Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor, satir

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.

Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.

Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

Debatt, Krönikor

SD vill lägga ner jämställdheten

Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.

Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.

SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.

Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.

Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.

Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: SD-politiker: Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten!

Krönikor

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.

När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.

Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.

Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990.  I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.

Krönikor

Tidöbubblan vs den kommunala verkligheten

Årets största inrikespolitiska händelse är tveklöst Jokkmokks öppna brev (”Tack men Nej Tack”) där man avböjde möte med regeringens samordnare för ”frivillig återvandring”, vilket utmynnade i en domino-effekt över hela landet. Flera följde Jokkmokks exempel och i skrivande stund har minst 75 kommuner, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö, anslutit sig till motståndet mot Tidöregeringens återvandringsplaner. I offentliggjorda brev har kommunledningar från norr till söder gjort skarpa markeringar och inte bara hänvisat till principen om kommunala självstyret, utan man framhåller även en ideologisk kärna om alla människors lika värde. Kommuner som likt Jokkmokk säger ”Tack men Nej Tack” vill vara platser där folk känner sig välkomna.

Är det något som detta motstånd från kommunalt håll synliggjort, är det maktförhållandet mellan det nationella och det lokala. Flera statsråd och riksdagsledamöter under nuvarande mandatperiod framstår som att de har levt i en elitistisk bubbla utan markkontakt. Både retoriskt och politiskt har flera företrädare försökt läxa upp befolkningen om vikten att minsann göra rätt för sig, samtidigt som man själv kastat sten i glashus (till exempel migrationsministern som gjort flera utspel om föräldraansvar, samtidigt som hans egen son varit aktiv i nazistiska Aktivklubb). Man har hela tiden pratat om hårdare nypor som svar på flera samhällsproblem, trots att en samlad expertis sina remissvar avråder från flera reformer, nu senast med förslaget om att möjliggöra att 13-åringar kan sättas i fängelse.

Men i dagarna hände något avgörande. Medan staten stiftar lagar är det kommunerna som förväntas efterleva dem i praktiken. Kommuner märker av hur lagstiftning och budget från nationellt håll inte bara påverkar det lokala näringslivet och basverksamheter som skola, vård och omsorg, utan även invånarnas förtroende till samhällets institutioner. Kommuner har ett lokalt perspektiv som man på nationell nivå ofta helt saknar. Exempelvis ser man hur minskad befolkningstillväxt påverkar den kommunala utvecklingen i flera avseenden, inte minst ekonomiskt. Men även andra värden går förlorade, såväl sociala som kulturella. Det är därför många representanter i sina öppna brev understryker att man vill vara attraktiva kommuner som man vill flytta till och stanna, medan staten eftersträvar att förnedra och kasta ut människor i ovisshet.

Legitimiteten i Tidöregeringens ideologiska återvandringsprojekt urholkas underifrån. Sällan har kontrasten mellan regeringens bubbla och den kommunala verkligheten varit tydligare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s folkomröstningsstrategi: när demokratin används för att urholka demokratin

Sverigedemokraterna säger sig vilja stärka demokratin genom fler folkomröstningar. Men en granskning av partiets motioner och agerande i riksdagen visar ett tydligt mönster: partiet använder demokratins språk – men för att försvaga den representativa demokratin och stärka bilden av sig själva som ”folkets enda sanna röst”.

Den senaste akten: SD:s krav på folkomröstning om grundlagen (oktober 2025):

Den 21 oktober 2025 röstade riksdagen nej till SD:s begäran om en nationell folkomröstning om den vilande grundlagsändringen. Förslaget som behandlades handlade om att stärka grundlagsskyddet – bland annat genom att kräva två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet, i stället för enkel majoritet som i dag. Syftet med förslaget, som stöddes av sju riksdagspartier, var att göra det svårare att ändra grundlagen i hast och därmed skydda demokratins kärna från tillfälliga majoriteter eller auktoritära nycker.

SD röstade emot och krävde en folkomröstning med argumentet att ”folket borde få avgöra”. Endast SD:s 70 ledamöter röstade för. 257 röstade emot. Efteråt beskrev partiet beslutet som ett ”demokratiskt svek” och menade att ”etablissemanget vägrar lyssna på folket”.

Varför grundlagsskyddet finns – och varför det måste vara trögt

Grundlagarna är demokratins långsamma puls. De är medvetet byggda för att inte kunna ändras snabbt – just för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter även när det blåser politiskt. De fungerar som ett säkerhetsbälte: när opinioner svänger, när partier lockas till snabba lösningar, när majoriteter vill inskränka minoriteters rättigheter – då ska grundlagen stå kvar. Om det blir för lätt att ändra grundlagarna förlorar demokratin sin ryggrad. De som i dag sitter i majoritet kan i morgon använda samma snabbspår för att begränsa pressfrihet, yttrandefrihet eller domstolars oberoende. Därför kräver grundlagen två riksdagsbeslut med val emellan – så att folket hinner ta ställning. Förslaget om två tredjedelars majoritet är en förstärkning av just det skyddet, inte en inskränkning av demokratin.

När SD kräver folkomröstning istället, flyttas makten från de institutioner som ska skydda demokratin – till det ögonblickets opinion. Det låter folkligt, men det är i själva verket en försvagning av folkstyret på sikt.

”Den fula ankungen”-strategin: SD som de missförstådda sanningstalarna

SD:s sätt att tala om demokrati är lika mycket berättelse som politik. Partiet bygger konsekvent en offerroll: de är de ensamma sanningstalarna, de missförstådda som står på folkets sida mot den politiska eliten. När de förlorar en omröstning kan de säga: ”Se, de andra sju partierna vägrar lyssna på folket.”

Den 21 oktober 2025 blev det ännu en akt i denna berättelse. SD visste att de skulle förlora sin folkomröstningsmotion – men det var inte poängen. Förlusten var själva strategin. Den förstärker bilden av partiet som den fula ankungen i svensk politik: avskydd, men med sanningen på sin sida. Genom att spela ut den rollen gång på gång lyckas SD förvandla varje parlamentariskt nederlag till en moralisk seger. De blir de som vill lyssna på folket, mot de som vill tysta det.

Demokrati kräver mer än folkvilja – den kräver ansvar

En stark demokrati handlar inte om att rösta oftare, utan om att ha institutioner som står emot tryck. När SD kräver fler folkomröstningar och ett svagare grundlagsskydd framstår det som mer demokrati, men i själva verket är det mer godtycke. Det är den klassiska populistiska fällan: att förväxla opinion med rätt.

Demokratin är starkast när den är trög. När beslut tar tid. När tillfälliga majoriteter inte kan ändra fri- och rättigheter. Och när folket vet att vissa värden – som yttrandefrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen – inte kan röstas bort.

I fokus, Krönikor

M vill ha slöjförbud i skolan

Under höstens motionsperiod har Moderaterna lämnat in en motion om slöjförbud i för- och grundskolor. Motargument har vid ett flertal tillfällen påvisat att ett slöjförbud bryter mot svensk grundlag, diskrimineringslagen, skollagen, mänskliga rättigheter, Barnkonventionen och Europakonventionen. Dessutom kan det komma att få förödande konsekvenser för barns möjlighet till utbildning och integration, då det kan leda till att vissa tvingas stanna hemma istället för att gå till skolan.

Att Sverigedemokraternas politik och framgångar påverkar de andra partierna har väl knappast undgått någon som följer den politiska debatten. Framför allt ser vi det på nu förda regeringspolitik där många lagar och reformer på migrations- och kriminalpolitiska områdena är ren SD-politik. Nu verkar det som att även den numera klassiska SD-strategin att göra livet svårare för muslimer har påverkat ytterligare ett parti att vilja se ett slöjförbud i skolan. Det är idag tre riksdagspartier som uttryckt att de vill se ett slöjförbud i för- och grundskolor: Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.

I Motion 2025/26:3475 av Alexandra Anstrell m fl (M) Införande av slöjförbud i grundskolor och förskolor för allas rätt till frihet skriver motionsskrivarna bl a:

”I våra skolor och förskolor ska barn fostras till demokratiska medborgare. All utbildning ska enligt skollagen förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Vi måste vara tydliga med att svensk lag och mänskliga rättigheter gäller alla; det finns inga undantag oavsett vilken religion man har eller vilken kultur man kommer ifrån. Då blir det märkligt om vi tillåter förtryck av småflickor som tvingas täcka håret och gå i heltäckande kläder”. (Källa: Riksdagen)

Ett slöjförbud i sig strider mot ett flertal lagar, vilket vi på Motargument tidigare har uppmärksammat. Lagarna som är applicerbara är religionsfriheten – dvs en grundlag, diskrimineringslagen, skollagen. Europakonventionen och Barnkonventionen. Utöver dessa lagar finns ett flertal faktorer som kan användas som argument mot slöjförbud i skolan.

  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Vi förändrar inte människors traditioner och eventuellt förtryck genom att skapa ett slöjförbud. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många av dessa barn som tvingas att bära slöja.
  • Många barn vill se ut som mamma, och klä sig och sminka sig som mamma. Barn i Sverige som inte utvecklat bröst använder bh och bikini.
  • Vi kommer att få många hemmasittare, dvs barn som har rätt till skolgång kommer inte att kunna gå dit.
  • Är det integration att exkludera barn från sin rätt till skolgång?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av flickor och kvinnor kläder än att tvinga på flickor och kvinnor kläder.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv.
  • Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Slöjförbud skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.

Det är oklart hur M (och andra) tänker sig att ett slöjförbud ska kunna efterlevas. Ska flickorna nekas att gå till skolan? Ska föräldrarna bötfällas? Ska flickornas slöjor avlägsnas i skolan, av vem i så fall? Många frågor, inga svar.

Innebär slöjförbud att en inte ska få ha saker på huvudet? Ska ansiktet inte döljas? Hur långt ska ett förbud mot huvudbonad dras? Ska vi förbjuda kepsar, hattar, mössor, bandanas, luvtröjor, balaklavor och maskeradkläder? Eller handlar detta återigen om en restriktion för kvinnor/flickor i allmänhet, och för muslimska kvinnor/flickor i synnerhet?

Vi påminner oss själva om att slöjförbuden som temporärt infördes i skånska Skurup och Staffanstorp fick till följd att fler flickor i skolan valde att bära slöja. Senare har dessa förbud tagits bort eftersom det visade sig att de bröt mot lagen som den ser ut idag.

Handlar M:s motion om slöjförbud i för- och grundskolor om ett försök att ta röster från Sverigedemokraterna? M är väl medvetna om att detta är signalpolitik som i normala fall signeras SD. Signalpolitik som, om vi ska vara realistiska, inte säkert blir verklighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument har många artiklar om slöjförbud i arkivbanken. Där återfinns mer om vilka lagar som slöjförbud strider mot. Du hittar alla artiklarna här:

https://motargument.se/tag/slojforbud/

Länk till Moderaternas motion om slöjförbud:

Riksdagen: Motion 2025/26:3475 Införande av slöjförbud i grundskolor och förskolor för allas rätt till frihet

I fokus, Krönikor

Buschs (KD) burkautspel angrepp på grundlagen

Gästinlägg av Marianne Vox

Ebba Busch (KD) kommer med det ena utfallet efter det andra. Desperat sprattlar hon på 4 %-spärren. Det finns ingen skillnad på Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna längre. Nu tar hon, precis som SD-trollen, upp en icke-fråga: burka och niqab ska förbjudas. Hon vill alltså ändra både svensk grundlag och det som gäller i FN.

Hur stort är egentligen problemet?

Det finns inga exakta siffror på hur många kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab, men uppskattningar tyder på att det rör sig om ett mycket litet antal – sannolikt färre än ett par hundra personer. Det är alltså en marginell företeelse som nu lyfts fram som symbolfråga i ett desperat försök att vinna röster.

Vad säger svensk grundlag?

Regeringsformen 2 kap. 1 § garanterar religionsfrihet:

”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet.” (Källa: Riksdagen)

Religionsfriheten innefattar rätten att utöva sin tro – även genom klädval.

Ett förbud mot burka och niqab skulle kräva grundlagsändring, vilket är en lång och krävande process som kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan.

Vad säger FN?

FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 18:

”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” (Källa: FN)

FN:s människorättskommitté har tidigare kritiserat generella förbud mot religiös klädsel som diskriminerande och oproportionerliga.

Sverige har förbundit sig att följa dessa konventioner – att bryta mot dem vore ett brott mot internationell rätt.

Källor:

Aftonbladet: Ebba Busch: Förbjud burka och niqab medan vi kan

Riksdagen: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

FN: Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna

UN: French full-body veil ban, violated women’s freedom of religion: UN Human Rights Committee

Krönikor

SD har aldrig velat ha integration

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserat av att Sverige ska ha integrationspolitik. SD:s mantra har hela tiden varit att alla invandrare ska assimilera sig, vilket i praktiken innebär att hela ansvaret för att bli integrerad i samhället ligger på den enskilde individen. Jimmie Åkesson (SD) skuldbelägger offret, dvs personer i utanförskap, för den segregation vi ser i Sverige.

I TV4:s Nyhetsmorgon 11 oktober 2025 sa Jimmie Åkesson bl a följande om utanförskap och integration:

”[…] där segregation och utanförskap ofta är självvalt därför att man vill leva tillsammans med andra som pratar samma språk, och som har samma värderingar, samma religion och så vidare, då blir den här typen av splittring.” (Källa: TV4 Nyhetsmorgon)

Återigen gör SD det kristallklart för oss att de är totalt ointresserade av all form av integrationspolitik. De är det enda parti som saknar integration på hemsidan. Åkesson verkar inte förstå, eller låtsas som att han inte förstår, vad segregation är och vad som orsakar den. Han drar egensnickrade slutsatser om vad människor i utanförskapsområden vill och hade önskat vad gäller boendesituation och segregation. Detta gör han för att skuldbelägga offret samtidigt som han framställer människor i utanförskap som en börda som inte skulle vilja bli en del av samhället.

Åkessons skuldbeläggning av offren består i att han klumpar ihop människor i utanförskapsområden till en grå massa, där alla skulle vara ointegrerbara. Det är en medveten strategi, mot bakgrund av att partiet genom alla tider har talat sig varmt om att massor av människor ”måste” återvandra. Att tala om ointegrerbara människor med ”fel” värderingar, ”fel” språk och ”fel” religion anser SD vara incitament att trycka än hårdare på återvandringskrav.

SD har, enligt Åkesson, inte förändrats nämnvärt sedan partiet grundades av människor med bakgrund i nynazism och fascism 1988. Vi har lärt oss att känna igen retoriken, eftersom den går på repeat: assimilering, ”islamisering”, återvandring, ”folkutbyte” och ”massinvandring”.

Länk till klippet från TV4 Nyhetsmorgon: https://www.facebook.com/reel/1582500773158013

Krönikor

Ska infödda svenskar också klara medborgarskapsprovet?

Gästkrönika av Aryan

Regeringen och Sverigedemokraterna applåderar sig själva för att de nu vill ”höja statusen” för det svenska medborgarskapet. Det ska bli ett hedersmärke, ett diplom för väl utförd integration. Man vill kräva egen försörjning och språk- och samhällskunskaper för att en människa ska anses värdig att kallas svensk.

Men frågan som aldrig ställs är denna: Hur många infödda svenskar hade själva klarat kraven?

Kravet på egen försörjning låter kanske rimligt på pappret, men i realiteten lever hundratusentals svenskar i arbetslöshet, sjukskrivning eller med aktivitetsstöd. De har, med regeringens egna ord, inte förmågan att försörja sig själva. Ska deras medborgarskap då ifrågasättas? Ska de skickas på integrationskurs i sitt eget land? Eller är ”försörjningskravet” bara något som gäller mörkhåriga, nyanlända – aldrig en arbetslös infödd?

Nästa krav: språk och samhällskunskap. Det låter nästan harmlöst, tills man ställer frågan: hur många infödda svenskar kan egentligen svara på de mest grundläggande fakta om Sveriges historia eller lagar? Hur många kan förklara vad regeringsformen säger, vittna om Gustav Vasas roll i svensk historia, eller beskriva skillnaden mellan riksdagens och regeringens uppgifter? Svaret är obehagligt tydligt: en försvinnande liten andel. Svenska skolor producerar redan generationer med ungdomar som varken kan grammatik eller de mest grundläggande delarna av samhällskunskap. Ska de då tvingas avlägga ett nytt medborgarskapsprov när de fyller 18 – och om de misslyckas, förpassas till ”icke-medborgare”?

Förslaget blottar en rå dubbelmoral. När en invandrare ansöker om medborgarskap blir han eller hon en projektionsyta för alla krav. Men en svensk som föds in i samma medborgarskap slipper varje måttstock. Den som misslyckas i skolan, lever på försörjningsstöd eller inte kan skriva en korrekt mening på sitt eget modersmål förblir likväl en ”stolt svensk medborgare”.

Om regeringen på allvar vill att medborgarskapet ska ”ha status”, varför inte börja i rätt ände – med de egna leden? Låt samtliga medborgare få bevisa sin förmåga till egen försörjning, och genomföra ett gediget prov i språk, historia och samhällskunskap. De som inte klarar kraven kan, med samma logik, fråntas sitt medborgarskap.

Eller varför inte skicka dem på SFI, den skola som annars reserveras för invandrare? Ge arbetslösa infödda svenskar ett integrationsprogram, låt dem examineras på samma sätt som de nyanlända.

Men det vore förstås politiskt självmord att ställa samma krav på en majoritetsbefolkning. Därför blir reformen bara ännu ett sätt att visa medborgarskapets status åt ett håll – nedåt. Ett instrument riktat mot de svagaste, de med minst makt att protestera.

Så jag ställer frågan: Om ett svenskt pass ska vara beviset på en människas värde och kompetens – hur meningsfullt är medborgarskapet egentligen, när ingen kräver att infödda svenskar lever upp till samma villkor? Ska vi verkligen acceptera en lag som påstår sig upprätta ”respekt” för medborgarskapet, men i själva verket bara förstärker dubbelmoralen?

Medborgarskapet är redan lika för alla. Låt oss inte förvandla det till ett pekfinger riktat mot några – medan majoriteten får glida undan kraven utan att ens kunna förklara vad ordet demokrati betyder.

Aryan

Inlägget är ursprungligen postat i Facebookgruppen Afghanistanfakta

Korta motargument, Krönikor

Tidöregeringens nya disciplin: tandvårdspolitik som tortyr

Den så kallade 50‑lappen försvinner. Tidigare kunde asylsökande och papperslösa få akut tandvård för 50 kronor, alltså när smärtan var så brutal att den inte gick att vänta med. Nu är budskapet: ”Lid i tysthet, vi har en signal att sända till våra väljare”.

Utredarna säger att det inte sparar en krona. Men det är ointressant. Här handlar det inte om ekonomi, utan om att visa styrka genom att plåga de svagaste. Det är en sådan politisk lågvattennivå att man häpnar och det på andras smärta.

Regeringen kallar det ansvar. Men ansvar för vad? För att infektioner sprids? För att människor tvingas dra ut sina egna tänder med tång? För att visa att man kan vara hårdare än verkligheten själv?

Det är inte en reform. Det är en grotesk uppvisning i cynism: ett land som hellre låter människor vrida sig i tandvärk än erkänner att humanitet inte kostar mer än en femtiolapp.

Så nästa gång någon skriker av smärta i en tandläkarstol de inte har råd att sitta i, kan regeringen applådera. För i deras värld är varje ruttnande tand en seger, varje infektion en budgetpost och varje skrik ett bevis på att signalpolitiken fungerar.”

Fyfan.