Sverigedemokraterna har, i väntan på att få igenom sin riktiga flyktingpolitik, lagt en motion om att Sverige ska sortera flyktingar utifrån deras kvalifikation, och möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Förslaget strider mot asylrätten samtidigt som det är ett stort svek mot de mest utsatta. Motionen om ”elitflyktingar” avslogs av såväl kammaren som utskottet.
SD har en nollvision på invandring, och pratar mycket om återvandring, s k repatriering, dvs att människor ska uppmuntras att återvända till sina hemländer. Då partiet inte har mandat att genomföra sin vision, skrev Markus Wiechel och Sara Gille i höstas en motion som inte kan ses som något annat än populism och signalpolitik.
I motionen skriver Wiechel och Gille att de flyktingar som Sverige bör ta emot ska vara kvalificerade, dvs att de enkelt ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
”Det finns oändligt många flyktingar som idag vill få hjälp av FN att bosätta sig i andra länder och många av dessa innehar kvalifikationer, erfarenheter och utbildning som Sverige är i behov av. Då ett av de bästa sätten att bli en del av den svenska gemenskapen är att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden kan man på detta sätt slå två flugor i en smäll genom att de flyktingar vars yrkeskompetens behövs i Sverige premieras i de fall då två i övrigt likvärdiga kandidater står emot varandra. Dessa har en större chans att bli en del av det svenska samhället än slumpvis utvalda personer som kanske har långt att gå för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Personer som innehar kompetens vi saknar kan således få en snabbstart i Sverige där de lär känna personer inom samma yrkeskategori samtidigt som de har en ökad chans till naturlig samhällsorientering. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.” (Källa: Riksdagen)
SD:s motion strider mot asylrätten och sviker de mest utsatta
Det SD inte verkar ha funderat över att detta rimmar dåligt med tidigare uttalande om att ”de som verkligen behöver hjälp kan inte komma till Sverige” och ”hjälp i närområdet”. Motionen föreslår en form av ”arbetskraftsinvandring” med förevändningen att det skulle röra sig om flyktingar. Wiechel och Gille sorterar människor utifrån ”kvalifikationer”, och de gör det för egen vinnings skull. Att de skulle bry sig nämnvärt om människorna i fråga är knappast troligt.
SD har en nollvision vad gäller invandring. De talar också varmt om återvandring. När partiet inte har möjlighet att genomföra sina visioner väljer man signalpolitik, och propagerar för att flyktingmottagningen ska styras av vad de anser är bra för Sverige. Att styras av egoism på bekostnad av människor som flyr för sina liv är ett agerande som är svårt att ställa sig bakom.
Vän av ordning undrar hur SD motiverar att den politiken skulle gagna de som är mest utsatta. Med en sådan politik lämnas de mest utsatta åt sitt öde. Dessutom strider förslaget mot asylrätten.
SD:s motion har avslagits. Sverige kommer således inte att sortera flyktingar mot bakgrund av utbildningsnivå. Sverige kommer att fortsätta behandla alla flyktingar på lika villkor.
Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.
Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.
Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.
I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?
Hur kan den strukturella rasismen se ut?
När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.
När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.
När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.
När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.
När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.
När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.
Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
Sverigedemokraterna (SD) har i dagarna presenterat en rad krav till Migrationskommittén. Dessa krav visar med all tydlighet SD:s i grunden främlingsfientliga hållning när det gäller migrationsfrågor.
Migrationskommittén är en parlamentariskt sammansatt grupp där samtliga riksdagspartier ingår. Kommitténs uppdrag är att utarbeta grunderna för den framtida migrationspolitiken, inklusive asylpolitiken. Direktivet offentliggjordes i juni 20019. Uppdraget ska redovisas efter sommaren, senast 15 augusti 2020 (Dir. 2019:32)
Direktivet har flera målsättningar, att migrationspolitiken ska
vara ”human, rättssäker och effektiv”.
säkerställa ”att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”
motsvara ”samhällets behov av att i god tid kunna planera för grundläggande samhällsservice till personer som bosätter sig i Sverige och att dessa individer ges goda förutsättningar att etablera sig i landet.”
I media rapporteras att det politiska spelet pågår för fullt. Riksdagspartierna förhandlar i syfte att nå en överenskommelse. Särskilt kniviga punkter handlar bl a om förslag på kvantitativa mål för asylpolitiken i form av maximalt antal asylsökande som kan tas emot på årsbasis och om hur man ska se på familjeåterförening.
SD:s krav visar på främlingsfientlighet
SD publicerade nyligen på partiets Facebooksida (25 juni) en rad egna krav riktade till Migrationskommittén. Bland kraven finner vi bland annat följande:
Permanent uppehållstillstånd ska tas bort
Anhöriginvandring ska begränsas till minsta möjliga nivå
Volymmål för asylinvandring ska vara noll
Grovt kriminella utlänningar ska alltid utvisas
Det första kravet är att permanent uppehållstillstånd ska avskaffas. Permanent uppehållstillstånd (eller att personen fyller kraven för detta) är enligt regelverket ett villkor för att svenskt medborgarskap, som kräver att personen bott och vistats i Sverige i minst 5 år. Personen ska också ha varit skötsam (inga anmärkningar hos Kronofogden, domar för brott eller anmärkning hos Säkerhetspolisen). För permanent uppehållsstånd finns en rad krav: folkbokförd i Sverige i minst två år, varaktig anställning, egen försörjning, nödvändiga licenser och tillstånd för professionella eller näringsidkare.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd som SD föreslår, innebär att ytterst få personer i framtiden kan bli svenska medborgare. Oavsett hur länge de vistats i landet, varit skötsamma, haft egen försörjning som anställd eller genom att driva företag, så kan de inte bli svenska medborgare. För individen skapar detta naturligtvis en stor osäkerhet och för samhället innebär det att Sverige går miste om många goda krafter i form av värdefull arbetskraft, kompetens och erfarenhet. Här strider SD:s krav mot Kommittédirektivets mål om skapa ”goda förutsättningar” för människor som kommer till Sverige att kunna ”etablera sig i landet”.
Det andra kravet är att anhöriginvandring ska begränsas. Idag är enligt gällande regler anhöriginvandring begränsad till make, maka, sambo och barn under 18 år. Det är oklart vad SD menar med begränsning till ”minsta möjliga ”. Som regelverket ser ut nu kan familjer förenas, makar, föräldrar och barn. Andra familjemedlemmar eller anhöriga har inte rätt till invandring. Menar SD, utan att uttrycka saken i klartext, att familjeåterförening avskaffas helt? Kravet strider i så fall mot kommittédirektivets första mål: att migrationspolitiken ska vara ”human”. Dessutom strider SD:s krav sannolikt också mot FN:s Barnkonvention som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Barnkonventionen säger att ”barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn”. (https://unicef.se/barnkonventionen)
SD:s tredje krav är att asylinvandringen ska vara noll. Detta krav står i strid med kommittédirektivets andra mål, nämligen att asylrätten ska säkerställas så att Sverige följer sina internationella åtaganden i enlighet med FN;s konvention om flyktingars rättigheter och Europakonventionens krav på människors grundläggande friheter.
SD:s fjärde krav innebär att ”grovt” kriminella alltid ska utvisas. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda skärpta regler för utvisning på grund av brott (30 april 2020). Frågan är rättsligt snårig av flera skäl, bl a på grund av EU medlemskap och den fria rörligheten inom unionen. Den berör också frågan om statslösa personer (Regeringen Dnr 2020:44).
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD:s krav riktade till Migrationskommittén strider mot direktivets samtliga målsättningar, mot Barnkonventionen och det tillgodoser inte EU:s lagstiftning.
En ytterligare observation är själva språkbruket där SD genomgående talar om ”utlänningar”. Den främlingsfientliga agendan står klar.
Man tänker sig att migrationspolitiken hanterar en rågång mellan ”utlänningar” och ”svenskar” där kraven bortser helt från direktivet syfte och mål. Därmed kan kraven inte ses som annat än populistisk plakatpolitik. SD har lång väg att gå för att utgöra seriöst bidrag till framtida ”hållbar” migrationspolitik.
SD:s påståenden om antal medlemmar granskas av Motargument. Partiet har fortfarande i dag, i skrivande stund kvar sina gamla skryttexter på sin webbsida med : ”Vi växer så det knakar” och: ”Vi växer snabbare än någonsin och är på god väg att bli Sveriges största parti.”
För kalenderåret 2019 ska partierna ha skickat in anmälan till Kammarkollegiet med samtliga uppgifter om partibidrag och partistöd senast den första juli 2020. Redan idag går det att läsa några partiers redovisning. Motargument upptäckte att intäkterna som SD får från medlemsavgifterna har minskat från 2018 till 2019.
Enligt deras egen redovisning fick partiet SD in 6 875 650 kronor från sina medlemmar i medlemsavgifter för hela kalenderår 2018. (Notera att det var ett valår)
För år 2019 har SD fått in 6 744 201 kronor i medlemsavgifter.
Ett tapp på ungefär 131 000 kronor på ett år kan verka vara marginell skillnad, men för partiet som ständigt hävdat de haft konstant medgång och tillväxt så kan detta vara en extra detalj som bidrar till de varningsklockor om allt fler avgående och uteslutna kommunpolitiker runtom i hela landet och det som de kraftigt sjunkande opinionssiffrorna visat sedan november 2019.
SD har ett medlemskap, som kostar 200:- per medlem per år. Och de har också i många år haft ett ”livstidsmedlemskap” för en fast engångssumma. Den var tidigare på 1 500:- per medlem, numera har den höjts till 2 000:- i en engångskostnad för att bli medlem i resten av sitt liv. (Motargument misstänker att man trots det kan ansöka om att gå ur partiet)
Ett missnöjesparti som i mer än ett halvår haft sjunkande popularitet, allt färre sympatisörer och förtroendevalda, de tappar nu även medlemmar. Det går dåligt för SD, som har stor procentandel ”missnöjesväljare”.
Väljare som röstat för att ”röra om i grytan” eller i protest mot sittande regering eller ”sjuklövern” är lättrörliga. Är de inte nöjda med sitt förra val, så kan de bli soffliggare, röstskolkare eller tänka sig att flytta sin röst till något annat alternativ. Så skedde med Ny Demokrati och Svenskarnas Parti – och Motargument minns deras spektakulära och snabba splittring.
Tystnadens torn är en spännande och stundtals skrämmande roman om livet som journalist och människorättskämpe. Romanen är Mina och Magnus Dennerts litterära debut och baseras på deras egna erfarenheter som journalister och grundare av rörelsen Jag är här, som står upp mot näthat på sociala medier.
Sociala medier och ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde är vardag för de flesta av oss idag. Det är en otrolig tillgång till kunskap och kontakt med nya som gamla bekantskaper. Det är möjligt att lätt hitta både likasinnade såväl som meningsmotståndare. I en demokratisk värld är detta naturligtvis inget hinder, utan en källa till utveckling. Stora bekymmer uppstår dock när delar av befolkningen gömmer sig bakom skärmarna och, mer eller mindre anonymt, uttrycker hat, hot och förakt mot andra, enskilda eller grupper av människor. Ännu värre blir det när hatarna hittar varandra och bildar en gemenskap där hatet hyllas.
Det finns ett antal grupper som är särskilt utsatta för hatarna, som kvinnor, invandrare, eller, som i Tystnadens torn, journalister och människorättskämpar. Tystnadens torn skildrar hur hatet och hoten påverkar den drabbades hela liv.
Boken cirkulerar kring huvudpersonen Roya Zand och är en fängslande berättelse om hur hon utsätts och hur hennes liv förändras när hoten inte längre stannar vid ord. Roya är journalist och känd för att ha grundat en rörelse på internet för mänskliga rättigheter. I boken får vi följa Roya och hennes kamp för en jämställd värld, trots att hon drabbas av verkställda hot och stora sorger.
Ett kapitel dröjer sig kvar särskilt länge hos mig. Kapitlet beskriver det råa beteende som avhumanisering leder till, hur mäns maktmissbruk kan ta sig extrema former. En ensam och utsatt kvinna förnedras och utnyttjas brutalt av en grupp män. Trots att det är fiktion, känns händelsen obehagligt verklig.
Den jobbiga verkligheten till trots, handlar inte Tystnadens torn enbart om hat, hot och våld. Royas liv pågår och vi får följa hur hon, parallellt med kampen, kämpar för att vara en bra mamma till sin dotter och hur hon hanterar framgång och berömmelse. Vänskap, åtrå, såväl som rädsla, osäkerhet och avund beskrivs ingående och målande.
Royas liv är i fokus i hela romanen, men vi får även följa den andra sidan av hoten, nämligen hatarna. De verkar vara samlade och strukturerade. Bilden av den ensamme, utstötte mannen som gärningsman är förbi. I boken beskrivs hur hatarna nätverkar och grupperar sig, hur de planerar och arbetar för att få igenom en långsiktig destruktiv agenda.
Tystnadens torn handlar om personer som riskerar allt för demokratin, som kämpar mot hatet med livet som insats. Boken ger uttryck för samtidens stora motstånd mot människors lika värde och hur hatet tillåts bli allt grövre och mer frekvent. Det är en välskriven, spännande, men framför allt viktig roman som Mina och Magnus debuterar med. Jag hoppas att Mina och Magnus fortsätter sin skönlitterära resa och ser fram emot ytterligare romaner från paret!
Titel: ”Tystnadens torn” Författare: Mina och Magnus Dennert Förlag: Piratförlaget
Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.
Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)
41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)
För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:
Skolvalet i Göteborg har väckt starka reaktioner från högerpopulistiskt håll. Anledningen är den prioriteringslista som Göteborgs Stad har för årskurs 1 till 9, där nyanlända får förtur till skolplatsen i det fall ett val måste göras. Högerpopulisterna rasar och det tycks som att Göteborgs alla skolor svämmar över av nyanlända som sparkar ut de ”rättmätiga” eleverna. Fakta är att av totalt 6 000 elever som gjort skolval i Göteborg är det tre nyanlända som har fått förtur.
Sverigedemokraterna är inte sena att hoppa på tåget. SD:s gruppledare Jörgen Fogelklou berättar att Sverigedemokraterna reagerat redan 2015 på prioriteringen som de menar är fel. Den 11 maj 2020 yrkade Sverigedemokraterna igen för ett avskaffande av de nyanländas förtur.
Högerpopulisterna hävdar att de nyanländas önskemål kontinuerligt prioriteras högst och att det är de svenska barnen som får betala priset. De menar att det är på grund av de nyanlända som de svenska barnen tvingas resa olagligt långt och att barn med särskilda behov placeras på skolor som inte kan ge det stöd som de behöver.
För eleven fanns möjlighet att göra upp till fem önskemål om skolplacering. 89% av eleverna gjorde ett aktivt skolval, varav 78% fick sitt förstahandsval. 13% av eleverna (eller 1 400) har inte fått något av sina val. Här är det dock inte givet att det fanns fem ifyllda alternativ, till exempel hade 600 av de 1 400 endast ett ifyllt önskemål. (Källa: Göteborgs Stad)
Göteborgs Stad är medvetna om att skolvalet, som genomförs för andra gången, inte gått smärtfritt och beklagar detta. Göteborgs Stad går igenom de placeringar som faller utanför rimliga transportsträckor samt placeringar till barn med särskilda behov. Förvaltningsdirektören för grundskoleförvaltningen Bengt Randén har startat en internrevision för att ta reda på vad som gått snett inför och under skolvalet.
Vid en närmare granskning, som GP gjorde den 15 maj 2020, står det klart att det är ungefär 6 000 elever som sökte till årskurs 1 till 9 i Göteborgs Stad. Av de här 6 000 eleverna har tre (3!) nyanlända fått förtur. Tre av 6 000. Eller, om man räknar med hela skolvalet, vilket inkluderar även ansökan till förskoleklass (som inte ger nyanlända förtur), tre av 12 000. SD:s gruppledare Jörgens kommentar på den siffran lyder att: ”Det är tre för många.”
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motarguments artikelserie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden fortsätter här med en kort uppdatering av vår tidigare utblick till ett fåtal länder i nordvästra Europa.
Tyskland: Alternative für Deutschland/AfD hade en topp vid 16-18% under hösten 2018, har sedan gått i en sjunkande trend, för att under maj 2020 ligga på 9 – 12%.
Storbritannien: UKIP är oerhört litet numera. ”Brexit party” verkar också tappat allt stöd, under 4% hela detta år. Labour är enda parti som ökar våren 2020.
Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PVV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 på 22%, men föll sedan stort till ca 8% våren 2019. De pendlar nu i mars-maj 2020 mellan 13 och 19%.
Belgien: Vlaams Belang/VB åtnjuter en uppåttrend, sedan en rödgrön koalition vann i senaste valet, i maj 2019, nu ligger de i området 24,5% – 28% och förefaller vara största belgiska parti. Partie Populaire/PP har försvunnit ner till 0 – 3,6% sedan maj 2019.
