Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.

Ett exempel:

Barnet: Varför stannade bilen?
Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!

Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.

Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.

Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.

Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.

Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:

Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.

Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.

Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.

För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:

Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)

Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?

Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:

XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.

Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?

Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).

Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.