Etikettarkiv: retorik

I fokus, Korta motargument

#funkofobi: Albinsson på SD-Samnytt

Mattias Albinsson har en gedigen karriär i högerextrem alternativmedia. Numer är han skribent på SD:s propagandaorgan Samnytt, där han enligt utsago ”gör egna reportage och gräv”.

Var det måhända ett ”gräv” som föranledde Albinsson att använda grov funkofobisk retorik i ett inlägg på X? Aftonbladet publicerade häromdagen en raljant krönika av Jan Guillou på Aftonbladet. Den föll inte Albinsson i smaken.

På Albinssons X 251103 läser vi följande inlägg:

”Hej @Aftonbladet!

Varför försöker ni måla ut @CarlOskar som om att han vore utvecklingsstörd och ”cp”?”

I sin iver att gå till försvar för minister Carl-Oskar Bohlin (M) visade Albinsson prov på sin ”väl utvecklade” vokabulär.

Ingenstans i Guillous krönika finns något som antyder att han skulle anse att Bohlin skulle vara intellektuellt funktionsnedsatt (förr kallat ”utvecklingsstörd”) eller ”cp”. ”Cp” är ett skällsord som har hängt kvar under lång tid, och används tyvärr fortsatt av många, oavsett ålder.

Det står dessutom tydligt i ingressen på krönikan att åsikter och ställningstaganden är Guillous, inte Aftonbladets.

Att Albinsson har synpunkter på Guillou är helt OK, men när han använder grov funkofobisk retorik istället för att sakligt bemöta krönikan har han tappat all relevans.

Länk till Mattias Albinssons X-inlägg 251103:

https://x.com/mattiasreporter/status/1985346097435303989

Länk till Guillous krönika:

Aftonbladet: Bohlins karriärväg säger mycket om vår tid

Artiklar

#funkofobi: När ”vänsterbliven” blev en diagnos

Samtiden är en alternativ nätblogg som alltid sammankopplats med Sverigedemokraterna. Tidigare var bloggen SD:s officiella partiorgan, men är idag ”bara” en megafon för högerextrema åsikter i allmänhet, och propaganda för SD i synnerhet. I krönikan ”Vänsterbliven borde vara en diagnos” pekar Linn Johansson Leinonen ut politiska motståndare som psykiskt sjuka. Ingenstans i texten kan vi läsa något som överhuvudtaget skulle kunna beskrivas som sakligt, eller nyanserat.

Johansson Leinonen är f d vänsterpartist, och uttalar sig, enligt egen utsago, som expert på hur vänstermänniskor tänker:

”Som jag talat om tidigare så har jag själv varit vänster, och under väldigt många år dessutom. Just på grund av min historia har jag en unik inblick i vänsterns mentala ohälsa och varför deras ideologi ofta härstammar från den offermentalitet som kommer med psykiatriska diagnoser. Handen på hjärtat tror jag aldrig att jag har träffat någon som är vänster som inte lider av ångest, depression, autism eller liknande, annat än någon äldre stofil som helt enkelt inte helt har accepterat att de vuxit upp”. (Källa: Samtiden)

Idag har Johansson Leinonen ”hittat” hem till SD. Hon förklarar att hon själv varit vilsen, letat efter sig själv och tyckt att ”det var synd om mig och alla andra var dumma”. Symptomatiskt nog väljer hon att inte ställa en lekmannadiagnos på sig själv. Däremot drar hon sig inte för att ställa psykiatriska diagnoser på meningsmotståndare. Att avlegitimera oliktänkandes åsikter och göromål genom att hävda att de skulle vara personer som inte är vid sina sinnens fulla bruk är, tyvärr, en vanlig företeelse. Utan några som helst belägg, förutom de egna fördomarna, hatar Johansson Leinonen vidare samtidigt som hon drar förhastade slutsatser om personer med andra åsikter än hon själv:

”Ni kanske ser hur människor från vänster tar illa vid sig för allt? Ja, det beror på samma mekanism. De tar allt som kritik för att deras mentala hälsa gör att de ofta har bristande självkänsla och tar för givet att alla menar illa när de egentligen inte gör det. Återigen, klassiskt vid depression och ångest. Sen har vi det faktum att varje ung vänstermänniska jag har träffat har problem med sin självbild. Självskada är vanligt bland dessa personer, vilket kan förklara varför de tror att det är en ypperlig idé att färga håret blått just innan en arbetsintervju, och sedan ta illa vid sig och hävda diskriminering när de inte får jobbet”. (Källa: Samtiden)

Funkofobi är hat, hot och diskriminering av personer med olika former av funktionsnedsättningar, såväl fysiska som psykiska och neuropsykiatriska.

Samtiden väljer alltså att återigen sprida funkofobisk propaganda på bloggen. Att uttrycka funkfobi, eller för den delen rasism eller homofobi, är inte förenligt med det vi kallar journalistik.

Länk till Samtidenkrönikan (sparad i webbarkiv för att inte ge klick): https://web.archive.org/save/samtiden.nu/2025/10/linn-johansson-vansterbliven-borde-vara-en-diagnos/

Lästips:

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Krönikor

SD har aldrig velat ha integration

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserat av att Sverige ska ha integrationspolitik. SD:s mantra har hela tiden varit att alla invandrare ska assimilera sig, vilket i praktiken innebär att hela ansvaret för att bli integrerad i samhället ligger på den enskilde individen. Jimmie Åkesson (SD) skuldbelägger offret, dvs personer i utanförskap, för den segregation vi ser i Sverige.

I TV4:s Nyhetsmorgon 11 oktober 2025 sa Jimmie Åkesson bl a följande om utanförskap och integration:

”[…] där segregation och utanförskap ofta är självvalt därför att man vill leva tillsammans med andra som pratar samma språk, och som har samma värderingar, samma religion och så vidare, då blir den här typen av splittring.” (Källa: TV4 Nyhetsmorgon)

Återigen gör SD det kristallklart för oss att de är totalt ointresserade av all form av integrationspolitik. De är det enda parti som saknar integration på hemsidan. Åkesson verkar inte förstå, eller låtsas som att han inte förstår, vad segregation är och vad som orsakar den. Han drar egensnickrade slutsatser om vad människor i utanförskapsområden vill och hade önskat vad gäller boendesituation och segregation. Detta gör han för att skuldbelägga offret samtidigt som han framställer människor i utanförskap som en börda som inte skulle vilja bli en del av samhället.

Åkessons skuldbeläggning av offren består i att han klumpar ihop människor i utanförskapsområden till en grå massa, där alla skulle vara ointegrerbara. Det är en medveten strategi, mot bakgrund av att partiet genom alla tider har talat sig varmt om att massor av människor ”måste” återvandra. Att tala om ointegrerbara människor med ”fel” värderingar, ”fel” språk och ”fel” religion anser SD vara incitament att trycka än hårdare på återvandringskrav.

SD har, enligt Åkesson, inte förändrats nämnvärt sedan partiet grundades av människor med bakgrund i nynazism och fascism 1988. Vi har lärt oss att känna igen retoriken, eftersom den går på repeat: assimilering, ”islamisering”, återvandring, ”folkutbyte” och ”massinvandring”.

Länk till klippet från TV4 Nyhetsmorgon: https://www.facebook.com/reel/1582500773158013

I fokus

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Högerextremister och konservativa har en förkärlek för att nedvärdera och håna klimat- och Palestinaaktivisten Greta Thunberg. Hat, hot och funkofobi blir retoriska verktyg då de inte längre kan hålla sig till saklig och nyanserad debatt. Såväl högerextrem alternativmedia som partiledare Ebba Busch (KD), Jimmie Åkesson (SD) och USA:s president Donald Trump har tappat det fullständigt. De tre är folkvalda politiker, men beter sig allt annat än statsmannamässigt.

SD:s propagandaorgan har på kort tid publicerat två ytterst osakliga och onyanserade krönikor signerade Jakob Sjölander och Birgitta Sparf. De två använder sina opinionsbildande pennor till att sprida hat, hot och funkofobi. Sjölander utbrister:

”Spräng Greta!” (Källa: Samtiden)

Sjölander (Motargument påminner om att det är samme man som längtar efter att kunna dra sina ”roliga” judeskämt igen) avslöjar sin första tanke då han hörde om Greta Thunbergs ”Gazablockad”. Sjölander förstår inte bättre än att, också i detta fall, inte avslöja sin primära känsla, som oftast är den riktiga, nämligen att han vill spränga Greta. Den sekundära känslan är den känsla vi får när samvetet kickar in, och vi blir mer resonabla. Han kunde naturligtvis ha valt att inte proklamera sin primära känsla, och istället gått på sin sekundära dito.

Sparf, å andra sidan, intar en annan strategi än just hatets. Hon använder sig av klassisk funkofobi, i detta fall att Greta Thunberg skulle uppfylla kriterierna för allvarlig psykisk sjukdom och därför bör vårdas under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hon raljerar om att hon skulle vara för gammal för LVU (Lagen om vård av unga), dvs att socialtjänsten tvångsomhändertar barn och placerar dessa på HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem:

”[…]LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) torde vara på sin plats. Hon lider uppenbarligen av psykotiska vanföreställningar och uppträder synnerligen obalanserat och maniskt”. (Källa: Samtiden)

Via funkofobi tror Sparf att hon kan avlegitimera Thunbergs åsikter och göromål genom att hävda att hon inte skulle vara vid sina sinnens fulla bruk.

Inte bara opinionsbildare inom alternativhögern hånar och hatar mot Greta Thunberg, även folkvalda politiker som t ex Ebba Busch (KD) har farit ut mot henne i sociala medier. Jimmie Åkesson (SD) raljerade i ett klipp från Riksdagen om att hon åker dit för att ”posera och ta selfies”. Motargument minns när Jimmie & C:O flög till Turkiet och poserade och tog selfies samtidigt som de propagerade med flygblad om att ”svenska folket” inte ville ha fler invandrare och att landet var fullt.

Även USA:s president Donald Trump har, återigen, vädrat sina åsikter om Greta Thunberg:

”She’s just a troublemaker. .. She’s no longer into the environment now. She has an anger management problem. I think she should see a doctor. Have you ever watched her? She’s a young person. She’s so angry, she’s so crazy”. (Källa: Politico)

Tyvärr är argumentationstekniken att använda hat och funkofobi istället för saklighet och nyans inte ny. Det är när tekniken uttrycks i tal och skrift av maktinnehavare och opinionsbildare med stor publik som vi blir smärtsamt medvetna om den låga nivån och hur obehaglig och ovärdig förda debatt är. Istället för att eftersträva konstruktivitet hemfaller man till att öka splittringen och polariseringen i samhället.

Lästips:

Samtiden: Spräng Greta! (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Motargument: ”Judeskämt är rasism”

Samtiden: Birgitta Sparf: För sent att LVU:a Greta, men läge för ett LPT (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Aftonbladet: Jimmie Åkesson delar ut flygblad vid grekisk-turkiska gränsen

Politico: Greta Thunberg bites back at Donald Trump’s ”see a doctor” remark

Videotips:

SVD: www.facebook.com/watch/?v=1712152076066180

Krönikor

När ”sanningar” möter konspirationer

Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.

Retoriken: en relativisering av sanningen

Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:

• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.

• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.

• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.

• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.

Historisk parallell: normalisering genom förskjutning

Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.

När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.

”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker

Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:

• Radikal idé: Folkutbytet existerar.

• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.

Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.

Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:

  1. Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
  2. Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
  3. Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).

Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till artikeln i Samtiden (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Krönikor

När lögnen bär kostym, fascismens verktyg i svensk välfärdsretorik

Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.

Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.

Genom Jason Stanleys tio teser om fascismens verktyg kan vi se hur dessa lögner fungerar:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.

2. Propaganda:

Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.

3. Antiintellektualism

Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.

4. Fixering vid lag och ordning:

Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.

6. Ledarkult:

Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.

7. Offermentalitet:

Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.

9. Förakt för svaghet:

Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.

10. Faktaförnekelse:

Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.

Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.

Lästips:

Bibliotech: 10 Tactics of Fascism

I fokus

SD bryr sig bara om ditt ursprung

Gästinlägg av sd_skandalerna

I veckan har Sverigedemokraternas favoritprojekt kulturkanon blivit klar, vilket är ännu en av partiets tyvärr många vinster under de senaste åren. En av Sverigedemokraternas första motioner vid intåget i riksdagen 2010 handlade nämligen om just bildandet av en kulturkanon för att värna om det svenska kulturarvet. Ett flertal SD-politiker har yttrat sig positivt om projektet och är mycket nöjda över att svensk kultur äntligen får lite uppmärksamhet.

Projektet har dock lett till en större mängd både kritik och hyllningar från olika partier. Kritiken ledde till en debatt i SVT där Parisa Liljestrand (M), som var med och presenterade projektet, och Lawen Redar (S) fick diskutera kulturkanonen. Att just dessa två personer skulle få debattera det heliga svenska kulturarvet stack sig dock i ögonen hos en specifik SD-politiker.

SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, som tidigare bl.a indirekt önskat livet ur Fredrik Reinfeldt under terrorattentatet i Bryssel 2023, skrev följande på sociala medier:

“Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt” (Källa: X)

Efter en större mängd kritik bl.a från ett flertal ministrar såsom Parisa Liljestrand, Johan Forsell och L-ledaren Simona Mohamsson, väljer Stegrud att försöka pudla sig ur situationen.

“Jag menade det jag skrev – att det är talande för vår samtid att det är två med invandrarbakgrund som debatterar svensk kultur. Ska Liljestrand ’inte få göra det?’. Jo varför skulle hon inte få det?” (Källa: X)

För Stegrud är det högst problematiskt att två personer med invandrarbakgrund vågar att diskutera och berätta för etniska svenskar vad som är rätt eller fel med vårt kulturarv. För Sverigedemokraterna är etnicitet och ursprung fortfarande det viktigaste, oavsett hur mycket partiet försöker omforma sin rasism till att handla om ett tappert motstånd mot mångkultur.

I slutändan handlar det ALLTID om etnicitet och blod.

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna/

#sd_skandalerna

Korta motargument

Bland ‘våldtäktssvenskar’ och ‘skalltyskar’

1 kommentar

Motargument har under lång tid noterat att den SD-kopplade nätbloggen Samnytt och dess medarbetare har en förkärlek för nya ordsammansättningar baserade på, enligt gänget på Samnytt, ”sämre” nationaliteter. Men det är naturligtvis inte vilka nationaliteter som helst som föräras dessa ”finurliga” nyord.

Kanske har du hört talas om företeelser som ‘tjeckkrav‘ och ‘polackrusningar‘? I god journalistisk anda bör vi väl också tala om ‘Reinfeldt-schweizare, ‘spionjapaner‘, ‘Burger King-spanjorer’, ‘gruvhålsnorrmän‘, ‘S-belgare‘, ‘knivaustraliensare‘, ‘skalltyskar‘, ‘domstolsdanskar‘, ‘våldtäktssvenskar‘ och ‘balkongamerikaner‘.

Naturligtvis inte. Men om du, likt Samnytt, byter ut nationaliteterna ovan mot kurder (etnicitet), albaner, iranier, turkar, afghaner, somalier och eritreaner så vips, är det uttryck för ”god journalistik”. Samnytt verkar ha tagit patent på dessa nyord. Ingen annan av de högerextrema bloggarna skriver på liknande sätt. Det är naturligtvis en fullt medveten strategi för att avhumanisera, misskreditera och nedvärdera ”sämre” nationaliteter. Problemet med Samnytts modus operandi är att retoriken skuldbelägger människor kollektivt.

Skärmdumpar från Samnytt 250830:

Krönikor

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.

Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor

Korta motargument

SD-kvinnor: “Vi är redan jämställda – därför behövs ingen feministisk politik”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

Vad SD säger:

“Sverige är ett av världens mest jämställda länder – därför behövs inte mer feministisk politik.”

Faktakoll:

Sant att Sverige rankas högt – men långt ifrån jämlikt. Kvinnor äger mindre, tjänar mindre och utsätts oftare för våld. Enligt SCB och World Economic Forum återstår stora klyftor, särskilt inom ekonomisk makt och politisk representation.

Bedömning:

Missvisande och självbekräftande logik.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-Kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor