Till mitt förra inlägg om det här med myter om dödligt våld (Tema: Irland) gjorde Helena Lind Trotzenfeldt följande kloka och faktiskt centrala kommentar:

”För många verkar det som om man måste välja sida.
Om man pekar på att det dödliga våldet inte ökar över tid betyder det för dem att man inte anser att dödande är allvarligt och måste åtgärdas.
Det är fullständigt möjligt att vara helt ense om att vi som land behöver ta krafttag mot alla former av dödande – våld mot kvinnor liksom gängvåld liksom rån och fyllevåld – och samtidigt inte köpa in sig i ”Sverige har blivit farligt”-myten.”

Detta är viktigt.

Det är en vanlig retorisk figur att jag och andra som påpekar att det är bäst att hålla sig till fakta om våldsutvecklingen i Sverige håller på och skönmålar verkligheten, att vi skulle hävda såna dumheter som att allt är frid och fröjd och inga problem finns.
Så är det givetvis inte.

Detta handlar om att benhårt hålla fast vid fakta och aldrig acceptera felaktigheter som sprids. Oavsett om felaktigheterna beror på misstag eller är medvetna lögner. Oavsett om felaktigheterna sprids via erkända media eller på bloggar eller Facebook.

Frågan om det dödliga våldet har kommit att bli en av de största politiska frågorna i Sverige idag. Och det är därför av stor vikt att vi inte låter dem som sprider en känsla av undergång stå oemotsagda.

Den här gången tänker jag fokusera på Belgien. Hur ser det ut när det gäller dödligt våld i Belgien?

Belgien har ca 10 procent fler invånare än Sverige.
Men mer än dubbelt så många mord.
2002 skedde 320 mord i Belgien, i Sverige 98.
Just det året var det mer än tre gånger så många.
Sedan dess har situationen förbättrats i Belgien, men nivån på dödligt våld ligger fortfarande betydligt högre än i Sverige.

Frågan är nu – gick Belgien under?
Svaret är självklart nej.
Betyder det att vi ska vara nöjda?
Givetvis inte.
Men vi kan avboka undergången.