Alla inlägg av Helena Trotzenfeldt

Head of Sales & Business Development för Cloudtjänster, författare, krönikör och politisk debattör, inom inte särskilt närliggande ämnen som franska viner, folklivshistoria, främlingsfientlighet, cloud technology och personlig integritet. Värmlänning som migrerat till Stockholm. Sjubarnsmor, släktforskare och hundälskare. Långdistanslöpare.

Dagens Samhälles räknesvårigheter

Dagens Samhälles chefsredaktör Mats Edman har suttit på sin kammare och räknat, förmodligen helt utan hjälp. Ur matematiken ploppade en artikel, som blivit extremt spridd. Det borde den aldrig ha blivit, eftersom siffrorna är helt uppåt väggarna, och behöver rättas till.

Påstående:

2004-2013 gav Sverige 465.000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152.000 flyktingar och 313.000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd

Om vi går till Migrationsverkets statistik hittar vi följande siffror:

Flyktingar eller motsvarande 2004-2013: 152.270 (korrekt), men sedan har Edman istället för att använda sig av kolumnen för anhöriga till flyktingar räknat SAMTLIGA anhöriginvandrare. I den gruppen ingår både adoptivbarn och kärleksinvandrare. Varför han gör så är obegripligt, för det finns en fin kolumn som heter “därav flykt. anh.”, och siffran är 61.380.

Detta innebär att den slutsats Edman använder sig av artikeln igenom, nämligen att varje flykting drar hit över två personer till, är uppåtväggarna fel. I själva verket är kvoten 0,4 istället för 2,1.

Denna siffra (det vill säga 0,3-0,5) är också den siffra Migrationsverket själva använder sig av för att räkna ut hur många anhöriginvandrare som ska komma, men den sågas av outgrundliga skäl av Edman. På något sätt har han fått för sig att adoptivbarnen och kärleksinvandrarna är anhöriga till flyktingarna ändå, trots att det uppenbarligen inte är så. Han kallar detta “samvariation”.Port

Artikeln igenom snurrar runt “tänk om det i alla fall skulle vara 2,1 och inte 0,4, då skulle …”.

Ja. Tänk om det är 14! Eller 42!

Om vi ändå ska fantisera fritt behöver vi ju inte stanna vid 2,1.

Han fantiserar också vidare om att det finns något annat än “nära anhöriga”. Vad skulle det vara? Kusiner? Anhöriginvandring gäller sedan många år tillbaka enbart partners, föräldrar till minderåriga barn och minderåriga barn. En artonåring kan inte använda sin förälder som anhörig.

Det är förstås alldeles riktigt att situationen är allvarlig, och att det inte räcker med att hålla i hatten och hoppas vindarna ska blåsa över. Detta har inte minst Migrationsverket själva formulerat i sin novemberprognos. Den är ett utmärkt dokument, som behöver läsas i sin helhet – både pressreleasen och PDF:en.

Då framgår att det stora problemet med anhöriginvandringen inte är att det kommer för många hit, utan att människor blir kvar i kriget, utan möjlighet att ta sig till sina familjer.

Alla i Sverige behöver vara bekymrade över den situation som råder. Flyktingmottagningen är ansträngande för kommunerna, och det kommer att ta tid att få en värdig flyktingpolitik på plats. Samtidigt behöver Sverige bli bättre på att avvisa dem som inte har asylskäl, för att ge plats till de verkligt behövande. Det finns all anledning att läsa på och försöka förstå.

Det finns redan tillräckligt med felaktigheter på nätet. Att sprida desinformation av typen “det kanske kommer sexhundratusen!” så som Dagens Samhälle gör, gör bara situationen många gånger sämre. Artikeln är frekvent delad i nationalistiska fora som “bevis” för att Jimmie har rätt, och även Avpixlat har nu format en egen version av myten om de 600.000 invandrarna, med hänvisning till Edmans uträkningar.

 

Stigmatisera inte oss som följer hatgrupper!

tiggarhatVi på Motargument följer de flesta nationalistiska fora på nätet. En del av oss gör det som ”oss själva”, och andra med fejkade konton, eftersom de flesta grupper kollar upp dem som går med, och det blir fort uppenbart att vi inte är sverigedemokrater, sverigepartister, tiggarhatare eller håll-den-vita-rasen-ren-ivrare.

Varje dag – oftast flera gånger om dagen – går en del av oss in och läser om apjävlar som ska skickas hem med bananbåt, om smutsiga äckeltiggare som ska drivas bort, om hur hemskt det är att bo i ett land där man inte får säga negerboll och om Jimmie Åkesson som det är så synd om för att alla vuxenmobbar honom. Hjärtan. Puss. SD forever.

Det är vår bestämda uppfattning att vi som följer dessa grupper – och som inte lämnar nationalisterna ifred i sina unknaste hörn – behöver bli långt fler. En del av oss har ibland uppmanat intresserade vänner som följer vad vi återger att gå med själva, och läsa. Prova några grupper. Det vi delar vidare av det vi läser är ju en så liten skärv av helheten. Men svaret blir nästan alltid ”å nej det kan jag inte med – då kan ju folk se det, och vad ska de tänka!”. Det är ett förståeligt ställningstagandet fullständigt, även om det är synd.

Det är därför vi tycker det är lågt av Nyheter24 att stigmatisera Palacios Deidre för att hon gör just detta: Går med i grupper och läser vad folk skriver. Vi får ett märkligt klimat när media drar slutsatser av facebookgrupptillhörighet. Likes/Gilla är en sak. Det är mer ett aktivt ställningstagande. Men att följa en grupp utan att skriva något är inte att säga ”jag tycker som den här gruppen”, utan att säga ”jag vill läsa vad dessa människor skriver”.

Det är ju alldeles uppenbart att inte Palacios Deidre är en av hatarna. Vi får hoppas att Nyheter24 backar från sina absurda antydda anklagelser, och att media istället berömmer den som orkar följa med och läsa.

Åsnor och folkgrupper

Krönika av Helena Trotzenfeldt

En man i Nyköping åtalas för hets mot folkgrupp (HMF) för att, i samband med ett böneutrop som ägde rum under en muslimsk gudstjänst, ha skrivit och spridit följande citat på Facebook:

Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen

Min första, spontana tanke var: i ett samhälle där ett stort antal människor öppet, och med enorm spridning, oavbrutet beskriver samtliga muslimer som våldtäktsmän, pedofiler och mördare är det DETTA som leder till åtal! Snacka om att sila mygg! Var är åklagarna när det gäller de verkligt grova, fruktansvärda kränkningar och kollektiva dödshot muslimer som grupp utsätts för dagligen i bloggar och sociala medier?

Åklagaren försvarar sig ungefär med att ”det var värre än det verkar”. Denne anger faktumet att polisen fick rycka ut och försvara den nu åtalade, mot bakgrund av att en mobb var ute efter honom, som en sorts bevis på det. Vilket är än märkligare. Att folk är beredda att begå brott gör rimligtvis inte förövaren till en brottsling.

Så ja. Min första invändning är att det är märkligt att när det finns så mycket verkligt läbbigt därute så väljer man något så här tveksamt att statuera exempel av.

De journalister som är emot HMF-lagstiftningen är nu upprörda, och de som inte är det skriver ingenting, på grund av fånigheten i fallet. Därför framstår det som om hela Sverige plötsligt inser att vår lag är kokobäng.

Någon spinner loss och blandar in hädelse, vilket förstås är fullständigt osakligt. Den part som kränks är de muslimer som ber på ett, enligt den åtalade, magontsliknande sätt. Det är inte guden Allah eller profeten Muhammed som beskrivs nedsättande. Ergo är det inte hädelse som är grund för åtalet.

Min andra, och starkaste, invändning är således det getingbo detta har blivit. Jag tror inte att han blir fälld. Om han blir det kommer det att ses som ytterligare ett bevis för att samhället älskar muslimer och hatar svenskar. Det kommer att skrivas tusentals gråtinlägg om att man får inte säga nånting i det här jävla landet, och när åtalet rullas upp, parallellt med bilder och filmer från ISIS framfart, kommer det att stå klart och tydligt, för alla som bara kan ha en tanke i huvudet åt gången, att det är gulle-Jimmie som är den ende som kan skydda dem från samhällets otäcka PK-ister.

Jag förstår hur det blev så här. När polisen fick i uppdrag att skydda mannen blev det samtidigt uppdagat att det fanns en kränkning i botten, och kränkningen faller trots allt delvis inom ramen för lagen. Åklagare jobbar inte praktiskt i bemärkelsen ”listar alla brott och hanterar de värsta först”, för gjorde de det Dramatic sunsethade detta aldrig kommit upp till ytan. Istället sitter varje kammaråklagare på sin kammare och hanterar det som ligger på skrivbordet.

Så istället för att störa mig på att man tillämpar lagen i tveksamma fall istället för i uppenbara fall behöver jag nog landa i att HMF-lagstiftningen måste ses över. Den är för omfattande. Den är antagen i en tid där information inte spreds av andra än press och media, utan en uppenbar avsikt och mycket möda, såsom när någon höll ett tal med många åhörare eller delade ut flygblad. Den är inte tänkt att appliceras på sociala medier, där vemsomhelst, utan större eftertanke, kan sprida sina ord till hela världen, bokstavligt talat. Den är skriven i en tid där det var ansträngande och besvärligt att kränka sina medmänniskor.

Så hur ska den då ändras?

Jag tycker vi ska återgå till kärnan: ”hets” ska finnas med. Detta innebär att en kränkning bör inte vara nog, utan det bör finnas någon sorts uppmaning att trakassera för att det ska vara ett brott.

Antingen det, eller också bör poliser och åklagare verkligen börja följa den lag vi har i alla lägen, och inte bara när de inte längre kan blunda. I så fall lär vi behöva ge rätt många miljarder till polis och domstolsväsende.

För det är lite som med barnuppfostran: man ska inte skapa regler man i princip aldrig följer.

Åkesson, Özz och offerkoftan

Kommentarer på Avpixlat
Kommentarer på Avpixlat

Krönika av Helena Trotzenfeldt

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det – det eviga, sverigedemokratiska gnället:

Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Men…

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Bara Åkesson

Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.

Özz och drevet

Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreakt10044196536_ec5da1557e_kionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

SJUKSKRIVEN Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?

SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Texten är tidigare publicerad på thegambia.nu.

"Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna"

Med jämna mellanrum ploppar denna debattartikel från 2008 upp i sociala medier. Den börjar så här:

Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier.

Sedan ägnar sig Gunnar Sandelin åt att dels bevisa detta, dels att oja sig över hur alla ljuger, och slutligen begär han att ”kostnaden för invandringen” ska redovisas. Vi ska titta på vilka skatteintäkter invandrade svenskar bidrar med, och sedan dra av deras kostnader.

Det finns ett huvudfel i artikeln, och det är grundtesen: att ”såväl politiker som massmedier” skulle påstå att merparten av invandrare till Sverige skulle vara flyktingar. För självklart är det inte så. Merparten av invandrare har kommit till Sverige för att antingen arbeta, eller studera. De har redan ett arbete när de kommer, och de kostar följaktligen inte samhället någonting alls.

Vidare finns den ganska stora grupp som anhöriginvandrar. Den kan delas upp i tre kategorier:flagga

  • adoptivbarn
  • kärleksinvandrare, dvs människor som flyttar hit för att leva med en svensk
  • anhöriga till dem som flytt till Sverige

Av dessa kategorier kostar självklart ett adoptivbarn lika mycket för samhället som ett barn fött i Sverige, men det kan rimligtvis inte läggas till ”invandringens kostnader”. Kärleksinvandrare ska försörjas av den de lever med. Bara den tredje kategorin kostar normalt pengar för samhället, och då endast om den som flytt till Sverige inte själv klarar att försörja sin/sina anhöriga.

Det är med andra ord en debattartikel som slänger upp ett påstående ingen framfört, och som lägger många anklagande stycken på att motbevisa det.

Vi vet också hur det senare gick med kravet på att redovisa ”invandringens kostnader”. Det är nu gjort av Sverigedemokraterna, som genom diverse sifferexerciser som samtliga experter, inklusive Riksdagens utredningstjänst,som levererat underlaget underkänt, kommit fram till att invandringen kostar Sverige 188 miljarder om året.

Slutligen behöver vi också sätta en stor plump på påståendet att en miljon uppehållstillstånd delats ut under åren 1983-2008. Det är en tänkbar siffra, om man till den siffran räknar alla tillfälliga uppehållstillstånd för, till exempel, studenter och säsongsarbetare, men i övrigt stämmer den inte. Samtliga utrikes födda, undantaget nordiska invånare som inte behöver uppehållstillstånd, uppgick år 2008 till en miljon, och då har vi inte räknat bort dem som redan bodde här 1983. Till det ska läggas att EU-medborgare, som är en betydande andel av denna miljon, faktiskt inte heller behöver ”uppehållstillstånd”, utan bara ”uppehållsrätt”.

Vad beträffar artikelförfattaren, Gunnar Sandelin, så är han en del av Sverigedemokraternas inre krets. Han har skrivit en bok på samma tema som artikeln, vilken säljs på Avpixlat, och framfört statistik vi tidigare mött här på Motargument. Att han är sverigedemokrat innebär, förstås, inte att han automatiskt har fel – bara att han skriver utifrån ett partiskt, och mycket svartvitt, perspektiv.

Valanalys nr 4711

En krönika av Helena Trotzenfeldt

Efter PISA-resultaten fylldes media av experter som visste exakt varför svenska skolan var på väg utför. Det fanns en sanning, och den var precis det de själva propagerat i åratal, oavsett om det var ”slut på vänsterexperimentet”, ”borgerlig ordningshysteri”, kommunaliseringen av skolan, fria skolvalet, vinster i välfärden eller invandringen.

Så samlades Sveriges förståsigpåare i ett gigantiskt ”vad var det jag sa?!”.

Men svaret på varför är förstås istället att det är komplicerat.

Nu händer samma sak med Sverigedemokraternas valresultat: Alla vet att det beror på att ingen lyssnade på just dem.

Själv tror jag tre saker:

  1. Den första är min egen käpphäst sedan många år: sluta kalla samtliga sverigedemokrater för rasister. Det är inte bara fel, utan även kontraproduktivt. Många är det, men inte alla.
  2. Det andra är att vi, och nu menar jag politiker, media, utfrågare och alla övriga med en röst och en insikt, misslyckats med att förklara vad som var fel på resonemanget runt flyktingarna. SD framstod som de enda med en fiffig lösning: vi hjälper på plats, och sedan får vi råd med precis allt, och fler överlever än om vi låter dem stanna i Sverige. Så får vi råd med sänkta skatter OCH mer till välfärden, gamla, skolan … Ingen förklarade varför det var en dum idé. Det var en enorm miss.
  3. Sedan får vi helt enkelt finna oss i att en del svenskar helt enkelt tycker som SD. De vill inte ha invandring, och de avskyr muslimer. Dessa kommer att fortsätta rösta på SD i många år framöver, såvida inte ett annat parti också bedriver antimuslimpropaganda.

Namnlös

Det finns ljusglimtar. En sådan är att SD:s väljare är ganska olika sinsemellan. Manliga gammelmoderater, sossar av båda könen som tycker vi ska ”tänka på oss själva först”, och som ideligen rationaliserar enligt ”jag är inte rasist, men …”, kristna invandrare – inte minst från Mellanöstern, samt en del judar och judevänner. Det sammanlänkande kittet är islamofobin och hatet mot muslimer. I alla övriga frågor är de rätt olika. Det gör inget, så länge det finns pengar till allt enligt principen ”minskad invandring ger oss råd till allt”, men det håller inte i all oändlighet.

De kan mycket väl spricka i solen likt ett Ny Demokrati-troll i solen.

Och efter det borde de vara ett mindre parti.