Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Krönikor

Normal och onormal

Jag halkade över Ivar Lo-Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Han beskriver att han blev nästan helt döv då han vintern 1940 gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård. Denna dövhet var tillfällig och hörseln blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en grav hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, samt risken att misstänkas vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas att vara döv, gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade att gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv, vilket gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp göra militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Han var stolt över att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och han hade näst intill inga vänner för att alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Även när det kom till vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en sådan som frivilligt isolerar sig, och det var fint.

Ja, jag vet, det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparat

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort – det var på något sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, det vill säga vara korkad. En vän, med ADHD-diagnos, gjorde faktiskt samma sak som Ivar Lo-Johansson. För att slippa fördomar omkring ADHD gav han sken av att låtsas ha grav ADHD, för att slippa viss undervisning och, på så sätt, få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervisning, för att slippa skammen att vara den med diagnosen.

Fascinerande, och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill behålla svenska värden, moraliska värden, normer och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller en ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed riskerar att se sig själv som just det. Som Ivar Lo-Johansson. Eller jag själv i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, det vill säga som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är ännu inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slippa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och därför inte heller något hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Om Ivar Lo-Johansson hade gått till en läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han hade slutat skämmas, så hade han kanske varit mindre ensam på 1940-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.