Till mitt förra inlägg om det här med myter om dödligt våld (Tema: Irland) gjorde Helena Lind Trotzenfeldt följande kloka och faktiskt centrala kommentar:
”För många verkar det som om man måste välja sida.
Om man pekar på att det dödliga våldet inte ökar över tid betyder det för dem att man inte anser att dödande är allvarligt och måste åtgärdas.
Det är fullständigt möjligt att vara helt ense om att vi som land behöver ta krafttag mot alla former av dödande – våld mot kvinnor liksom gängvåld liksom rån och fyllevåld – och samtidigt inte köpa in sig i ”Sverige har blivit farligt”-myten.”
Detta är viktigt.
Det är en vanlig retorisk figur att jag och andra som påpekar att det är bäst att hålla sig till fakta om våldsutvecklingen i Sverige håller på och skönmålar verkligheten, att vi skulle hävda såna dumheter som att allt är frid och fröjd och inga problem finns.
Så är det givetvis inte.
Detta handlar om att benhårt hålla fast vid fakta och aldrig acceptera felaktigheter som sprids. Oavsett om felaktigheterna beror på misstag eller är medvetna lögner. Oavsett om felaktigheterna sprids via erkända media eller på bloggar eller Facebook.
Frågan om det dödliga våldet har kommit att bli en av de största politiska frågorna i Sverige idag. Och det är därför av stor vikt att vi inte låter dem som sprider en känsla av undergång stå oemotsagda.
Den här gången tänker jag fokusera på Belgien. Hur ser det ut när det gäller dödligt våld i Belgien?
Belgien har ca 10 procent fler invånare än Sverige.
Men mer än dubbelt så många mord.
2002 skedde 320 mord i Belgien, i Sverige 98.
Just det året var det mer än tre gånger så många.
Sedan dess har situationen förbättrats i Belgien, men nivån på dödligt våld ligger fortfarande betydligt högre än i Sverige.
Frågan är nu – gick Belgien under?
Svaret är självklart nej.
Betyder det att vi ska vara nöjda?
Givetvis inte.
Men vi kan avboka undergången.
Det är ju inte bara i vanliga media som tokigheterna om det dödliga våldet dyker upp med jämna mellanrum. Även på bloggar och Facebook sprids allehanda myter och märkligheter och ibland rena missförstånd.
Stor sak görs ibland av att det dödliga våldet i Sverige har minskat mindre i Sverige än i många andra västländer. Det handlar förstås om att på något sorts indirekt vis belägga att Sverige är hårdare drabbat än andra jämförbara länder. Sverige ställs mot ett genomsnitt av andra länder där minskningen kontinuerligt har fortsatt också efter 2015.
Jag vill i sammanhanget lyfta fram Helena Lind Trotzenfeldt som på ett förtjänstfullt sätt har benat ut ett par av misstagen i denna hantering.
Jag har ett par kommentarer, men jag kommer säkert att få anledning att återkomma till detta.
1. Av någon outgrundlig anledning räknas aldrig USA med i kategorin ”västländer”. Där har man haft en likartad utveckling som Sverige och det passar förstås illa med hypotesen om den unika utvecklingen i vårt land.
2. Det som sällan nämns är att många av dessa andra ”västländer” har haft betydligt högre nivåer än Sverige – också när de har legat som lägst.
Jag tänkte här jämföra med Irland som 2018 hade det lägsta antalet mord på tio år.
Som vi kan se är minskningen under perioden större än i Sverige. Men samtidigt är denna minskning från en betydligt högre nivå.
Den låga nivå som irländarna förra året kunde glädja sig åt, hade i Sverige varit den högsta på över 100 år. 1,65 per 100 000 hade vi i Sverige 1915 – den näst högsta var 1989 med 1,49.
Den irländska nivån 2010 (på 2,5 per 100 000) har vi i Sverige inte varit i närheten av på flera hundra år.
Jag jobbar med en del felaktiga påståenden om dödligt våld som cirkulerar och som har sitt ursprung i media.
Någon kanske minns ett inslag på Dagens Eko som sändes för två år sedan. Där förekom både Mexiko och Italien – och intrycket som förmedlades i reportaget var att Sverige nu låg värre till än båda dessa länder när det gäller dödligt våld. Alltihop handlade om en ännu ej publicerad forskningsrapport om dödligt skjutvapenvåld. Ingen skugga ska falla på forskarna – det var det journalistiska referatet som blev fel.
Ekot var snabba med att dementera felaktigheterna, men det tycks inte ha hjälpt. Det är tydligt att alldeles för många fortfarande tror på det där.
Jag tänkte i några dagar koncentrera mig på att korrigera en del flagranta fel med ursprung i media – och jag börjar med Mexiko.
Trots att Dagens Eko alltså snabbt dementerade har uppgiften fått eget liv. Jag vill därför ge grundläggande fakta om Mexiko där det dödliga våldet ligger ofattbart högt.
Vi är vana vid att siffrorna i USA ligger mycket högre än i Sverige, men Mexiko ligger fem gånger högre än USA och 25 gånger högre än Sverige (räknat per 100 000 invånare).
Mexiko har drygt en tredjedel av USA:s befolkning, men 2018 mördades dubbelt så många (33 341 människor) i Mexiko, som i USA (16 214).
Med samma nivå som Mexiko hade vi i Sverige haft 2 778 mord förra året istället för 108…
I ett Facebook-inlägg publicerat 29 september skriver en f d anställd på Migrationsverket sin sanning om hur det egentligen ser ut med uppehållstillstånd, bidrag, pensioner och allt fusk hen har bevittnat genom åren. Motargument har dissekerat inlägget, en del av det stämmer, men annat är lögner.
Så här lyder Facebook-inlägget i sin helhet:
Den f d anställdas Facebook-inlägg. Skärmdump 191003.
Vi går igenom inlägget bit för bit.
1. ”Människor som kom hit och som reste hem så fort dom fått tillstånd med våra bidrag intakta. ”
Om man får uppehållstillstånd i Sverige på grund av kris i hemlandet, och sedan flyttar tillbaka, förlorar man sitt uppehållstillstånd och därigenom relaterade bidrag. När man har uppehållstillstånd är det tillåtet att befinna sig utomlands i upp till två år under förutsättning att man ansökt om detta hos Migrationsverket. Så ser regelverket ut. Lämnar man Sverige i mer än två år, förlorar man sitt uppehållstillstånd.
Det är alltså lögn att personer med uppehållstillstånd kan bo utomlands på obegränsad tid så som den f d anställda på Migrationsverket skriver i sitt Facebook-inlägg.
Dock är det ytterst tveksamt att man väljer att flytta tillbaka till ett land som befinner sig i en krissituation.
2. ”Människor som bodde i 40 kvm delade på nästan 100 pers för att behålla bidrag.”
Ibland skriver sig flera asylsökande på samma adress för att göra det svårare för dem att bli utvisade om de får avslag. Om de inte följer sin utvisning inom angiven tidsfrist, har de inte heller rätt till ekonomiskt stöd från Migrationsverket. Den som fortfarande kan ha rätt till bidrag (t ex barnfamiljer) kan få minskad dagersättning.
3. ”Människor som lånade hur mycket som helst för studier och sedan åker tillbaka till länderna de kom ifrån. T.ex. Somalia, Afghanistan och Irak.”
Se punkt 1. Om man gjort en ansökan hos Migrationsverket för att vistas utomlands hos Migrationsverket, får man lämna Sverige och behålla till exempel studiebidrag- och lån. Efter två år måste det förlängas och du måste redovisa din vistelse i Sverige.
Vistas man mer än ett halvår per år utomlands så kan man både mista rätten till uppehållstillstånd, och hela tiden för vistelse i Sverige under det året dras av som totalt räknad vistelse som grund för uppehållstillstånd.
Garantipensionen baseras på hur många år en person har bott i Sverige, och för att få ut maximalt belopp måste personen ha bott i Sverige i minst 40 år. För varje år som en person inte har bott i Sverige, minskas beloppet med en 1/40. Det innebär att om personen har bott i Sverige i tre år, får hen ut 3/40 av garantipensionen. Resterande belopp är äldreförsörjningsstöd.
Personen som har skrivit Facebook-inlägget förklarar att personer som aldrig har levt i Sverige har tjänat sina pensioner, alternativt att man hade uppehållstillstånd och därför tjänat pension. Det stämmer inte.
5. ”Efterlevandepensioner till barn vars föräldrar sägs ha avlidit. Upp till över 70 000 kronor trots att föräldrarna aldrig satt sin fot här och trots att det inte finns dödsintyg. Ingen har blivit återbetalningsskyldig när förälder/föräldrarna återuppstått.”
Man kan inte få efterlevandepension utan dokument som bekräftar att föräldern har avlidit. Om förälder ”återuppstått” som den f d anställda på Migrationsverket skriver, blir man återbetalningsskyldig.
Som barn har man rätt till efterlevandepension tills man är 20 år.
”Har föräldern aldrig arbetat eller bott i Sverige är det enbart efterlevandestöd på 1 477 kronor per månad som blir aktuellt, eller 2 954 kr per månad om bägge föräldrarna är avlidna.” (Källa: Pensionsmyndigheten)
Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.
Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.
Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.
Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.
Det enkla svaret är nej.
Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.
Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.
För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.
Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.
Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.
Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.
Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.
Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.
För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.
Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.
Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?
Nej.
För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.
Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?
Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.
Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.
Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.
Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.
Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.
Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.
Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.
En kraftig minskning.
Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.
Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.
För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.
Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.
Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.
En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.
Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.
Under hela perioden 2001 – 2018.
De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.
Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.
Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.
Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.
I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.
Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.
Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.
Det är lätt att raljera över detta.
Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.
Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.
Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.
Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.
Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.
Det sprids ständigt rykten och myter om hur mycket bidrag invandrare ges och oftast är det direkta felaktigheter blandat med någon del sanning. I ett inlägg som just nu sprids via sociala medier görs det gällande att man som invandrare får ett oproportionerligt mycket större bidrag än svenskar får. Detta stämmer inte.
Det finns en vilja hos en del att sprida myter, lögner och halvsanningar om invandrare och bidrag. Allt som oftast blandar man uppgifter om bidrag som man får i början av asylprocessen och bidrag som man kan ansöka om när man väl fått uppehållstillstånd samt lån som man kan söka via CSN. Skaparen till bilden gör det sedan till en sanning att samtliga dessa bidrag är pengar man som invandrare har rätt till. Personen gör alltså ingen åtskillnad mellan om man är asylsökande eller om man redan uppbär uppehållstillstånd.
I ett inlägg som har spridits på sociala medier sedan en längre tid påstås att en invandrarkvinna med tre barn har rätt till mycket större bidrag än en svensk kvinna under samma premisser. För att bena ut vad som verkligen gäller ska jag gå igenom samtliga påståenden som görs i inlägget och lista vad som verkligen gäller.
PÅSTÅENDE: En arbetslös svensk kvinna med tre barn har mindre försörjningsstöd än en invandrarkvinna med tre barn.
FALSKT. Reglerna för försörjningsstöd är beräknade på den sökandes ekonomiska förutsättningar och kommunen som är den som beviljar försörjningsstödet gör ingen skillnad i personens geografiska bakgrund. I Socialstyrelsens uppräkning av riksnormen som börjar gälla 1 januari 2021 går att läsa mer om vad som gäller och vilken storlek på bidrag man kan få.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får retroaktiv föräldrapenning.
FALSKT. Myten om den retroaktiva föräldrapenningen har Motargument tidigare behandlat. I den undersökningen kom man fram till att man som förälder har rätt att söka föräldrapenning max 90 dagar bakåt i tiden.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får SFI-bonus.
FALSKT. SFI-bonusen som har varit uppe för diskussion tidigare har vi redan bemött på Motargument. SFI-bonusen var belagd med en motprestation att man skulle klara kurserna med godkända betyg under en kort tid, men är sedan flera år borttagen.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade läkemedel, sjukvård, tandvård och gratis glasögon för upp till 3 000 kronor.
MIX. LMA-kort ger rätt till subventionerade läkemedel. Om man är över 18 år betalar man en egenavgift om 50 kr medan om man är under 18 år inte betalar egenavgiften. LMA-kortet ger även rätt till akutvård och akut tandvård som inte kan vänta.
Vidare så är LMA-kort något man har under tiden som personens uppehållstillstånd handläggs. När man väl har blivit beviljad uppehållstillstånd så upphör också de rättigheter man hade i och med LMA-kortet. Man kan heller inte uppbära försörjningsstöd innan man har uppehållstillstånd vilket göra att den sammanställning man gjort i bilden som bäst kan ses som ett missförstånd.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får subventionerad hushållsutrustning och möbler.
FALSKT. Som flykting kunde man tidigare få låna pengar till hushållsutrustning och möbler. Sedan 1 januari 2022 har hemutrustningslånet upphört..
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerad spädbarnsutrustning.
FALSKT.Vad gäller påståendet om spädbarnsutrustning, så är det så att man genom försörjningsstödet i särskilda fall kan få stöd med spädbarnsutrustning om man inte på annat sätt kan ordna det genom äldre syskon eller anhöriga.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade kollektiva resor.
FALSKT.När vi kikar på asylsökande och möjligheten till subventionerade kollektiva resor, så finner vi på Motargument att man i Kalmar 2015 fattade ett beslut om att samtliga asylsökande skulle få gratis busskort. Denna satsning var en förhoppning om en större integration i samhället. Dock skiljer sig denna satsning mellan olika landsting och jag kan inte hitta något liknande projekt i något annat landsting.
Subventioner av installation av telefoni är ett rent påhitt som dessutom skulle innebära motsvarande avdrag från försörjningsstödet. Samma sak gäller subventionerade telefonsamtal.
Vidare menar bildskaparen att uppgifterna finns hos Försäkringskassan, men Försäkringskassan har inte hand om några av dem uppräknade bidragen eller lånen. Försörjningsstöd administreras och utbetalas av respektive kommuns socialnämnd eller motsvarande.
Någon som skrivit om samma ”faktaruta” är Petra Hall. Det Petra kommit fram till är det samma som jag listat här. Hon listar även att tidningen Metros Viralgranskaren har bemött flertalet av dessa påståenden tidigare.
Anledningen till att man som asylsökande har en rad subventioner är att man inte har någon form av inkomst. Man får under den här tiden ett mindre bidrag om 61 eller 71 kronor om dagen om man är över 18 år eller 12 kronor om dagen om man är under 18 år. Motargument har skrivit mer om asylsökandes olika bidrag tidigare.
Ett par bidrag som personen bakom bilden glömt att redovisa är att barnbidrag utbetalas ut till alla föräldrar i Sverige samt att när man söker försörjningsstöd så kräver socialnämnden att man även söker bostadsbidrag.
För att sammanställa vilka bidrag man som asylsökande har rätt till samt vilka bidrag man som svensk och tillika invandrarkvinna med tre barn har rätt till har jag sammanställt dessa nedan.
Så länge myter, lögner och halvsanningar sprids på sociala medier och i verkliga livet kommer vi på Motargument och andra att göra allt för att bemöta dessa.
Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.
I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.
Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.
I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.
När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.
Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.
För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd, och vår bestämda uppfattning är att så bör ske i det första säkra land som kan nås. Detta uttrycks också i EU-rätten, där det fastslås att en medlemsstat kan avvisa en asylansökan om ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland eller som ett säkert tredjeland för sökanden. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad ”asylshopping”). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Regeringen har sedan krisen 2015 ständigt upprepat att Sverige ska anpassa sig till EU:s miniminivå vad gäller asylrätten, inklusive principen om första säkra land. Likväl har detta inte hänt. Trots att det påtalats vid flera tillfällen att Sverige kan göra mer, att vi fortfarande går långt utöver våra grannländer, har regeringen vägrat implementera den miniminivå som uttrycks i EU-rätten. Tidigare har motiveringen bland annat varit att EU arbetar med att förnya de förordningar som hanterar asylfrågor, nu avvaktas den pågående migrationsutredningen. Sverigedemokraterna menar att regeringen bär ett ansvar att agera redan nu för att säkerställa att principen om första land efterlevs, oavsett vad framtida utredningar och förnyelsearbeten resulterar i.
Oaktat aktuell omvärldssituation är det också av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att Flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i Flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I fjärde till sjätte stycket i preamblen (förordet) till Flyktingkonventionen (översättning via DeepL) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”med beaktande av att beviljandet av asyl kan innebära en orimligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av ett problem vars internationella omfattning och karaktär Förenta nationerna har erkänt därför inte kan uppnås utan internationellt samarbete, uttrycker en önskan om att alla stater, som erkänner flyktingproblemets sociala och humanitära karaktär, kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra att detta problem blir en orsak till spänningar mellan stater, noterar att Förenta nationernas flyktingkommissarie har till uppgift att övervaka internationella konventioner om skydd för flyktingar och erkänner att en effektiv samordning av de åtgärder som vidtas för att lösa detta problem kommer att vara beroende av att staterna samarbetar med flyktingkommissarien, staternas samarbete med högkommissarien” (Källa: UNHCR)
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: EUR-LEX)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: European Court)
”När du ansöker om asyl i Sverige börjar Migrationsverket med att undersöka om det är Sverige eller något annat EU-land som ska ansvara för din asylansökan. Om du har fått visum till, har vissa typer av uppehållstillstånd i, eller har ansökt om asyl i ett annat EU-land på vägen till Sverige, kanske du måste åka tillbaka dit. Du kan också få din ansökan prövad i ett annat EU-land om du vill återförenas med familjemedlemmar som redan befinner sig där. Dessa regler finns i Dublinförordningen.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.
Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.
Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.
Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.
Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .
Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?
Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.
Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.
Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.
Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.
I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.
Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.
Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.
Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.
Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas. Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.
Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.
Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.
Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.
Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.
Men nu är det dags.
För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.
1. Frågan om ursprung
För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.
Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.
Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.
Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…
När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.
Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.
De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.
2. Hur ska man räkna?
När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.
Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:
Inrikes födda med två inrikes föräldrar
Inrikes födda med en inrikes född förälder
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
Utrikes födda
Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:
Västländer Östeuropa Latinamerika Västra Asien Östra Asien Okänt
Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.
Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.
Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.
Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.
När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.
Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.
Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.
Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.
Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.
Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.
Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.
Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.
Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.
Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.
Jag vill här göra två anmärkningar.
För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.
Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.
Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.
För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.
Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.
3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda
Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.
Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.
Han skriver:
”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”
Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.
Naturligtvis är detta dumheter.
Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?
Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.
Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.
Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.
Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.
Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.
Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.
De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.
Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.
Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.
Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.
En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.
Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.
Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.
Motargument 