Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd. Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.
SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.
”Hjälp på plats”-argumentet
SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.
Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.
Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.
Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)
SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.
I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.
Myter om bistånd
Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.
Vad bör vi göra för att motverka att relationer blir destruktiva, och för att göra det lättare att ta sig ur en relation som reda blivit destruktiv? Lösningen är definitivt inte att bestraffa de som är utsatta. Här kommer fyra bättre förslag.
Våld i nära relationer är ett stort problem i hela världen. Detta oavsett inblandade parters kön eller nationalitet, men problemet försvåras när en av parterna har en utsatt situation. Vilket vissa i sin tur vänder mot de utsatta. När vissa svenska medborgare systematiskt begår övergrepp mot utländska medborgare så föreslår Moderaternas Hanif Bali och Expressens Linda Jerneck att lösningen skulle vara att förbjuda offren från att vistas i Sverige.
Vi lever i en värld där olika medborgarskap har olika status och där människor med olika medborgarskap i praktiken har olika rättigheter. Denna obalans kan leda till utsatthet när två personer med olika medborgarskap inleder en relation med varandra. Fem viktiga faktorer som kan leda till utsatthet är:
1. Ekonomiskt underläge
2. Bristfälliga språkkunskaper 3. Bristfälligt socialt kontaktnät 4. Bristfälligt socioekonomiskt skyddsnät 5. Blir utkastad ur landet om relationen tar slut
Var och en av dessa fem faktorer bidrar lätt till att en relation blir destruktiv. Detta även om alla inblandade parter menar väl och går in i relationen ärligt med alla kort på bordet. Vilket inte alltid är fallet. Där har vi en sjätte riskfaktor:
6. Hemlighållande av riskfaktorer såsom tidigare misshandelsrelationer eller att tidigare partners har blivit utvisade
Det Bali och Jerneck föreslår är att när en svensk man och en thailändsk kvinna har en relation med varandra så ska det bli lättare för Migrationsverket att förvägra kvinnan uppehållstillstånd i Sverige. Detta lagförslag skulle drabba alla inblandade i en del ömsesidiga och justa kärleksrelationer där det inte förekommer misshandel eller utnyttjande.
Relationer där den svenska parten utnyttjar eller misshandlar sin thailändska partner skulle den föreslagna lagen lätt missa, och i de fall där den råkar träffa rätt så skulle den fortfarande bestraffa offret snarare än förövaren: Lagen skulle inte förhindra eller stoppa misshandelsrelationer, utan enbart se till att offret inte befinner sig i Sverige (alternativt enbart befinner sig i Sverige på turistvisum) när misshandeln sker. Detta är inte rimligt. Istället bör vi eftersträva lösningar som faktiskt adresserar problemen.
Fyra reformer som skulle minska relationsmigranters utsatthet något enormt är att utvidga försörjningsplikten, låsa upp språkträning, tillhandahålla kontaktperson, samt att informera om partnerns historik.
1. Utvidga försörjningsplikten
Att som svensk bjuda in en utlänning till att bo tillsammans i Sverige innebär att svensken åtar sig att försörja denna partner så länge som relationen varar. Denna försörjningsplikt upphör när relationen slutar, och om relationen slutar innan partnern har fått permanent uppehållstillstånd så blir partnern utkastad ur landet. Här skulle det kunna vara rimligt att införa en förlängning av försörjningsplikten, så att expartnern får rimlig tid och möjlighet att hitta ett jobb eller en ny relation för att stanna i landet. (På lång sikt vore det rimligast att alla får flytta vart de vill utan att det ska krävas uppehållstillstånd, men detta är en reform som måste införas globalt snarare än av enstaka enskilda länder.) Denna reform adresserar den första, fjärde och femte av de sex riskfaktorerna.
2. Låsa upp språkträning
Onlineresurser för att lära sig svenska borde vara tillgängliga för alla som vill lära sig svenska, inte bara för personer som redan bor i Sverige. Ta till exempel Sveriges Televisions utmärkta app “Språkplay”, vilken låter dig se nyheter med mera på lätt svenska med pedagogisk textning. Närmare bestämt så är programmen textade på svenska, men samtidigt förklaras varje ord i textningen på valfritt språk. Dock känner Google av vilket land en person befinner sig i, och tyvärr så är Språkplay inställd så att det inte går att ladda hem den utan att befinna sig i Sverige.
Genom att tillgängliggöra appar och andra onlineresurser så skulle det bli lättare att i utlandet lära sig svenska, vilket vore bra både för alla som av en eller annan anledning vill lära sig svenska och för oss som redan pratar svenska. Denna reform adresserar den andra av de sex riskfaktorerna.
3. Tillhandahålla kontaktperson
Redan idag har socialtjänsten ett system där socialt isolerade människor kan få en kontaktperson att träffa en gång varje eller varannan vecka. Detta system skulle med fördel kunna börja tillämpas på personer som flyttar till en ny ort för att vara med en partner. Detta gäller både svenskar som flyttar inom landet och utlänningar som flyttar till landet. Det kan vara oerhört värdefullt att kunna träffa någon som inte redan ingår i partnerns vänkrets. Denna reform adresserar den tredje av de sex riskfaktorerna.
4. Informera om partnerns historik
För den som flyttar till Sverige för en relation kan det vara viktigt att veta huruvida partnern tidigare varit dömd för sexbrott/relationsbrott/misshandel och huruvida någon av hens tidigare partners har blivit utvisad ur landet. Idag hemlighåller myndigheterna ofta denna information för personen som ansöker om anknytningsvisum. Detta då med hänvisning till att skydda den svenska partnerns integritet. Men reglerna är redan sådana att den svenska personen måste medverka i visumprocessen. Så varför inte bara införa som en del av processen att en måste samtycka till att myndigheterna lämnar ut relevant information till partnern?
De flesta människor som inleder en relation gör detta med goda intentioner och med förhoppningar om en juste ömsesidig relation. De fyra ovan föreslagna reformerna skulle göra en sådan relation lättare att uppnå och upprätthålla. Och för de som kallt kalkylerat inte vill ha någon juste relation utan istället är ute efter någon att utnyttja så skulle reformerna göra det mindre attraktivt att ta hit en partner från utlandet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
År 2019 beviljades 295 785 personer asyl i EU:s 27 länder. Det är mer än tjugotusen färre än 2018 (316 200).
De ursprungsländer med flest antal beviljade asylärenden är Syrien, Afghanistan och Venezuela.
Venezuela har ökat mest det senaste året. Antalet beviljade asylärenden för personer med Venezuela som ursprungsland var 40 gånger större 2019 än 2018.
Syrien är det ursprungsland med störst antal beviljade asylärenden, följt av Afghanistan, Venezuela och Turkiet.
Drygt var tredje asylansökan (37 %) i EU 2019 beviljades. I Sverige ligger den siffran på drygt var fjärde asylansökan (29 %).
De länder i EU som i förhållande till befolkningsstorlek beviljade minst antal personer asyl 2019 är Ungern, Polen, Slovakien, Kroatien och Tjeckien. Alla dessa länder beviljade 1 person asyl per 100 000 invånare.
Trenden i hela EU är att såväl antal asylansökningar som beviljade asylansökningar minskar år för år.
Tack till Mikael Carlsson som skrev om detta i Facebook-gruppen #Inteimittnamn
Enligt SD har de ”i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap” och de påstår att de andra partierna först nu har insett detta – ”när fler nu fått upp ögonen för vikten av att förbereda samhället för olika typer av kriser.”
Så här jobbar SD systematiskt. Eftersom deras lögner alltför sällan synas så sprids dessa dimridåer utan kontroll. Särskilt bland folk som inte läser mer än rubriker.
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson beklagar sig i ett långt inlägg på sin Facebook över att partiet inte syns i media. Jimmie har t o m skrivit artiklar som har refuserats, påstår han upprört.
Givetvis anar Karlsson konspirationer men sanningen är mycket enkel.
På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.
De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.
Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.
Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.
I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.
Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.
Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.
Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.
Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.
För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på samkönades möjlighet till adoption och ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att ersätta sitt tidigare så starka motstånd mot genusvetenskap med ett erkännande av könsroller som ett socialt fenomen bortom det strikt biologiska könet.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringen av punkt 10: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten.
Samkönades möjlighet till adoption
Anledningen till att SD omformulerar delar av punkten om familje- och jämställdhetspolitik beskrivs som att man behövde “ompröva nuvarande ställningstagande”. Förändringarna visar sig dock vara få och framstår i huvudsak som kosmetiska: endast två omformuleringar och ett borttaget stycke. Samtidigt skapar de en öppning för en radikal förändring av partiets hållning i frågan.
De nya formuleringarna innebär att SD backar från det tidigare kategoriska påståendet att kärnfamiljen – med en far och en mor – är “den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö”. Nu lyder formuleringen istället “den samlevnadsform som oftast har bäst grundförutsättningar …” (min kursivering). Den andra omformuleringen ersätter “en mor och en far” med “en moders- och en fadersgestalt”.
I praktiken handlar dessa förändringar inte så mycket om att ompröva ett ställningstagande som att o-tydliggöra det. Att det oftast är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar är ett mycket försiktigare påstående än att det är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar. Det blir svårare att bemöta. Samtidigt som partiet är fria att fortsätta hylla kärnfamiljen som den “rätta” formen av samlevnad kan man undvika kritik genom att hävda att det är teoretiskt möjligt att andra former av familjebildning också fungerar.
Samma ambivalens hittar vi i talet om moders- och fadersgestalter, vilka inte var närvarande i det tidigare strikt kategoriska talet om en mor och en far. Denna omformulering gör det möjligt att lösa upp de biologiska kopplingarna till de två begreppen till förmån för en mer ”genusifierad” läsning av dem, även om det förstås inte finns några konkreta tecken på att partiet är redo att faktiskt närma sig ett generellt accepterande av andra familjekonstellationer än de med en fadersgestalt av hankön och en modersgestalt av honkön. Tvärtom tillåter den reviderade versionen av texten att SD håller fast vid den traditionella kärnfamiljens värden, samtidigt som de öppnar för (den teoretiska) möjligheten att ändå tolerera samkönade familjer.
Foto: Kurt Löwenstein Educational Center International Team (Wikimedia Commons, License Attribution 2.0 Generic)
SD har också – i samma anda – helt raderat stycket där de tidigare explicit motsatt sig adoption för ensamstående, samkönade par och polyamorösa grupper. Det innebär att man slutat hävda barnets rätt till en man och en kvinna som ersättning för den far och mor man saknar. Det betyder sannolikt inte att man kommer att avstå från att motsätta sig adoption för dessa grupper. Att man valt att radera stycket i sin helhet istället för att omformulera det öppnar dock för (den teoretiska) möjligheten för hugade sverigedemokrater att förespråka exempelvis adoptioner för polyamorösa grupper.
Sammanfattningsvis öppnar revideringarna i denna punkt för en mer liberal hållning avseende familjebildningar som avviker från den traditionella heteronormativiteten. Dock är det en förändring som i bästa fall är tillfällig; SD är fast förankrade i en ideologisk position där “traditionella värderingar” beträffande exempelvis kärnfamiljen är en viktig beståndsdel. Den kan de inte ge upp utan att förlora en del av sin identitet.
SD tar genusvetenskapens parti?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
I och med revideringen av punkt 10 i principprogrammet går man från att vara tydlig i sitt motstånd mot samkönades (och polyamorösas) rätt att adoptera, till att istället söka anpassa sig till ett mer genusifierat sätt att tala om såväl kärnfamiljen som om män och kvinnor när man istället väljer att använda begrepp som faders- och modersgestalter.
Att SD på detta sätt närmar sig ett erkännande av existensen av så kallade “sociala kön” – det vill säga genus – väcker frågor. Är detta bara ett sätt att skriva bort kritik mot SD:s hållning i dessa frågor, eller ser vi en reell glidning i riktning mot ökad “kulturmarxism” och “intellektuell vänster” i det parti som i väljarnas ögon ska utgöra en motpol till dessa fenomen?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att kompromissa bort sitt tidigare motstånd mot dubbla nationaliteter och medborgarskap.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Följande artikel behandlar revideringarna i punkt 4 och 5.
Minoritetsfrågor
Vad gäller de nationella minoriteternas status i nationalistisk politik ansågs det finnas ett behov av att ”förtydliga” partiets uppfattning i frågan genom att formulera om den delen av punkten om nationalism i principprogrammet. Det är alltså inte fråga om en förändring av partiets hållning gentemot våra nationella minoriteter – där anser man fortfarande att de har rätt till en långtgående kulturell autonomi, så länge den inte står i konflikt med den svenska nationens intressen.
En förändring går dock att finna i förtydligandet. Den nya formuleringen kan nämligen uppfattas som ett svar på den kritik som riktades mot SD och Björn Söder. Det var i ett resonemang om nationalism och nationalitet som Söder hävdade att man inte kan uppbära dubbla nationaliteter – en person kunde alltså inte identifiera sig som samtidigt same och svensk, eller jude och svensk (DN, 2014-12-14). Det var antingen eller, och valde man att vara jude, kunde man inte samtidigt anse sig vara svensk, löd det utvecklade resonemanget. Men idag har alltså partiets officiella ståndpunkt börjat förändrats.
“Den som tillhör en nationell minoritet kan ha en svensk identitet”, står det nu i principprogrammet, och öppnar därmed dörren för möjligheten att identifiera sig som exempelvis varande av både samisk och svensk nationalitet.
Risken för SD är att denna mer liberala hållning – i den förvisso osannolika mån den kommer avspeglas i deras förda politik – kan komma att uppfattas av väljarna som en kompromiss om och urvattning av vad som egentligen omfattas av det för nationalismen så centrala svenskhetsbegreppet.
Foto: Trausti Evans (Flickr), Attribution 2.0 Generic(CC BY 2.0)
Dubbla medborgarskap
I frågan om dubbla medborgarskap innebär revideringen en helomvändning från SD:s tidigare position. Tidigare var partiet helt emot möjligheten för individer att inneha dubbla medborgarskap, vilket, liksom i frågan om dubbla nationaliteter, var en logisk konsekvens av det samtidiga kravet på lojalitet med Sverige, både som nation och stat.
I principprogrammets punkt om nationen kunde man tidigare läsa att “(d)en som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”. Nu är denna mening raderad utan närmare förklaring eller kommentar. Inga andra förändringar har gjorts.
Den rimliga tolkningen är att denna fråga inte längre kommer att drivas av Sverigedemokraterna, men det är oklart varför.
En nationalism satt på undantag?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
Förändringarna i talet om dubbla medborgarskap signalerar att man hellre anpassar sig till gällande lagrum, istället för att driva en fortsatt ideologisk kamp. Sett tillsammans med deras närmande till att erkänna de nationella minoriteternas rätt att äga dubbla nationella identiteter undrar jag om det vi ser är en begynnande ideologisk trötthet hos Sverigedemokraterna?
Även om dessa förändringar är positiva i mina ögon måste jag fråga mig om partiets nationalistiska profil verkligen håller för denna anpassning till oss i “åsiktskorridoren”? Är det verkligen möjligt att, som medborgare i en sverigedemokratisk stat byggd på nationalism och socialkonservatism, vara lojal mot fler än en nation eller stat samtidigt, och vad blir då den närmast formella lojaliteten till Sverige värd i praktiken? Räcker det att stå upp när nationalsången spelas och mima texten, och om inte, hur ska SD i praktiken se till att dubbla lojaliteter och medborgarskap inte urvattnar den för dem så centrala nationella tillhörigheten?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
