Etikettarkiv: ord

Note to self: sluta säga "handikappad"!

juni 30, 2015 David E

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130 — Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Det finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.

Krönikor

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

juni 23, 2015 David E

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt". — Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o — Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

"Det har ju alltid hetat så!"

mars 14, 2015 David E 1 kommentar

Språk är föränderliga, levande och ständiga föremål för människors uppfinningsrikedom. Många ord har försvunnit, andra har blivit till. Det finns oändligt med benämningar på människor som vi använder, både om oss själva och om andra. Många av dessa benämningar är förlegade och kränkande. De har, allteftersom, ersatts med moderna ord som inte nedvärderar eller kränker. Icke desto mindre finns det många av oss som, av någon anledning, väljer att fortsätta bruka benämningar som är omoderna och kränkande.

Åsikterna går isär beträffande huruvida vi ska hålla fast vid gamla, s k ”riktiga” enligt förespråkarna, benämningar eller om vi bör utveckla språket. Det viktigaste är att vi kallar människor för vad de vill bli kallade. Problemet är inte att det kan bli missförstånd, då de flesta människor känner till både de omoderna, och de moderna, orden. Problemet är snarare att vi har svårt att tänka om, svårt att förändra vårt språkbruk. ”Det har ju alltid hetat så!” och ”jag säger zigenare, det heter ju så” är uttryck som återkommer för att försvara förlegat språkbruk.

Det man missar då man framför nyss nämnda ståndpunkter är att man inte har någon som helst tanke på hur mottagaren reagerar, hur denne känner sig. Mottagarens reaktion är sekundär, så länge man ger sig själv möjlighet att utnyttja sin ”rätt” att kalla människor, exempelvis, ”neger” eller ”lapp”. Kränkande ord utifrån etnicitet används av många ogenomtänkt, och egentligen utan ond avsikt, medan det finns en hel del som medvetet väljer att använda nedsättande benämningar på andra för att markera skillnader, hierarki och tillhörighet, eller för att ”det heter faktiskt så”.

Den största anledningen till att det ständigt utvecklas nya, alternativa, ord för att benämna människor på ett mindre kränkande, och modernare, sätt är att människorna själva inte vill bli omnämnda på ett visst sätt. Ordet har negativ klang eller är del av en negativ historisk kontext.

Då man vidhåller sin ”rätt” att kalla människor för saker de själva inte önskar, så vidhåller man samtidigt sin rätt att kränka andra människor. Att vidhålla sin rätt till att uttrycka sig rasistiskt – ja, det är rasistiskt – bidrar till ständig stigmatisering av människor, och samtidigt får rasismen ytterligare bränsle. Att en liten klick av människor inom en specifik etnicitet väljer att själva benämna sig ”zigenare” eller ”neger” är inte ett godkännande för att andra ska göra det. Dessa människor är inte representativa eftersom de själva har ett behov av att markera skillnad, avstånd och tillhörighet. Således är detta inte ett argument för att fortsätta uttrycka sig rasistiskt.

Etniska markörer

Ordet ”neger” har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”nigger”, använt framför allt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att ordet ”neger” kan uppfattas som nedsättande.

”Zigenare”, som betyder ”de som inte rör” (grekiskans atsinganos), eftersom romer förr inte hälsade med handslag utan med händerna ihop, är ytterligare ett ord vars vara eller inte vara ständigt debatteras. Ordet ”zigenare” existerar inte på romani, och är därför egentligen inte ett alternativ för romerna själva att använda. Att romer historiskt sett har valt att kalla sig själva ”zigenare” beror på att det är så det har hetat på svenska, men inte på romani: när en rom talat svenska har det naturligt blivit att man använt ordet ”zigenare”. Ordet rom, som betyder ”människa”, är romernas namn på sig själva. Det faller sig ganska naturligt att man då vill bli kallad rom. Idag används, nästan uteslutande, ordet rom i media.

Samer har historiskt sett blivit benämnda ”lappar”. Ordet ”lapp” finns inte i det samiska språket och samer idag vill inte bli kallade ”lappar”. Ordet härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Omodernt, kränkande Modernt, icke-kränkande

”Neger” ”Svart” (”icke-vit”)

”Zigenare” ”Rom”

”Lapp” ”Same”

Det finns naturligtvis en oändlighet av rasistiska och kränkande uttryck som utbyts mellan människor världen över. Dessa är de jag har valt ut och behandlat, eftersom de har relevans för det svenska samhället. Med det förringar jag inte andra uttryck som har liknande negativa kontext, och är lika kränkande, som de jag nämnt. Med lyhördhet och sunt förnuft kan vi ganska enkelt förstå och lära oss vad som är OK och vad som inte är det.

Vi har ett aktivt val, först och främst: är det nödvändigt att, i given situation, etikettera utifrån etnicitet, eller kan det vara så att det räcker att etikettera med namn, kön eller något annat som uppfattas som mer neutralt? Efter att vi har frågat oss detta, och kommit till slutsatsen att det är oundvikligt, kommer nästa fråga: vilken benämning känns bäst att använda? Den som, förmodligen, kränker eller den som inte gör det?

I allra flesta fall är inte en etikettering utifrån etnicitet nödvändig, vilket i sin tur gör att ordvalet inte längre är ett dilemma. Vare sig vi vill det eller inte, så är ordvalet en spegling av vår människosyn. Att markera att en människa är rom, eller färgad, är inte en nödvändighet i allra flesta fall. Vi ser ALLA olika ut utanpå, MEN det är inget incitament för att dela in oss i kategorier.

Att något, uppenbarligen kränkande, ”alltid har hetat så”, eller att en anser att ”det heter ju zigenare”, är icke-argument. Argument som endast, på ett märkligt sätt, godkänner bruket av förlegat och kränkande språkbruk. Det stavas egoism, eftersom det utgår ifrån sändarens perspektiv. Mottagarens perspektiv blir således ointressant. För en del kan det handla om att man vill vara en nagel i ögat på det man kallar PK-etablissemanget. Det man, i samma andetag, glömmer bort är att man, i viljan att hävda sin rätt att uttrycka sig på det man själv anser vara det ”rätta sättet”, brister betänkligt i respekten gentemot andra människor.

Prova att se människan bakom fasaden, livet kommer då att bli så mycket enklare. Vi är, när allt kommer omkring, alla lika.

Varför ska vi kränka när vi inte behöver kränka? Nästa gång du använder något av orden i vänstra spalten, stanna upp, tänk efter hur det tas emot och utvärdera om du kanske, nästa gång, istället skulle välja ett av orden i högra spalten. Det är inte svårare för dig, men det betyder oändligt mycket för den du pratar med.

*Uppgift om etymologin för ”lapp” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

februari 23, 2014 David E

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

Islamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

februari 26, 2013 Redaktionen Motargument

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

: Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

: Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Krönikor

Ålderdomen som aldrig gick över

oktober 10, 2012 Redaktionen Motargument

Det har förmodligen inte gått dig förbi att Bosse Hansson är i hetluften nu i dagarna. Den gode Bosse har uttryckt sig på ett sätt som inte kan tolkas som någonting annat än som en kvarleva från en gammal tid. Att kalla folk ”svartingar” var månne gångbart för ett antal årtionden sedan, men som all uppståndelse visar så är det inte riktigt gångbart längre.

Med viss betoning på ordet ”längre”.

Efter viss uppståndelse uppstod en mer organiserad debatt om uttrycket i fråga. Det försvar som den äldre herren använde i denna var inte riktigt vad man kanske kunnat förvänta sig. I stället för att erkänna att det var klumpigt, sade han att det hela var ett uttryck för hans ålder, och att vi som förstående människor bör ha förståelse och översikt med att vissa åsikter helt enkelt lever kvar från förr i tiden.

Storyn är egentligen inte viktig i sina detaljer. Den är snarare ett exempel på ett fenomen och en attityd. En inställning. Utan vidare omsvep kan denna inställning sammanfattas med att gamla människor är dumma i huvudet och sedan länge förlorat förmågan att lära sig nya saker.

Vilket kanske är en bekväm inställning att ha, i och med att den gör det möjligt att avskriva äldre människor all möjlighet till eget tänkande. Men precis som med alla andra former av generaliseringar, så leder den till att vi ser de generaliserade som någonting mindre än människor. Som en typ. Som någonting som bara är, och som inte kan förändras.

Hur bekvämt det än må tyckas, så är det inte acceptabelt att anse att äldre människor är ofrånkomligt rasistiska och att det enda som kan bota dem från denna ofrånkomlighet är döden.

De förtjänar trots allt mer respekt än så. Ingen vinner på att vi betraktar äldre personer på ett sätt som tidigare varit förbehållet så kallade ”svartingar”.

Vi har kommit längre än så vid det här laget. Inte sant?

Dela detta:

Dela detta:

Etniska markörer

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: