabiamyten. Två myter som alla innehåller eller har innehållit demografisk skräckpropaganda. Att ”judarna” respektive ”muslimerna” förökar sig och tar över genom att föda barn. I samband med den propagandan har alltid myter om våldtäkt spridits. Ett sätt att sprida hat mot den grupp man ogillar har alltid varit att anklaga den ”andra” gruppen för att ”skända” den egna gruppens kvinnor.

Jag har lånat begreppet Folkhatet från Ture Nerman som 1918 skrev en utmärkt bok om det första världskriget. Där visar han hur både tyskarna och de allierade försökte sprida hat och rasism mot ”fiendesidan”. Att utmåla fienden som våldtäktsbenägna var ett sådant sätt.

Det finns många exempel i boken. Vi ska inte uppehålla oss vid dem här. Men bilden till höger av en typisk ”tysk” apa säger allt.

Detta med att sprida skräck för våldtäkter och ”skändning av barn” under krig är nåt som går igen i allt hat genom världshistorien. Och visst sker sådana vidrigheter under krig. Men hatet består inte i vad några gör, eller vad armén gör, utan i att man utmålar hela den fientliga gruppen som våldtäktsbenägen och aggressiv.

Muslimhatet

I dagens antimuslimska propaganda använder man liknande krigsretorik.

I en artikel på Avpixlat finns en intervju med den danske psykologen Nicolai Sennels. Jag citerar ett långt stycke av den intervjun här:

Adams och Maslows beskriver på ett vackert sätt med sina visioner vårt västerländska samhälles målsättning och ambition att möjliggöra för varje människa att utvecklas till sin fulla potential… Det synsättet är däremot inte tillämpligt på islam och den muslimska traditionen. Islams och muslimernas mål är dominans, inte självförverkligande. Islam och den muslimska kulturen är en aggressiv rörelse, och att ge utrymme åt kvinnliga egenskaper som känslighet och empati skulle utgöra ett hinder…

På utsidan begränsar förtrycket mot kvinnor deras inflytande, och aversionen mot kvinnlighet i världen utanför underlättar för muslimer att även undertrycka denna inom sig själva på ett psykologiskt plan. Förtryck mot kvinnor är således en psykologisk metod att härda kulturen på utsidan och människor på insidan…

Muslimska män kompenserar detta genom att förtrycka sina kvinnor och låsa in dem i lägenheter och fula klumpiga klädesplagg. Ju mer genant det är för mannen att kvinnan är starkare i denna grundläggande aspekt av livet, desto mer måste han dominera henne i det dagliga livet.

Jag hade kontakt med två prostituerade som båda sade att arabiska män inte var särskilt uthålliga i sängen. I många muslimska samhällen omintetgörs en kvinnas förmåga att njuta av sex helt enkelt med en kniv eller en glasbit. Den svartsjuka fantasin hos en man som inte kan tillfredsställa sin kättjefulla hustru och som därför ser ned på honom och kanske rentav går till andra män för att få tillfredsställelse, är en ständig källa till kval för den muslimske man som aspirerar på allsmäktighet. Verklig kärlek kan endast existera på grundval av respekt och jämställdhet. Muslimska samhällen är således fulla av män och kvinnor som aldrig har upplevt verklig, tillfredsställande och osjälvisk kärlek.

Den emotionella och sexuella frustration som följer av frånvaron på jämställdhet mellan könen och tvång att gifta sig med en partner man inte älskar, bidrar med säkerhet till den aggressivitet och känslomässiga omogenhet som muslimer uppvisar i alla situationer där de är tillräckligt många för att uppleva att det är acceptabelt. Som någon sa: “tvångsäktenskap är jordbävningen och det som följer är en tsunami av våld i hemmet, sexuella övergrepp, barns utsatthet, självmord och mord”.

Lägg märke till generaliseringarna ”muslimer” och ”muslimska män”.

Det har till och med skapats ett ord för detta i svenskan, som muslimhatarna sprider: att ”kulturberika Sverige”.

För att visa hur denna våldtäktsretorik ser ut kan man studera Avpixlats kommentarsfält. Det är vidrig läsning men läs ändå! (Källan är här)

Sök på Våldtäkter på Avpixlat så ser ni tiotusentals kommentarer av detta slag.

Hatet mot muslimerna följer det klassiska mönstret för detta hat. Att lyfta fram en händelse som en person, eller ett fåtal har utfört och extrapolera den händelsen på HELA gruppen direkt och indirekt. Genom att lyfta fram EN våldtäkt som EN person som kanske är muslim, och prata om detta som HELA religionens och kulturens problem, som ALLA muslimers problem, så svartmålar man HELA gruppen och ALLA muslimer.

Klassisk antisemitism

Om man studerar nazismens källor, speciellt dess antisemitiska propaganda känner man igen denna sorts hat. Den ledande antisemitiska tidningen i nazityskland, Der Stürmer, var full av sådan propaganda.

Det antogs att judar var aggressiva, brutala människor som bedrev ett heligt krig mot Europa, för att genom rasskändning och psykologisk krigföring förstöra det blodet och kulturen: ”rasskändarna” kallades judarna. Faktum är att det inte finns någon större skillnad alls mellan Avpixlat och Der Stürmer. (Intresserade kan läsa originalkällorna på denna hemsida.)

Metoden som Julius Streicher använde var enkel. Man skrev om enstaka brottsfall, sanna eller påhittade, där judar begått brott. Sen extrapolerade man det denne enskilde jude gjort på ALLA judar. Så att man tillskrev alla judar och hela judenheten samma egenskaper som våldtäktsmannen man skrev om.

Några exempel.

”Judiska” rasskändare, ur Der Sturmer. Bild på kvinna som våldtas av en orm, dvs ”juden”!

”Judisk blodskändning”, med ännu fler artiklar om ”judiska” våldtäkter.

1934, nr. 38. Våldtäkt, rasskändning, i Amerika. En artikel i bästa Avpixlat-stil. En kvinna har utsatts för övergrepp av en person som påstås ha varit jude. ”Rasskändning i Amerika” är rubriken. Våldtäkten utmålas som ett led i ”judifieringen” av amerika.

Jag avslutar med ett exempel som lyftes fram i Nurnbergrättegångarna mot Julius Streicher och därför finns översatt till engelska:

It is established for all eternity; alien albumen is the sperm of a man of alien race. The male sperm in cohabitation is partially or completely absorbed by the female, and thus enters her bloodstream. One single cohabitation of a Jew with an Aryan woman is sufficient to poison her blood forever.

Together with the alien albumen she has absorbed the alien soul. Never again will she be able to bear purely Aryan children, even when married to an Aryan. They will all be bastards, with a dual soul and a body of a mixed breed. Their children will also be crossbreeds; that means, ugly people of unsteady character and with a tendency to illnesses.

Now we know why the Jew uses every artifice of seduction in order to ravish German girls at as early an age as possible; why the Jewish doctor rapes his patients while they were under anaesthetic. He wants the German girl and the German woman to absorb the alien sperm of the Jew. She is never again to bear German children. But the blood products of all animals right down to the bacteria like the serum, lymph, extracts from internal organs etc., are all alien albumen. They have a poisonous effect if directly introduced into the blood stream either by vaccination or by injection.

By these products of sick animals the blood is ravished, the Aryan is impregnated with an alien species. The author and abettor of such action is the Jew. He has been aware of the secrets of the race question for centuries, and therefore plans systematically the annihilation of the nations which are superior to him. Science and authorities are his instruments for the enforcing of pseudo-science and the concealment of truth.” (M-20).

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan