Denna artikel är första delen i en trilogi. I denna del avhandlas SD:s antisemitism.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Minoriteter delas in i urfolk (ursprungsfolk), nationella minoriteter och invandrare.
Samerna fick status som svenskt urfolk 1977. Definitionen av urfolk:
Härstammar från folkgrupper som bodde i landet när nuvarande statsgränser fastställdes
Har helt eller delvis behållit sina sociala, kulturella, ekonomiska och politiska institutioner
Samerna är det enda urfolk i Europa som finns i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Samerna har en särskild nyttjanderätt till mark och vatten kopplad till renskötseln.
Samer är alltså både urfolk och nationell minoritet i Sverige. Övriga nationella minoriteter i Sverige är judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar. Definitionen av nationell minoritet:
Har en särpräglad språk- och kulturgemenskap
Har en lång historia inom en stat
Vilja att behålla sin kulturella identitet
Samer, tornedalingar och sverigefinnar är s k territoriella nationella minoriteter, då de lever i avgränsade territoriella regioner. Judar och romer är icke-territoriella nationella minoriteter.
Samer, tornedalingar och sverigefinnar har särskilda förvaltningsområden där de har rätt till förskola och äldreomsorg på sitt minoritetsspråk. De har rätt att använda sina språk vid myndighetskontakter.
Minoritetsspråken meänkieli (tornedalingar), finska (sverigefinnar), samiska (samer), jiddisch (judar) och romani chib (romer) är rättsligt erkända. Det betyder att de har rätt att lära sig sina språk i skolan.
Samers och judars religioner var länge förbjudna i Sverige.
Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.
Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.
”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.
För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.
För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?
Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.
Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.
Judar i Israel och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som regeringen i Israel gör sig skyldig till. Det är bara regeringen i Israel som ska stå till svars för dess handlingar.
Att generalisera om judar på grund av vad regimen i Israel gör är antisemitism.
Muslimer i Palestina och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som terrororganisationen Hamas gör sig skyldig till. Det är bara Hamas som ska stå till svars för sina handlingar.
Att generalisera om muslimer på grund av vad Hamas gör är islamofobi.
Båda sidor i kriget begår krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Varken Hamas eller Israel följer krigets lagar. Enligt definitionen av folkrätt är Hamas en terrororganisation och Israel en apartheidstat.
En ofattbart stor mängd oskyldiga civila drabbas och dödas på grund av dessa krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Hamas terrorattack mot civila i Israel 7 oktober 2023 är den dödligaste dagen i Israels historia, med 1 400 civila offer. Under de tre första veckorna sedan 7 oktober har det dödats fler barn i Gaza än det har gjorts i konflikter i hela världen per år sedan 2019, enligt Rädda Barnen. Det finns uppgifter på över 10 000 dödsoffer i Gaza sedan kriget inleddes.
27 oktober krävde en stor majoritet av världens länder i FN:s generalförsamling ett omedelbart eldupphör. Kriget har trots detta fortsatt.
Varken det politiska styret i Gaza, dvs Hamas, eller på Västbanken, dvs Fatah, har legitimitet då det inte har hållits politiska val på snart tjugo år. Stödet för Hamas i Gaza varierar, en del stödjer kanske Hamas på grund av israeliska bombningar, medan andra motsätter sig Hamas på grund av att de anser att Hamas har orsakat dem. Hur starkt stödet för Hamas respektive Fatah är vet vi egentligen inte förrän nästa politiska val hålls. Före terrorattacken 7 oktober genomfördes en opinionsundersökning av Washington Institute, som visade att en majoritet, 62 % av Gazaborna, ville se vapenvila mellan Hamas och Israel.
Vad gäller resultatet i det israeliska valet i november 2022 skiljde endast 30 000 röster mellan de två blocken. Likuds partiledare, tillika premiärminister, Benjamin Netanyahu fick fortsatt förtroende. Likud ingick efter valet en koalition med Religious Zionism, Shas, UTJ och Jewish Home. På grund av det elektorala systemet blev fördelningen av platserna i Knesset 64 platser för det högerextrema blocket, medan oppositionen, anti-Netanyahu-blocket, fick nöja sig med 56 platser.
Vi måste hålla i huvudet att eventuella opinionsundersökningar och resultat i politiska val gäller människor som befinner sig mitt i konflikten, inte människor som befinner sig i andra delar av världen. Detta kan spela roll i utfallet av eventuella sympatier med den israeliska regimen och Hamas.
Kollektiv skuldbeläggning av judar och muslimer i Israel, Palestina och världen mot bakgrund av vad Hamas och den israeliska regimen gör är antisemitism och islamofobi.
Då och då dyker det upp besynnerliga påståenden om att judiska personer skulle höra till en privilegierad grupp. Detta förekommer bland annat i lögnaktiga konspirationsteorier och från personer som försöker förneka och förringa Förintelsen, och annan rasism emot judar.
Pogromer och andra rasistiskt motiverade brott som massakrer, lynchningar och så vidare emot judar:
År 167 före vår moderna tideräkning var sabbatsfirande förbjudet. Innehav av judisk litteratur kunde bestraffas med avrättning.
År 38 i Alexandria, Egypten, attackerades judar och många torterades, mördades och fick sina hem förstörda.
År 117-138 i romerska imperiet var religionsstudier av Torah förbjudet och alla som ansågs höra till judendomen straffbeskattades.
Kring år 1348-1350 blev hundratals judiska samhällen helt förstörda i Europa på grund av att människor anklagade judarna för digerdöden, ”svarta döden”, pesten. Bland alla hemska exempel så brändes ungefär 900 levande personer till döds av en folkmobb i Strasbourg.
År 1396 utvisades ungefär 100 000 judar från Frankrike.
År 1421 utvisades några tusental från Österrike.
År 1465 sker ytterligare ännu en massaker i staden Fez, Marocko.
År 1677-80 drevs många judar ut från Jemens städer i ”Mawza-exilen”.
Modernare tid
År 1819 skedde ”Hep-hep-upploppen” med lynchmobbar i många städer i Tyskland, bland annat Darmstadt, Frankfurt, Köln, Bremen, Hamburg.
År 1828 blev judar massakerade i Bagdad, Irak.
År 1839 lynchades ungefär 40 personer i staden Mashhad, Iran.
Rekommendation för fördjupning i mer läsning för att visa att Sverige ej varit förskonat från folkmobbar eller upplopp: Raskravallerna i Jönköping, emot resande, år 1948.
Eftersom Björn Söder återigen (den här gången i Kristianstadsbladet 26 oktober) hävdar att han aldrig sagt att judar och samer i Sverige inte samtidigt kan vara både svenskar, och judar eller samer, vill jag förklara varför han inte bara sagt just detta, utan varför det också är ett resonemang fast förankrat i Sverigedemokraternas principprogram.
Till att börja med måste man förstå att i Sverigedemokraternas språkbruk, är ”nation” inte en nationalstat, eller ens människorna som är medborgare i en nationalstat: I SD:s språkbruk är ”nation” ett etniskt homogent folk.
En medborgare i nationalstaten Sverige är alltså inte alls självklart tillhörig det SD menar med ”den svenska nationen”.
Enligt SD:s principprogram kan man bara vara tillhörig den svenska nationen om man känner större lojalitet med den, än med någon annan. Man måste också leva ”i enlighet med den svenska kulturen” och se ”den svenska historien som sin egen”.
Svenska judar och samer som känner lika stor eller större lojalitet med sin judiska eller samiska identitet som med sin svenska, platsar därför inte i SD:s svenska nation.
De får heller inte leva i enlighet med judisk eller samisk kultur, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Och de måste betrakta den svenska historien, inte den judiska eller samiska historien, som sin egen, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Kort sagt: de måste vara fullständigt assimilerade till den svenskhet som SD definierar, och radera sin judiska eller samiska identitet, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Så vad sade då sade Björn Söder egentligen, i den där intervjun i Dagens Nyheter 14 december 2014? För att inte rycka hans ord ur sitt sammanhang, väljer jag att visa utdrag ur intervjun:
För att sammanfatta, säger Björn Söder i intervjun att han
skiljer mellan medborgarskap och nationstillhörighet
menar att det finns människor i Sverige som tillhör den judiska eller samiska nationen
tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet
inte tror att man kan tillhöra två nationer samtidigt
Detta är alltså tankar direkt hämtade ur SD:s principprogram, tankar som fortfarande idag har lika central plats i Sverigedemokraternas ideologi som de hade 2014.
Det är ingen felsägning. Det är ingen felcitering. Det är inte taget ur sitt sammanhang.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.
Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).
För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.
Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.
En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.
Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.
Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.
Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.
Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.
Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot.Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.
I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.
Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.
Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde i ett påstående.
Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.
Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.
Motargument 