Stor sak görs ibland av att det dödliga våldet i Sverige har minskat mindre i Sverige än i många andra västländer. Det handlar förstås om att på något sorts indirekt vis belägga att Sverige är hårdare drabbat än andra jämförbara länder. Sverige ställs mot ett genomsnitt av andra länder där minskningen kontinuerligt har fortsatt också efter 2015.

Jag vill i sammanhanget lyfta fram Helena Lind Trotzenfeldt som på ett förtjänstfullt sätt har benat ut ett par av misstagen i denna hantering.

Jag har ett par kommentarer, men jag kommer säkert att få anledning att återkomma till detta.

1. Av någon outgrundlig anledning räknas aldrig USA med i kategorin ”västländer”. Där har man haft en likartad utveckling som Sverige och det passar förstås illa med hypotesen om den unika utvecklingen i vårt land.

2. Det som sällan nämns är att många av dessa andra ”västländer” har haft betydligt högre nivåer än Sverige – också när de har legat som lägst.

Jag tänkte här jämföra med Irland som 2018 hade det lägsta antalet mord på tio år.

Som vi kan se är minskningen under perioden större än i Sverige. Men samtidigt är denna minskning från en betydligt högre nivå.

Den låga nivå som irländarna förra året kunde glädja sig åt, hade i Sverige varit den högsta på över 100 år. 1,65 per 100 000 hade vi i Sverige 1915 – den näst högsta var 1989 med 1,49.

Den irländska nivån 2010 (på 2,5 per 100 000) har vi i Sverige inte varit i närheten av på flera hundra år.