De grundläggande principer som vårt land byggts på, verkar inte längre gälla. För att ”skydda” Sverige har vi gjort Sverige till något som inte längre är Sverige.
Allt oftare förvånas jag av de politiska krumsprången. De flesta debatter verkar vara hämtade från en annan tid, ett annat land. Eller en annan verklighet.
För mig har den svenska ”essensen”, det som är unikt för Sverige och svenskar, inneburit att vara rättvis, solidarisk och hjälpa den som behöver hjälp. I praktiken har det för mig inneburit att vara lyhörd för andra, skaffa sig en så övergripande bild som möjligt av en situation eller ett tillstånd och sedan efter bästa förmåga försöka förändra till det bättre.
Jag har varit stolt över vårt system, som skyddar den som är svag eller som saknar egna resurser. Jag har varit stolt över byråkratin (ja, faktiskt) som ser till att det sociala skyddsnätet fungerar rättvist och för alla, utifrån lagarnas intentioner. Jag har varit stolt över den demokratiska utgångspunkten som genomsyrat samhällets alla nivåer. Allas möjlighet att komma till tals, allas lika rösträtt och allas lika värde. Jag har efter bästa förmåga bjudit in till delaktighet i de sammanhang jag befunnit mig i. Stolt och glad när jämställdhetslagen trädde i kraft.
Såg smått bekymrad ut i världen utanför Sverige och förundrades över olikheterna. Blev arg över ojämlikheter, diktaturer, folkmord, ogenomträngliga sociala strukturer som låste in människor. Som bestal dem från vad jag tyckte var deras födslorätt; valfriheten och rösträtten.
Så kommer ju människor därifrån, hit till oss! Många! 2015 var ett rekordår. Och jag tänkte att nu, NU har vi möjligheten att verkligen ”sälja in” vårt svenska sätt att tänka om och förhålla sig till demokrati, jämställdhet, likhet inför lagen, allas valfrihet att forma sina liv.
Hur har vi gjort då, vi duktiga svenskar, för att välkomna de som kommit hit?
Vi har bemött genom att visa upp något helt annat!
Vi berövar människorna valfriheten att forma sina liv – trots enorm kompetensbrist får man som asylsökande inte jobba utan måste be om särskilt tillstånd, och de som bor på anläggning får i många fall inte ens laga sin egen mat.
Vi frångår lagar och sunt förnuft – medicinska åldersbedömningar som inte någon läkare verkar vilja ställa sig bakom, försäkringskassan är så hård i sina bedömningar att till och med riksrevisionen smäller myndigheten på fingrarna (och i skrivande stund har myndighetens GD blivit ”omplacerad”). Vi avvisar personer till platser dit vi själva avråds från att åka pga säkerhetsläget.
De som till slut fått UT förväntas delta i olika projekt utifrån sin position som ”flyktingar”, innehåll är allt från matlagning till yrkesutbildning där man tappar bort den enskildes unika kompetens och strävansmål – VILL du laga mat? VILL du bli undersköterska? Detta är viktiga frågor som ställs i alltför ringa omfattning. Istället för allas lika möjligheter och valfrihet, klumpas den heterogena gruppen ”från tredje land” in i samma arbetsmarknadspolitiska vanföreställning.
Tills för bara något år sedan förvägrades asylsökande barn till och med skolmat i vissa kommuner.
Den svenska essensen i form av allas lika värde, demokrati, delaktighet och valfrihet är bortsopad. Gamla traditioner och samarbeten som t ex passfriheten inom Norden frångicks. Solidariteten och löftet att följa den internationella överenskommelsen om asylrätt blev i praktiken avskaffat. För vad? Att skydda landet? Från vad? Vi har ju redan gjort det till något annat!
Vår egen oklädsamma inställning till omvärlden blir blottlagd. Vi vet bäst, Vi kan bestämma vad det är du vill och behöver. Du förstår inte. Du kan inte. Vi har en annan standard. Det är jobbigt. Slöja, näää… Va, dricker inte alkohol?! Hur ska vi då göra på personalfesten?!
Solidariteten, valfriheten, individen i centrum och allas lika möjligheter har försvunnit. Vår essens har sjappat. Likt en fullproppad semestervolvo som flyr det rätlinjiga villakvarterets kantskurna gräsmattor och stramt klippta häckar. Grejen är att när semestervolvon kommer tillbaka efter alldeles för lång tid, med sina 2,1 barn, fredagsmys och hund, så har gräset torkat och häcken vuxit sig vild.
Demokrati kräver ständig ansning. Inte att man sjappar och lägger sina värderingar, sin essens, i malpåse. Då härjar allsköns ogräs.
Och det är inte min essens. Inte mitt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.
Tyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot nära 15%. En enstaka gallup indikerar ett väljarstöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden. (se kartillustrationen till höger)
Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd under 5%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade i UK röstade i det valet)
Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 vid 22% men har fallit stadigt till under 14% nu i februari 2018. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition. (Observera att endast cirka 36,75% av alla röstberättigade i Nederländerna röstade i EU-parlamentsvalet 2009)
Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.
I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka håller till under 5% i det senaste halvårets opinionsundersökningar.
Med anledning av att våra grannländers högerpopulistiska och euroskeptiska partiers stöd fallit kraftigt kan man inte längre prata om ”kraftiga högervindar”. Vi kan se att de sympatierna fallit kraftigt tillbaka.
FAKTA:
SD fick 12,86% i riksdagsvalet 2014.
SD fick 801 178 röster i riksdagsvalet 2014, 581 475 röster i kommunval 2014, 561 611 röster i landstingsval 2014.
Den trenden syns även i svenska opinionsundersökningar. Sverigedemokraterna har INTE längre medvind. Läs även den tredje delen i denna artikelserie.
Ett genomsnittligt hopräknat stöd för SD i de 6 största opinionsinstituten, januari/februari 2018, indikerar att SD skulle kunna få röster från ungefär 15,97% av väljarna. SD skulle rent teoretiskt kunna få fler antal röster än i senaste riksdagsvalet, det stämmer. Men i SCB:s senaste Partisympatiundersökning där man frågar vilket parti som väljarna främst sympatiserar med, eller anser sig stå närmast. Den siffran är enligt SCB endast 11,9% av alla röstberättigade, till skillnad från de 14,8% som i samma undersökning uppger att de skulle rösta på SD om det hade varit riksdagsval den dagen de tillfrågades. (inkluderar man SCB:s ”PSU” i SD:s ”poll-of-polls-genomsnitt” = 15,8%)
I YouGovs ”Väljaropinion” så har SD rört sig ner, från 25,3% i september 2017 till 20,5% (januari 2018) och 22,1% (februari 2018).
Sverigedemokraterna har länge haft ambition att bilda regering, eller vinna makt i någon framtida regering. Med tanke på att nästa valdag snart är här, förefaller de inte kunna bli det största partiet eller ens det andra största under överskådlig framtid.
SD har inte haft positiv vind i opinionen sedan hösten 2015, de rapporterar inte längre om stigande antal medlemmar. De brottas ständigt med ett enormt stort antal avhopp, politiska vildar, uteslutningar och tomma stolar i hela landet.
(Anledningen att Sentio inte är med i genomsnittsuträkningen är att i deras senaste undersökning var det cirka 30% ”osäkra väljare”. De har trovärdighetsproblem med att inte ha tillräckligt statistiskt säkerställt urval. I YouGovs februari-gallup är det 17% ”osäkra väljare”.)
Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.
Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.
Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.
Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.
I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig. I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.
Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?
Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
LÄS ÄVEN del 2 och del 3 i denna korta mini-artikel-serie om högerpopulism i Sverige och i våra närmsta grannländer i Norden och i nordvästra Europa.
Dansk Folkeparti i Danmark är enligt beskrivningarna på Wikipedia: ”nationalistiskt, konservativt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt, socialkonservativt…”
Sannfinländarna i Finland anses vara: ”Starkt EU-kritiska, Socialkonservativa, Nationalkonservativa, Högerpopulister…”
Fremskrittspartiet i Norge beskrivs som: ”klassiskt liberalt, konservativt liberalt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt…” ”…värdekonservativa och högerextrema drag…”
Hur har det gått i politiska val för dessa partier i våra närmsta grannländer under de senaste tolv-tretton åren?
Dansk Folkeparti, Danmark
Folketinget, vänster spalt – EU, höger spalt
Hur går opinionen i gallupinstituten och ”Poll-of-polls” i respektive nordiskt land?
Dansk Folkepartis stöd rör sig en aning nedåt, år 2018 ligger de kring 30-dagarsgenomsnitt på 17%. (Deras hittills bästa period var 2014-2015, med stöd från 21% – 26% av väljarna.)
I Danmark finns även EU-skeptiska partiet Nye Borgerlige / ”Nya Högern” som under lång tid legat på ett ungefärligt väljarstöd om 2 – 4 %.
Sannfinländarna har sedan december 2015 rasat på grund av en intern splittring, har sedan pendlat mellan 6 och 10%. Deras ”avknoppade” sektion ”Sininen tulevaisuus”/”Blå Framtid” har fallande stöd till området mellan 1 till 2,7%. (Sannfinländarnas hittills bästa period var 2011, med stöd från 19% av väljarna.)
Fremskrittspartiet i Norge har i 2018 sjunkit ned till ett spann vid 13%. (Deras hittills bästa period var 2005-2009, med stöd från över 22% av väljarna.)
UPPDATERAD februari 2018, med anledning av norska stortingsvalet och finska presidentvalet.
LÄS ÄVEN del 2 och del 3 i denna korta mini-artikel-serie om högerpopulism i opinionen nu.
Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.
Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.
Har SD över 2 miljoner väljare?
Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.
Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.
Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.
”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet
Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.
Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.
De folkvaldas hybris
SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:
Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det
Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.
De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.
Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier.
Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.
Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.
En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.
Politiska partiet Sverigedemokraterna har slutat att skryta så ofta om opinionssiffrorna och det är helt tyst sedan 10 månader tillbaka om deras medlemssiffror.
Här är ett diagram över de vanligast förekommande gallup-institutens prognoser över väljarstöd till SD. Sprid gärna bilden i sociala medier.
sd gallupar feb17, hämtad från status.st den 9/2, 2017
Fotnot: De opinionsinstitut som gör regelbundna undersökningar är med i detta diagram.
Tidsramen september 2015 – september 2017 är vald baserat på flera övervägningar, men hur man än väljer att sätta startdatum och slutdatum så tolkas graferna på olika sätt.
Av utrymmesskäl är vänstra axlarna förkortade och avhuggna, för att det inte gick att ha med nollpunkten i samtliga diagram.
Motargument är medvetna om detta. Dessa diagram är endast avgränsade på detta sätt för att bli överskådligare. Samtliga siffervärden finns med i alla diagram.
I tider mitt emellan två politiska val kan vi se kraftigt fluktuerande gallup-siffror från opinions-instituten och en stor procentandel s k ”osäkra väljare”. Det kan då vara intressant att analysera och uppmärksamma resultat i det senaste valet i september 2014.
Underlag över samtliga kommuner i Norrland och Svealand redovisas här. Jämförelser har gjorts mellan kommunval och riksdagsval. Götalands kommuner redovisas i en senare artikel.
SD-röstandelar i Norrland och Svealand, 2014. Kommunval: blå staplar, riksdagsval: röda staplar. Klicka på grafen för att förstora den.
Blå staplar i grafen är SD:s totala procentandelar i samtliga kommunval i respektive län, röda staplar är procentandelar i riksdagsvalet från hela länet. (Klicka på bilden för att förstora den eller om du vill dela den på sociala medier)
Differenserna indikerar att en grupp väljare vill ha SD i riksdagen men samtidigt vill de att SD INTE ska ”hjälpa till i deras närområde”, på hemmaplan, i sin hemkommun.
Vad kan detta bero på?
Det är skillnad i reglerna mellan riksdagsval – där endast svenska medborgare får rösta – och kommunval där svenska och utländska medborgare får rösta. Alla utländska medborgare som fyllt 18 år och varit folkbokförd i en svensk kommun kontinuerligt i 3 år i följd före valdagen* får rösta i den kommunen.
Skillnaderna i procentandelar beror inte på att endast svenska medborgare får rösta i riksdagsvalet. För att exemplifiera med röstantalen i t ex Norrbottens län: SD fick sammanlagt 8 750 röster i alla kommuner i länet och totalt 18 237 röster i riksdagsvalet. I Haparanda kommun fick SD 176 röster i kommunvalet och 582 i riksdagsvalet. I Västerbottens län som helhet är differensen 6 038 respektive 12 979 röster, i Dalarna 19 693 resp 31 043 osv.
Om differensen skulle bero på att det finns utländska medborgare som får rösta i kommunen men inte i riksdagen, skulle det rimligtvis vara fler som röstar på SD i kommunerna – för SD verkar gilla invandrare som gillar SD.
Sverigedemokraterna fick totalt 801 178 riksdagsröster från hela Sveriges väljare, men blott 581 476 röster i kommunvalen och blott 561 611 röster i landstingsvalen! Det är många tusentals väljare som vill ha SD i riksdagen, men som inte kan tänka sig att låta SD få makt i sin hemkommun. Kan det vara så att upp emot 239 500 av SD-väljarna ”bara ville röra om lite i grytan”, men känner till vilka de lokala SD-representanterna är? (Det finns 40 tomma SD-stolar i skrivande stund.)
Fråga SD-sympatisörer om varför de vill slippa SD-hjälp i deras närområde!
*Fotnot: är du medborgare i ett EU-land eller Island eller Norge, så räcker det om du är folkbokförd i kommunen vid ögonblicket då röstlängden upprättas inför valet. Det finns då ingen tidsgräns som krav.
Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror.
Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober, angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.
Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik. Är det möjligen så att alla vägars färdriktning går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?
Sverigedemokraternas Landsdagar
I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.
Foto: Derek Bruff (CC)
Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?
Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag? Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.
När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik. Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.
Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?
Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):
Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…
Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.
I den dagsaktuella politiken har KD varit första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.
När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.
För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.
Varför har en abrupt förändring skett?
Ett möjlig förklaring till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD. Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.
Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.
Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?
Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:
Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.
Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.
För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.
Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om vad empirin säger. Huvudfokuset i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.
Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger:
Att vi (SD) är någonting annat…
så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder. Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.
Jag är mycket tolerant mot alla former av åsikter — men tycker det är hyckleri att vissa, som själva anser sig vara emot intolerans, ibland uppvisar intolerans mot oliktänkande. Därför ogillar jag internetföreteelsen ”drev” och ”medborgargarden”, som poppar upp och kräver avgång och ursäkter av varje person som någon gång på något sätt verkar ha uttalat sig tveksamt, eller kanske skrivit fel … eller det citerade uttalandet kan vara taget helt ur sin kontext …
Därför anser jag att det är synd att politiska partier — mer eller mindre desperat — försöker utesluta några representanter i syfte att ”tvätta fasaden” för att det går ”drev”. Partiet ges då andrum att fortsätta ha sina åsikter. Att ett parti kastar ut någon som har åsikter som är identiska med de åsikter som partiet bär på är illa dold revisionism.
Alla behöver tänka själv i mycket större utsträckning och granska allt med mer kritiska ögon. Alla ni som brukar reagera instinktivt och haka på ett ”drev”, tänk till ordentligt. Ni kanske råkar ”gilla” ett event eller grupp som har en helt annan agenda. Till exempel formades olika grupper på Facebook som verkade vara ett stöd till poliser i samband med Reva och Husbykravallerna. De som startade ett par av just dessa ”fangrupper” var olika rasistiska, våldsamma nazistgrupperingar. Kanske ett försök att värva nya anhängare?
Jag anser att det medför stora risker, när människor lyssnar okritiskt, och instinktivt litar på individer som kanske har en helt egen dold politisk agenda. Bli misstänksam varje gång du hör någon anse sig vara auktoritet på ämnet. Och tänk alltid efter om denne kanske har mer eller mindre dolda, onda avsikter som anledning till att det startas ”drev” om det ena eller det andra. Det förekommer tyvärr att de utpekade egentligen inte bär på de åsikter de beskylls för.
När jag försöker belysa xenofobi, homofobi, islamofobi och andra kränkande uttalanden från politiker, gör jag det aldrig för att kräva den personens huvud på ett silverfat. Jag gör det enbart för att sprida informationen om politikernas åsikter och ideologiska tillhörighet till en bredare allmänhet.
Enligt mig är det faktiskt fördelaktigt för demokratin att ett politiskt parti väljer att ha kvar representanter som har åsikter som genomsyrar hela det partiets ideologi. Då går det inte lika lätt att städa undan och polera fasaden. Det gör det enklare för fler väljare att se och inse vilka partiets verkliga åsikter är, bakom floskler och reklamslogans. Så att fler röstberättigade kan få bättre bedömningsunderlag, till september 2014. Då vi demokratiskt bestämmer vilka partier som ska få plats i riksdagen och i alla kommunfullmäktige runtom i landet.
![Högerpopulist-vindar? [del 3]](https://motargument.se/wp-content/uploads/2015/08/kortamotarg.jpg?w=672&h=372&crop=1)
Motargument 