Alla inlägg av Olof Bjarnason

Artiklar, Recensioner

Boktips – Inte som de andra

Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.
/Stellan Bojerud, riksdagsledamot SD (2011)

Till och med för en luttrad antirasist som undertecknad är det svårt att förstå att en riksdagsledamot i Sverige kan ha uttryckt sig så som Stellan Bojerud. inte-som-de-andra_2_largeÄndå sitter jag och bläddrar i citatboken ”Inte som de andra” och växlar mellan att skaka på huvudet och fnittra – för det här är nästan humor – så absurda är vissa uttalanden Sverigedemokrater gjort åren 2009-2014.

Flyktingar kallas de, men sanningen är den att nittionio procent av dem är snyltare och parasiter. /Börje Brandhill, gruppledare för SD Västerås (2011)

Hur rimmar dessa två citat med det kanske mest uppmärksammade SD-citatet i det mediala Sverige senaste åren?

Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn. I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar. /Jimmie Åkesson, partiledare för SD (2012)

Jag tycker idén med att helt enkelt bara samla in citat och publicera dem i bokform är underbar – redaktör Jonatan Nästesjö har gjort en fin antirasistisk insats med den! Så här beskriver Jonatan själv bakgrunden till boken.

”Boken har tillkommit mot bakgrund av det utvecklingsförlopp som ägt rum i såväl den svenska som i den europeiska politiken: hur ett tidigare öppet rasistiskt parti putsar fasaden, byter vokabulär och symboler – för att sedan åtnjuta framgång i allmänna val. Tillsammans avslöjar citaten sprickorna i Sverigedemokraternas berättelse om sitt eget parti; de visar hur de fördomar och det förakt som dolts i ord som nolltolerans och strävan mot politisk acceptans lever kvar i partiet.”

”Inte som de andra – En andra citatbok om Sverigedemokraterna” ges ut av Lindskog Förlag och kan köpas på Adlibris.se.

Krönikor

Samhällskroppen

Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.

Ett exempel:


Barnet: Varför stannade bilen?
Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!

Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.

Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.

Samhällskroppen – en totalitär idé

Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.

Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.

Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:

Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.

Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.

Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.

För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:

Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)

Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?

Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:

XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.

Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?

Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).

Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.

Recensioner

Recension: "I fascismens Europa"

Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.

I fascismens EuropaSå beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.

Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?

Nytt om 30-talet

Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:

Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”

Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.

Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!

Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.

Frälsaren

Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!

Nationalstaten var död redan då

Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.

Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.

Att få tag på boken

Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.

Bokens titel: I fascismens Europa
Författare: Agne Hamrin
År: 1979
Förlag: Bonniers
ISBN: 91-0-044105-8

 

Krönikor

Fördomar är felaktiga generaliseringar

5, 7, 9, … Vad är nästa tal? 11, eller hur? Lätt som en plätt?

Men tänk om serien egentligen var -1, 5, 7, 9, -1, -1, -1, … ? Och du bara fick se en del av talen, som förvillade dig? Kanske det inte fanns något mönster alls att hitta, utan det bara var en ren slump att 5, 7 och 9 råkade hamna i rad?

Vad ser du?

Ett annat exempel är det så kallade ”Marsansiktet”. Fotot kom från Vikingsonden som plåtat Mars på 70-talet. Men när kameratekniken blev bättre och därmed upplösningen högre, visade det sig bara vara ett bergsmassiv. [1]

För att förstå sin omvärld letar människan helt enkelt efter mönster i allt hon ser. Hon ser några exempel och hittar ett mönster. På gott och ont – för precis som vi sett ovan kan generaliseringen – förenklingen – vara helt felaktig.

Bild av Ove Waldemarsson

Tänk nu på vad det är sajter som Avpixlat.info håller på med. De väljer ut exempel och läsarna gör resten: skapar felaktiga generaliseringar i sina sinnen – fördomar. För vad mer är en fördom än en snabbt bildad — ofta felaktig — generalisering?

Att belysa några noga utvalda exempel och på så sätt låta läsarna ”förstå resten” kallas anekdotisk bevisföring [2]. Anekdotisk bevisföring, eller bevis-via-exempel (proof by example) kan användas som ett sätt att bygga fördomar eller helt enkelt demonisera. Sådana politiska metoder utnyttjas friskt av dem som vill sprida skrämselpropaganda över en viss framtida världsbild.

Så hur kan vi hantera detta jobbiga, men samtidigt mänskliga problem? En början är såklart att vara medveten om hur människor fungerar. Kanske göra fler undersökningar som visar fler exempel, för att få in mycket mer data som bildar den gröna kurvan och därmed kommer att motbevisa den röda kurvan i figuren?

Det hade heller inte skadat om grunderna kring hur riktig forskning går till var mera välkända. Till att börja med så utgår man inte ifrån några enskilda punkter. Man samlar och samlar data, så mycket som möjligt, för att försöka hitta data som kan motbevisa mönstret – alltså den omvända ordningen jämfört med anekdotisk bevisföring. Man utgår alltså inte ifrån en världsbild och handplockar de punkter som stämmer in på den världsbilden, och väljer bort övriga!

Och precis som i fallet med Marsansiktet inse att det kanske helt enkelt inte finns något underliggande mönster – bara hjärnspöken.

[1] SvD – Mystiskt ansikte bara berg
[2] Wikipedia – Anekdotisk bevisföring