Krönikor

Tidö: Populism skapar fler brott

Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra:

A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn.

B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?

A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.

B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.

A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.

B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”

A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.

B. Är det inte det som politikerna redan gör?

A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.

B. Vad är alternativet?

A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Hur kan populismens framgång förklaras?

För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:

1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).

En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.

Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.

Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).

Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.

Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’

Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).

SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.

I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.

Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.

Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.

Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.

Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.

Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Krönikor, satir

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.

Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.

Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

I fokus

SD: Gör det lagligt att hetsa mot homosexuella, kristna och muslimer

Under Sverigedemokraternas landsdagar har bl a lagen om hets mot folkgrupp debatterats. Det har diskuterats huruvida HMF-lagen ska reformeras eller om HMF-lagen ska skrotas helt och hållet. Med 79 röster mot 78 vann partilinjens förslag om att lagen ska reformeras. Partistyrelsens linje, som nu blir SD:s officiella ståndpunkt är att enbart folkgrupper ska skyddas och inte personer mot bakgrund av sexuell läggning eller religion.

I Brottsbalken (1962:70) 15 kap. 8 § läser vi:

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen)

Om SD får bestämma ska det alltså vara tillåtet att hetsa mot t ex kristna, homosexuella och muslimer.

SD anför argumenten att majoritetssvenskar inte skyddas av lagen samt att den skulle inskränka yttrandefriheten.

Källa:

Di: SD vill göra om lagen om hets mot folkgrupp

Artiklar

Tidö: Inget nationellt tiggeriförbud

Frågan om ett nationellt tiggeriförbud splittrar Tidöpartierna: Sverigedemokraterna och Moderaterna har drivit frågan under lång tid, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Liberalerna är emot kriminalisering av tiggeri. Att utredningen kom till var en del av Tidöavtalet. Regeringens särskilde utredare Krister Thelin ser inget behov av ett nationellt tiggeriförbud, då antalet tiggare har minskat kraftigt och kommunernas befintliga möjlighet till lokala förbud bedöms tillräckliga.

Kartläggningar av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och Länsstyrelsen visar att mellan 16 och 19 kommuner i Sverige har infört ett förbud mot pengainsamling i form av tiggeri på särskilt angivna platser. Kommunerna tycker att föreskrifterna fungerar väl.

År 2015 var bedömningen att det fanns 4 700 från den grupp som definierades som utsatta EU-medborgare, framför allt personer från Bulgarien och Rumänien. I takt med att samhället blir alltmer kontantlöst har denna grupp minskat kraftigt. Det finns ingen samlad nationell statistik över hur många i Sverige som faktiskt tigger, men myndigheter och organisationer bedömer att antalet som tigger minskat kraftigt de senaste åren. Bedömningen idag är att den största gruppen som tigger är svenska medborgare i hemlöshet med psykisk ohälsa och/eller missbruk.

Trots att Thelin avrådde från ett nationellt förbud har han, som del av uppdraget, presenterat två lagtekniska förslag för hur ett sådant skulle kunna införas om regeringen skulle välja att gå vidare med det. Huvudförslaget var att införa en skrivelse i Brottsbalkens 16:e kapitel med formuleringen att den som tigger för sin eller sin familjs försörjning ska dömas till böter. Det andra förslaget var att införa en ny bestämmelse i ordningslagen.

I sitt remissvar skriver Advokatsamfundet:

”Sveriges advokatsamfund delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Utredningen redovisar på ett övertygande sätt att de ordningsstörningar och den otrygghet som tidigare förknippats med tiggeri har minskat avsevärt samt att nuvarande ordning med lokal reglering har visat sig ändamålsenlig. Vidare instämmer Advokatsamfundet i utredningens bedömning av de risker ett
nationellt förbud skulle innebära för personer som utnyttjas för tiggeri. Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att ett nationellt förbud mot tiggeri riskerar att stå i konflikt med Europakonventionens skydd för privatlivet, enligt artikel 8, om förbudet utformas så generellt att tillämpningen inte medger beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, såsom den berörda personens sårbarhet och utsatthet samt tiggeriets beskaffenhet”. (Källa: Advokatsamfundet)

Polismyndigheten skriver följande i sitt remissvar:

”Polismyndigheten delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri”. (Källa: Regeringen)

Motargument ställer sig frågande till varför utredaren föreslagit lagförslag om nationellt tiggeriförbud som ändå inte behövs. Har Tidöregeringens två största partier, SD och M, utövat påtryckningar gentemot utredaren att lägga fram lagförslag om nationellt tiggeriförbud? Inget land, Sverige inkluderat, har infört ett nationellt tiggeriförbud och inga nya lagar därvidlag har stiftats. Planen var att en ny lag om nationellt tiggeriförbud skulle börja gälla 1 januari 2026, men den planen är nu, till SD:s och M:s stora förtret, skrotad.

Källor:

Regeringen: Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2025:83)

SVT: Utredning om nationellt tiggeriförbud överlämnas

Aftonbladet: Utredningen klar – inget nationellt tiggeriförbud

Syre: Utredare föreslår nationellt tiggeriförbud ”som inte behövs”

Advokatsamfundets remissvar

SR: Tunga remissinstanser säger nej till nationellt tiggeriförbud

Lästips:

Motargument: Tiggeriförbud är uttryck för rasism

Artiklar

Hur förhåller sig populism till ideologi?

Populismen går att betrakta som en ideologi – en ideologi som delar in det politiska landskapet i ”det äkta folket” och den ”korrupta eliten”. Medborgarna ställs mot etablissemanget. Populism är dock snarare en ”lins” (eller ett perspektiv) genom vilken det politiska landskapet betraktas än en fullbordad ideologi såsom socialism, konservatism, liberalism eller nationalism.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism sällan framträder isolerat. Renodlade populistiska rörelser och partier är ovanliga. Det vanliga är att populister, populistiska grupper och sociala rörelser använder sig av en ”värdideologi”. Det är en ideologi som populism appliceras på. Populism fungerar då som en ”tunn ideologi” som kompletteras av en värdideologi.

De vanligaste värdideologierna för populism är olika former av nationalism eller socialism, men även nyliberalism förekommer. Längre tillbaka i tiden fanns en tydlig koppling mellan populism och ett landsbygdsperspektiv, såsom peasantism eller agrara bondeintressen. Fram till 1980-talet ansåg många att populism självklart var förknippad med landsbygden enligt Müller (2019). Klyftan mellan stad och land var då något populister ofta tog fasta på, exempelvis Populist Party i USA eller Narodnikerna i Ryssland. Müller menar dock (2019) att Narodnikerna i strikt mening inte säkert kan sägas vara populister enligt gängse definition av begreppet.

Müller konstaterar (2019) att vänster- och högerpopulism visserligen enas i distinktionen mellan liberalism och demokrati – eller med andra ord i uppfattningen att den liberala demokratin inte är tillräcklig, eller till och med odemokratisk eller skendemokratisk. Det betyder emellertid inte, som han vidare konstaterar, att det är ”plausibelt entydigt symmetriska, även om de har beröringspunkter” (2019).

Högerpopulismen, särskilt i Europa, har normalt olika former av nationalism som värdideologi. Den kombinerar ideologiska komponenter som nativism (med rasistiska och etniska undertoner), auktoritära värderingar och välfärdschauvinism, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Högerpopulister måste inte vara etniska chauvinister eller ens rasister, men som Müller uttrycker det (2019): ”Men de behöver ett moraliskt distinktionskriterium som skiljer det goda folket från de dåliga eliterna.”

Geert Wilders i Nederländerna använder liberala värden som frihet och tolerans som ett sätt att definiera vilka som tillhör ”folket” och vilka som inte gör det. Andra nyliberala populister från den politiska mitten är Forza Italia i Italien och brittiska Independence Party (UKIP), vilka kan ses som reaktioner på frustration över upplevt höga skatter och ökade utgifter för välfärdsstaten, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Partier som haft varierande framgångar senaste decenniet.

Vänsterpopulismen har en annan form av inramning, men använder också ett distinktionskriterium. Den argumenterar för ”folket” mot ”eliten”, men inte i termer av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller religion. Istället består motsättningen av ”vanligt folk” ställt mot den korrumperande eliten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, då den ansåg sig representera ”Main Street” mot ”Wall Street”. Müller (2019 illustrerar det med deras slagord: ”Ninety and nine in hovels bare, the one in a palace with riches rare.”

Chantal Mouffe och Podemos använder det något mindre precisa begreppet de ”nyliberala krafterna” eller den ”nyliberala eliten” för att beteckna den korrumperade eliten, men distinktionen är tydlig.

Vänsterteoretiker brukar framhålla populism som ett ”korrektiv” till en demokrati som håller vanligt folk på avstånd, menar Müller (2019). Samt att ”förhållandet mellan demokrati och liberalism eller rättsstat har hamnat i obalans och populister kan stärka den demokratiska sidan igen.” Müller (2019) vänder sig dock mot det synsättet, eftersom populister inte är intresserade av medborgarnas deltagande i sig, utan endast som ett moraliskt anspråk på representation. Det vill säga att det är ett argument för ökat inflytande för egen del, tvärtemot retoriken om att de ”gör det för folkets skull”.

För populister är det en dubbelsidighet. Den populistiska tolkningen av det politiska landskapet utgör dess ideologiska utformning, men en värdideologi appliceras på den populistiska retoriken.

Exempelvis argumenterar vänsterpopulister för mer demokrati eller försvar av ”folkets” intressen – som ”Main Street” istället för ”Wall Street” – medan högerpopulister, enligt Müller (2019) ofta försvarar etniska eller kulturella förhållanden genom att favorisera en majoritetskultur, religion och etnicitet som en integrerad del av det populistiska moraliska anspråket.

Populister anser sig alltså, oberoende av vänster-mitten eller högerpopulism stå för en högre moral med mer legitimt anspråk än den påstådda ”korrupta eliten” som ett sätt att få inflytande för egen del – snarare än att de faktiskt strävar efter makt åt ”folket” de påstår sig representera.

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

I fokus

SD och lagen om hets mot folkgrupp

Sverigedemokraterna vill begränsa lagen om hets mot folkgrupp.

Inför partiets landsdagar i november föreslår dessutom flera motionärer att lagen, som funnits sedan 1948, skrotas helt. De hänvisar bland annat till yttrandefriheten.

Men yttrandefriheten är stark i Sverige. Lagen om hets mot folkgrupp har genom åren kritiserats för att vara tandlös. Många anmälda brott undgår åtal och fällande dom.

Lagen har dock på senare år skärpts och antalet anmälningar av brott med rasistiska hatmotiv har ökat.

I spåren av hatet ses också ett allt mer utstuderat rasistiskt våld. Nyligen dömdes fyra Aktivklubbmedlemmar för misshandel. Deras offer fick bestående skador.

Det är vanligt att politiker, skribenter, aktivister, rasifierade självcensurerar sig för att undgå hot och våld från högerextremister. Politiska möten omges av säkerhetsarrangemang.

Så vad är det de sverigedemokratiska motionärerna vill skrota, i yttrandefrihetens namn? Låt oss se lite på hur den lagen tillämpats under senare år:

Den högerextreme gatukonstnären Dan Park är en av dem som dömts, bland annat för att ha placerat en burk, märkt ”Zyklon B” utanför Judiska församlingen i Göteborg. Kopplingen till koncentrationslägrens avrättningsmetoder är övertydlig.

Tidigare utgivaren av nazistsajten Nordfront dömdes för en rad kränkande och hotfulla publiceringar, där homosexuella beskrevs som vålds- och våldtäktsbenägna, judar som lögnaktiga och förintelsen som en ”judisk bluff”. En docka hade regnbågsflaggan i handen och bar en skylt med texten ”pedofil” i en snara.

En 57-årig man dömdes för flera hatiska inlägg på Twitter, bland annat en uppmaning till mord med orden: ”tillbaka med judar till Auschwitz” och ”Efter 77 år vill vi att judar ska dö på samma sätt”.

Nazistveteranen Vera Oredsson dömdes för att ha skrivit att araber och afrikaner ”förstör vår kultur med rasblandning”.

En person dömdes för att ha satt upp en skylt om att ”zigenare” ej får beträda campingplatsen.

En Breivik-kopia dömdes för att ha manat till uppror.

Ett barn trakasserades med rasistisk musik via skolans högtalarsystem. Och så vidare…

Dagens ETC har granskat lagens tillämpning. De finner få fällande domar och relativt milda straff. Nazism, grov antisemitism och ungdomar som hyllar Adolf Hitler är bland de som fällts.

Får SD-motionärerna som de vill blir sådant inte längre straffbart. SD-ledningen går i samma riktning. Mjukas lagen upp kommer en del av dessa brott att legaliseras. Förövarnas ”yttrandefrihet” väger i så fall tyngre än brottsoffrens rätt att slippa få sina liv förstörda.

Det är minst sagt anmärkningsvärt!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Hur förhåller sig populism till demokrati?

Populismens relation till demokrati är komplicerad. Som Mudde och Kaltwasser konstaterar (2019) existerar populism sällan isolerat, utan är en produkt av den moderna representativa liberala demokratin.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det har visserligen funnits agitatorer, demagoger och politiker med en taktiskt ”folklig” retorik tidigare, men populismen är ett modernt fenomen som hänger samman med framväxten av den liberala representativa demokratin.

Müller (2019) argumenterar för att populism är ”otvivelaktigt anti-demokratisk”, eftersom den bygger på ett moraliskt anspråk på att vara de enda som representerar ”folket”. Populismen är, menar Müller (2019), ”alltid en politisk krigsförklaring” och inte bara anti-elitistisk, utan även anti-pluralistisk (2019) (dvs. emot politisk mångfald). Därmed utgör populismen ett hot mot demokratin som förutsätter en politisk mångfald och fritt åsiktsutbyte. Enligt Robert Dahls teori förutsätter pluralism som fundament i den liberaldemokratiska en representativ parlamentarism.

När populister är i opposition använder de moraliska och suveräna anspråk för sitt rättfärdigande. De kräver representation, lyfter radikaldemokratiska krav och uppmärksammar frågor som kan utgöra relevant systemkritik. Deras krav kan handla om att inkludera de exkluderade eller hävda att vissa samhällsfrågor ska hörsammas. Samtidigt målar de ut den befintliga ordningen, dess företrädare och ”eliten” som illegitima – och därmed oförenliga med ”riktig demokrati” som de själva företräder.

Det gör populismen antidemokratisk, utifrån det moraliska anspråket på exklusiv suverän representation. Bara deras perspektiv ska råda.

Samtidigt kan populismen bidra till att rikta fokus mot frågor som uppfattas som väsentliga för medborgarna genom att påverka både policyutformning och den allmänna samhällsagendan.

Populismen kan dock betraktas både som ett hot och som ett korrektiv till demokratin, även om flera forskare, såsom Müller (2019), invänder mot det senare synsättet. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism kan vara både en vän till demokratin och en fiende, beroende på var i demokratiseringsprocessen en stat befinner sig.

Exempelvis kan populism ha en positiv effekt när en auktoritär stat liberaliseras, eftersom den kan påskynda demokratiseringsprocessen. I motsatt riktning kan populistiska anspråk ha en negativ effekt när en valdemokrati rör sig mot en mer utvecklad liberaldemokratisk ordning – genom att de populistiska rörelsernas auktoritära tendenser underminerar rättsstatens principer.

Inom hela spektrumet – från auktoritära stater till fullt utvecklad liberaldemokratisk parlamentarism – kan populismen anses ha både positiva och negativa effekter, beroende på kontext och maktförhållanden. Det gör att populism måste förstås utifrån den kontext den befinner sig och hur populismen positionerar sig i det politiska landskapet.

När populister väl når makten har de, i linje med sin självbild som bärare av ”folkviljan”, en tendens att motsätta sig institutioner som uppfattas som hinder för deras absoluta anspråk på makt. Det gör dem till ett hot mot rättsstaten och demokratisk maktutövning. Exempel på det är när maktdelningsprincipen upphör eller kraftigt försvagas.

Utvecklingen i länder som Ungern och Polen – men även Turkiet och USA – visar hur populistiska ledare och partier kan driva på en övergång från liberala demokratier till valdemokratier och vidare mot defekta demokratiska system. Exemplen illustrerar hur populismen kan motverka demokratisk konsolidering och istället främja en auktoritär utveckling inom staten. Det visar tydligt hur populism som kan uppfattas som nödvändig snabbt kan övergå till en demokratisk katastrof.

Eller som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan uttryckte det med liknelsen om att demokrati är som att åka spårvagn:

”Du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”

Uttrycket används ofta för att illustrera hans syn på att demokrati är ett verktyg som ska användas för att uppnå ett specifikt politiskt mål, snarare än ett permanent system. Det tolkas som att han ser det som ett sätt att uppnå makten för att sedan kunna gå över till en annan typ av styre, och detta har setts som en del av en auktoritär utveckling i Turkiet, rapporterar Utrikespolitiska institutet. 

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

Myter

Myt: ”Tvångsblandning”

Apropå den påstådda ”tvångsblandningen”, dvs att bostadsområden består av hyres- och bostadsrätter, samt hus, radhus, parhus etc. När har vi kunnat bestämma vilka grannar vi ska ha? Eller handlar det enbart om hudfärgen på grannarna?

I Sverige är de inte tekniskt eller lagligt möjligt att tvinga människor att flytta till eller ifrån vissa områden. Den svenska grundlagen garanterar vår frihet att bosätta sig var man vill. Politiska integrationsåtgärder och bostadspolitik handlar om att öka integration och minska segregation genom att t ex planera för olika boendeformer i samma område, förbättra kommunikationer eller satsa på skola och service i utsatta områden.

Syftet med dessa integrationsåtgärder är att öka möjligheterna för befolkningen att välja var de vill bo samt att förutsättningarna för arbete, utbildning och välfärd blir mer jämlik i hela Sverige.

Begreppet ”tvångsblandning” har blivit trendigt hos vissa politiker (främst sverigedemokrater) och debattörer (främst högerextrema) för att uttrycka kritik eller skepsis mot integrationspolitik. Strategin att använda ordet ”tvång” innefattar att man skulle inskränka individens valfrihet. Men, det är viktigt att poängtera att de faktiska integrationsåtgärderna inte involverar tvång. Däremot kan begreppet ”tvångsblandning” bidra till en negativ bild av initiativ vars syfte är att minska klyftorna och öka möjligheterna för invånare i områden med socioekonomiska utmaningar.

Att bygga bort bostadsbristen är prio ett vad gäller satsningarna på minskad segregation, men syftar också till att riva ensidiga strukturer och erbjuda attraktiva boendemiljöer.

Vi bär alla ansvar för att skapa ett samhälle där olika grupper naturligt kan mötas och interagera, snarare än att tvinga fram en specifik demografisk sammansättning i ett bostadsområde.

Källor:

Motargument: Myt: ”Svenskarna har inte bett om att tvångsintegreras”