Det finns partier i riksdagen som menar att vi borde rösta FÖR mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet uttrycker det i en och samma kör.
Precis som om vi i Sverige hittills har levt utan den viktigaste demokratiska grunden. Ovan nämnda partier vill erkänna folkmord på kristna i Mellanöstern och få landets medborgare att tro att partiernas omröstning i den här frågan har någon betydelse.
Naturligtvis så är det många som inte vet och inte förstår att våra politiker och riksdagspartier inte har någonting med saken att göra.
Det är enbart Haagtribunalen och internationella domstolar som definierar och identifierar en händelse som ett folkmord. Med en långvarig utredning som grund. Sverige har skrivit på internationella konventioner för mänskliga rättigheter och med detta, automatiskt erkännande av ett folkmord som internationella domstolar har fattat beslutet om.
Den arabiska bokstaven ”N”
Långt efter att kristna i Mellanöstern fick sina hus markerade med ”N”, som i ”nasaré” – ”de första kristna”, så identifierade internationella domstolar det som ett pågående folkmord.
Om självklarheter borde man inte diskutera.
Jag ser det hela som en populistisk trend, okunskap eller brist på respekt mot offer då man vill plocka upp poäng bland okunniga och förvirrade.
För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.
När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.
Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.
Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.
Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.
Foto: David Löfgren/Expressen
Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att
Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.
Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt attupprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.
Redaktörens anmärkningar
*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här
Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.
Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.
Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.
Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.
Sedan använder högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.
Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.
Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.
Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.
Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.
Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.
De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”
I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt. De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.
I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.
Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.
”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”
Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:
”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”
Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.
Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.
Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.
Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.
SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin” kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.
Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.
Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.
SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.
Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.
De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.
Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.
Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting.
KDU Skånes ordförande Adam Davidsson skrev under onsdagen en uppmärksammad tweet om hur han anser att EU borde lösa krisen med flyktingar som dör på Medelhavet.
Han förklarar sin ståndpunkt i en senare tweet, där han skriver:
1. Dagens bogseringspolicy uppmuntrar Medelhavets dödsresor=inte bra.
2. Rättslös illegal migration är dåligt – för alla.
och avslutar med att säga:
Australisk hantering av flyktingbåtarna är enda sättet att inom överskådlig tid få stopp på drunkningsdöden. Faktiskt.
Davidsson har förståeligt nog fått mycket kritik för sitt uttalande, bland annat från Kristdemokraternas pressekreterare som säger att KD inte står bakom förslagen. Jonas Bergström, förbundsstyrelseledamot för SSU, tyckte att tweeten lika gärna hade kunnat komma från en sverigedemokrat.
Men förutom att Davidssons förslag är skrämmande likt flera av SD:s tidigare utspel så är det även juridiskt problematiskt. Så låt oss då gå igenom Davidssons tweetar och se vilka problem vi stöter på.
Förslag ett (1) är att man ska låta kustbevakningen bogsera tillbaka migrantbåtarna dit de kommer ifrån. Detta motiverar han med att dagens policy, att upplockade flyktingar ska tas till Europa, uppmuntrar till resor över Medelhavet. Han tycker istället att EU borde följa Australiens policy och vända båtarna innan de nått land, samt skicka tillbaka de som kommer fram. Den trogne läsaren kanske minns att Motargument skrev en artikel tidigare i år på just detta ämne efter att Sverigedemokraterna gått ut med precis detta förslag.
Sanningen är den att detta förslag bryter mot de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen fastslog 2012, i fallet Hirsi Jamaa and others vs Italy, att det är ett brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, det vill säga en internationellt bindande lag, att skicka tillbaka båtflyktingar utan att pröva deras asylstatus. Fallet rörde att italiensk kustbevakning hade plockat upp runt 200 flyktingar på Medelhavet och skeppat tillbaka dem till Libyen. Italien använde samma argument som Adam Davidsson, nämligen att det räddade många liv, men domstolen dömde Italien för brott mot förbudet mot kollektiv utvisning och principen om non-refoulement.
Vidare, vilket vi också påpekade i vår tidigare artikel, har UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer fördömt Australiens gränspolicy, och påpekat att den bryter mot internationell lag. Adam Davidssons första förslag är alltså, förutom det omänskliga i att skicka människor som flyr från krig och förtryck tillbaka till konflikten, olagligt och människorättsvidrigt. Varken EU eller Sverige enskilt har rätt att implementera ett sådant förslag i praktiken.
Gällande förslag 2, att medfinansiera byggandet av Ungerns gränsstängsel, så är det inte olagligt men väl oerhört. Att Sverige, genom bistånd eller via EU, skulle använda skattepengar för att hålla flyende människor ute ur Ungern istället för att hjälpa dem är en sorglig tanke, långt ifrån den medmänsklighet och solidaritet Sverige varit så stolta över.
Tyvärr är förslag som dessa inte längre ovanliga från en allt mer kluven höger, där fiskandet i bruna vatten från både ledarsidor och vissa politiker ofta ignorerar både tidigare stabila rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Det är viktigt nu att resten av samhället står emot och minns dessa principer, och inte blint köper det första förslag de hör, bara för att det låter spännande.
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.
Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.
Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.
Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.
Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.
Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.
Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.
Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:
”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.
Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket och ändå är du otacksam”.
Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.
Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.
För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av brukssamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det överheten gav dem. Söndagsgudstjänster, arbete, straff och belöningar.
Flyktingar och personer med funktionsnedsättning är inga underordnade som ska stå med mössan i hand, de är människor med rättigheter.
Demokrati handlar i mina ögon om att stå upp för egna och andras rättigheter. Om vi bryr oss om demokrati borde vi vara glada att våra medmänniskor står upp och protesterar mot felaktig behandling. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att man inte bara bockar och bugar utan faktiskt gör sin röst hörd!
Ja det finns ohyfs och brutalitet. Men det är ohyfsat beteende. Snälla, låt mig slippa höra det eviga gnället på olika gruppers ”brist på tacksamhet”!
Idag är en speciell dag. Den 27 april 2015 kommer att inta en betydande plats i den svenska politikens historieböcker. Idag kommer Sveriges tredje största parti att offentliggöra det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia.
Det har talats om att det skulle röra sig om mellan 30 och 40 stycken, alla aktiva i ungdomsförbundet SDU. Enligt DN riskerar åtminstone 8, däribland ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne, att bli uteslutna ur SD:s partistyrelse idag. Beslutet vidimeras med att SDU-topparna ska ha haft samröre med fascism och nazism. Detta är skenhelighet i dess yttersta form, eftersom SD själva frotterar sig med inte alltid så rumsrena fraktioner, och samarbetet med den främlingsfientliga bloggen Avpixlat understryker partiets ideologiska ståndpunkt.
Ett stort antal av de SD-politiker som har kartlagts har, enligt SD-toppen, självmant valt att avgå. SDU, och förre partiledaren Mikael Jansson, väljer att starkt ifrågasätta, och protestera mot, det historiska beslutet. De anser att detta är ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”.
Dagens uteslutningar må vara den största enskilda utrensningen som gjorts i SD, men de är varken de första eller de sista. Inget annat parti utesluter så många av sina företrädare. Häromsistens var det en hoper SD-nämndemän som fick lämna. Uteslutningsprocessen är ett ständigt verktyg för de fyras gäng, det vill säga Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Linus Bylund, att behålla den ”nya”, rumsrena fasaden intakt. Problemet är att fasaden oupphörligen spricker, lagas, spricker och lagas igen. Hur länge klarar toppstyret av att reparera de ständigt återkommande krackeleringarna?
DE FYRAS GÄNG OCH MAKTFULLKOMLIGHETEN
27 april 2015 står SD för den största uteslutningsprocessen i svensk politik någonsin.
De fyra är kontinuerligt upptagna med att städa i partiet, putsa och feja på retoriken, mörka åsikter och ideologier. Man använder sig av påstådd nolltolerans för att framstå som ett parti som värnar om allas lika värde. Denna process iscensätts med hjälp av att man frontar två unga kvinnor i Hanna Wigh och Paula Bieler, för att försöka få till en något mjukare framtoning inför väljarnas ögon i ett, annars, mansdominerat och hårt parti.
Visst har man ändrat uttrycket och retoriken. De grövsta uttalandena, med vissa undantag, tolereras inte längre. Maktspelet, regisserat av topparna, innefattar godtycklig rensning. Vissa av företrädarna får lämna, andra får stanna. Allt är en tolkningsfråga för att få bort element som kan skada, men på samma gång så väljer man att behålla element som man anser är viktiga för partiets fortlevnad och utveckling. Icke desto mindre lockar fortfarande ”islamkritiken”, och motståndet till det ständigt aktuella tiggeriet, nya och gamla väljare. Polariseringen och antingen/eller-retoriken, där man ställer utsatta grupper mot varandra, är sverigedemokratiska vapen som bär frukt, om än rutten sådan. Det finns en inneboende oro och avsky hos en del av Sveriges befolkning gentemot de grupper som SD misstänkliggör och demoniserar på ett obehagligt generaliserande sätt.
Ungtupparna Kasselstrand och Hahne, som förmodas ha frotterat sig med extremhögern samt gett uttryck för en, tydligtvis, alltför stark nationalism, anses vara till mer skada än gagn och kickas således ur partiet. Andra, som ”muslimkritikern” Kent Ekeroth, ”den politiskt omogne” Jonas Åkerlund, homofoben Björn Söder och islamofoben Thoralf Alfsson blir kvar, trots att de vid upprepade tillfällen uttryckt sig på sätt som rimligtvis borde falla utanför nolltoleransens ramar. Söder och Alfsson har förvisso degraderats (Söder har förlorat sitt politiska inflytande och Alfsson tappade sin riksdagsplats i samband med valet i höstas), men de får vara kvar i partiet. Än så länge.
VÄLJARNA ÄR PARTIET TROGET
Varför sviker inte väljarna? Varför vinner SD ständigt nya röster? En anledning är att SD, med sin oförändrade ideologi i ny förpackning, har bytt taktik. Taktikbytet består i att tona ner de mest extrema åsikterna. Man hävdar sig vara ett socialkonservativt parti, man hävdar att partiet inte accepterar rasism och man filar på hur företrädarna ska uttrycka sig, och man STÄDAR. Ständigt denna städning.
Partiet förfinar oupphörligen sin populism, man blir bättre och bättre på att fånga upp människors oro, skepsis och osäkerhet inför vad som komma skall. Genom den rumsrena retoriken vågar människor stödja ett parti, som egentligen inte har förändrat någonting. Ideologin, tankegodset och åsikterna är de samma idag som för 15 år sedan. Väljarna accepterar det, alternativt tror att partiet genomgått en remarkabel kursändring, och kommer därför heller inte att svika i första taget.
De fyras gäng
I samband med partiledarintervjun SVT nyligen gjorde med Mattias Karlsson, där intervjuaren gick till hårt angrepp mot partiet för hur man ser på Kent Ekeroths ständiga muslimfientliga uttalanden, valde Karlsson att, å ena sidan, försvara Ekeroth, och, å andra sidan, att backa ett halvt, eller möjligen ett, steg. Anledningen till detta kan stavas rädsla att förlora de mer moderata väljarna i väljarkåren. Att Karlsson egentligen, i mångt och mycket, delar Ekeroths åsikt i frågan framgår med tydlighet.
Än så länge verkar taktikbytet fungera. Väljarkåren förefaller lojal, och partiet arbetar sig stadigt uppåt i opinionen. Folket tycks immunt mot de interna motsättningar och den rasism som ständigt tar sig nya uttryck. Så länge ledningen lyckas med hästjobbet att hålla rent så kommer väljarna att vara partiet trogna. Frågan är om partiet överlever väljarna. Hur många interna stridigheter klarar partiet av? Hur många rasister klarar partiet att ta under sina vingar, för att sedan åter skicka ut i kylan så fort de visar sitt rätta ansikte? Hur länge räcker cementen man använder för att täppa till de sprickor som aldrig upphör att bildas? Hur länge orkar SD-toppen att ständigt vara på sin vakt för framtida hot?
SD är ett överlevarparti. Än så länge. SD är en bubbla som, förr eller senare, kommer att spricka, implodera, förgöras inifrån. Frågan är när väljarna kommer att stå utan parti.
Presskonferensen är försenad. Den kan följas via denna länk.
24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Eftersom Kasselstrand och Hahne fört ett medialt krig är det inte svårt att se att de utgör en del av de 7 uteslutna. De övriga, såväl uteslutna som de som avsagt sig sina uppdrag, väljer man att behandla internt tills vidare. SD har valt att skriftligen varna de företrädare som uppträtt olämpligt.
Det återstår att se hur partiet påverkas internt av denna politiskt historiska händelse. Att väljarna, än så länge, håller sig lojala i opinionen, är rimligt att anta. Däremot kan det mediala krig, inför öppen ridå, som utspelar sig just nu, komma att skada partiet internt. Det finns personer inom moderpartiet, men också i ungdomsförbundet, som står bakom Kasselstrand och Hahne. Vilka väljer att hänga med partitoppen, och då tvingas till att foga sig till deras spelregler, och vilka väljer att självmant lämna Sverigedemokraterna? Det är inga höga odds på att vi inom en snar framtid kommer att bevittna fler uppseendeväckande avslöjanden. Om det kan en spekulera i all oändlighet, men det tänker jag inte göra här eller nu.
Kära Thoralf Alfsson. Jag såg att du nämnde mig och min vän Sigvard Carlsson nyligen på din blogg. Du kallade mig godhetsapostel. Anledningen till inlägget var att du kritiserade den JO-anmälan mot Migrationsverket, som jag och Sigvard gjorde härförleden. Dina kommentarer har väckt en hel del tankar kring arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, tankar jag vill dela med mig till dig.
En del flyktingar på Hälludden på norra Öland har nämligen berättat för mig och Sigvard och några andra vänner om den situation de har där. Den är inte bra.
Det finns mycket att berätta om Hälludden. Det här är inte platsen för det. Det viktiga är att flyktingarna hamnade i en situation där de känner sig hjälplösa, isolerade, nedtryckta, behandlade som en korsning mellan dagisbarn och fångar, utan någonstans att vända sig för att få hjälp och upprättelse. Vi kom dit, hörde deras berättelser om hur Hälludden misskötts och såg hur desperata de var. Så vi beslöt att hjälpa dem. Det har delvis fungerat, de har fått en bättre situation nu. Men det återstår en hel del att göra.
Du skriver:
Klagosången tycks vara oändlig över hur de får ”lida” på norra Öland. Undrar om de förväntat sig Sheraton eller Hilton när de kom till Sverige. Det mesta borde ju faktiskt vara mycket bra i förhållande till Syrien. För jag antar att det är flyktingar från just Syrien som klagar….
Ölandsbladet har idag två artiklar där bland annat ansvariga bemöter JO-anmälan. Under en av artiklarna finns följande läsarkommentar.
”Att komma från krigets Syrien och hamna på Hälludden ”helvetet” enl papperstidningen måste vara ett öde värre än döden. Stackars de Ölänningar som är fastboende på norra Öland och tvingas leva under dessa djävulska förhållanden som det tydligen är att bo på norra Öland, och de har ju inget alternativ heller då de har hus och hem som de ogärna flyttar från. Flyktingarna däremot har ju alltid alternativet att återvända hem och lämna helvetet på norra Öland.”
Bön vid Hälludden, i det bönerum som först stängdes av föreståndaren och Migrationsverket men som öppnades igen efter JO-anmälan.
Thoralf: det som skedde var att flyktingarna kom till en kall och mörk plats vid världens ände. Väl där, innan de gick av bussen, sa tolken till dem att de inte fick berätta något för någon utomstående om förhållandena på förläggningen, för gör de det så kunde deras chanser till att få uppehållstillstånd äventyras. Sen går de ut ur bussen och möter en föreståndare som pratar till dem som vore de småbarn. Sen famlar de sig fram i det kompakta mörkret till matsalen första dagen och får oätlig skräpmat och gult vatten.
För min del anser jag att den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter ska prägla arbetet med flyktingarna från dag ett.
Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf. Min är, iallafall, den att det inte är demokrati att be folk hålla käft och vara nöjda med det de får eftersom de är ”gäster” här.
Det finns några flyktingar där som vågar stå upp mot auktoriteterna, trots att dessa påstår att om de klagar kanske de kastas ut ur landet igen. De ifrågasätter auktoriteterna. De kämpar för demokrati, i den meningen att de vill att de och de andra flyktingarna ska få göra sin röst hörd.
Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf, men det låter som om dessa flyktingar har en bra idé om vad demokrati är för något.
Hälludden är inte den enda förläggningen med sådana problem. Jag hör skräckhistorier från hela landet. Bra första intryck de får, nysvenskarna. De flyr från diktatur till demokrati och det första de stöter på är en myndighet som struntar i deras problem, som inte lyssnar på dem, och personal som ber dem hålla käft.
Du som bekymrar dig över migrationspolitiken borde vara bekymrad över läget på landets flyktingförläggningar. Om det är bristande integration och problem med synen på demokrati du bekymrar dig över, så borde du kanske vara för saker som svenskundervisning för flyktingar, att skapa förutsättningar för oberoende kontrollmyndigheter eller att lyssna till flyktingarnas behov. En ny flyktingpolitik är inte något dyrt. Man kan få en sådan för en miljard.
Med tanke på att du anser det vara demokrati att hålla käft och vara nöjd så kanske det är du som behöver träffa några av flyktingarna på landets förläggningar. Jag tror att du kan lära dig en hel del om demokrati från dem. De flesta kommer hit för att de vill ta del av den svenska demokratin. Glöm aldrig det!
Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.
Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.
Fria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.
Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.
SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.
Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung
Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.
Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.
”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”
Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.
”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”
En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.
En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.
Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:
– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.
– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Motargument 