Etikettarkiv: medborgare

Krönikor

Främlingsfientlighet som politisk strategi

Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.

Trumps retorik riktar sig inte mot enskilda individer med dokumenterat brottsligt beteende, utan mot hela diasporan och immigrationsgruppen inklusive medborgare eller personer med laglig status. Samtidigt planerar federala migrationsmyndigheter enligt rapporter en storskalig operation i delstaten Minnesota med fokus på somaliska immigranter, vilket tolkas som konkretisering av retoriken i faktisk repression.

Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.

Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext

Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.

Regeringen har föreslagit skärpta regler för medborgarskap och utvisning, bland annat med krav på språkkunskaper, ”svenska värderingar” och att invandrare ska skriva på ett slags ”Sverige­kontrakt”.



Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.

Migrationsminister Johan Forssell. Attrbution: By Janwikifoto – politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11607040

I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.

Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna

Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.

Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.

Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem

Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:

  • Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
  • Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
  • Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.

I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.

Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

BBC: Trump says he does not want Somalis in US as ICE plans Minnesota operation

kbps: Trump says he doesn’t want Somalis in the U.S., urges them to go back to their homeland and fix it

The NY Times: New ICE Operation Is Said to Target Somali Migrants in Twin Cities

Regeringen: Skärpta krav för svenskt medborgarskap

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

SVT Nyheter: M: Invandrare ska skriva på Sverigekontrakt

Omni: Svenska miljoner går till ”spöktjänster” i Somalia

KaabTV: Sweden Under Fire Over Secret $517,000 Payment To Somalia For Deportations

DN: Hemligt upplägg: Svenska pengar till regeringen i Somalia

Aftonbladet: Forssell KU-anmäls för Somaliapengarna

SVT Nyheter: Sällan har en skandal varit lika välkommen som denna




I fokus

Tidö: Kraftigt höjda återvandringsbidrag

Från och med den 1 januari 2026 kommer Tidöregeringen att höja det s k återvandringsbidraget från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor per person. Regeringens ende utredare Joakim Ruist bedömde 2024 höjningen av återvandringsbidraget som ekonomiskt ineffektivt. Han påpekar dessutom att det kan komma att leda till samhällelig splittring. En ytterligare konsekvens är att många människor kan komma att känna sig icke önskvärda och tvingade att lämna landet.

Detta var Sverigedemokraternas största vinst i höstbudgeten 2024. SD har, alltsedan Tidöavtalet presenterades för snart två år sedan, varit drivande i frågan om att öka incitament för att stimulera återvandring.

Johan Forssell (M), nyutnämnd migrationsminister, säger:

– Vi är i full färd med ett paradigmskifte i migrationspolitiken. (Källa: SVT)

Från och med den 1 januari 2026 höjs bidraget till 350 000 kronor per vuxen (18 år) och 25 000 kronor per barn. Det maximala beloppet för återvandringsbidrag är fastställt till 500 000 kronor för makar eller sambor och 600 000 kronor per hushåll.

Kostnaderna för det ökade återvandringsbidraget blir under den kommande treårsperioden ca 2,5 miljarder kronor.

Personer som är bosatta i Sverige och har ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare kan söka återvandringsbidraget. Tillståndet ska ha utfärdats på någon av följande grunder:

  • personen är flykting
  • personen är kvotflykting
  • personen är alternativt skyddsbehövande
  • på grund av synnerligen ömmande omständigheter
  • om personen fått permanent uppehållstillstånd enligt den upphävda lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige
  • om personen fått permanent uppehållstillstånd på grund av 5 § i den upphävda lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå
  • som familjemedlem till en person med uppehållstillstånd på någon av ovanstående grunder. Familjemedlemmen måste även
  • ha fått sitt eget uppehållstillstånd på grund av anknytning till personen
  • bo tillsammans med personen
  • haft sitt uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare.

Vem kan inte få återvandringsbidrag?

Återvandringsbidrag betalas inte ut om personen

  • är svensk medborgare
  • har uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet och kommer från Ukraina
  • har obetalda skulder hos Centrala studiestödsnämnden (CSN) eller Kronofogden
  • tidigare har fått återvandringsbidrag
  • ska flytta till ett EU/EES-land eller Schweiz
  • avtjänar fängelsestraff, är åtalad för brott, är misstänkt för vissa brott eller om det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet finns skäl som talar emot det.

Regeringens egna utredare Joakim Ruist sågade sommaren 2024 förslaget och avrådde regeringen att driva igenom det. I utredningen står att läsa:

”…att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till utvandring bör ses som riskabla och därför undvikas. Den möjliga direkta offentligekonomiska vinsten är med stor säkerhet relativt liten, samtidigt som det kan finnas en risk för samhällelig och samhällsekonomisk skada som är väsentligt större. Utredningen bedömer att den möjliga nyttan inte är tillräckligt stor för att motivera ett sådant risktagande.” (Källa: Delmi)

Ruist bedömer att ca 700 personer skulle återvandra årligen om summan skulle höjas till 350 000 kronor per person. (Källa: SVT)

2023 återvandrade en (1) person (av 70 sökande) med hjälp av återvandringsbidraget på 10 000 kronor.

Källor:

Delmi: Ny utredning om incitamentsstrukturerna för frivillig återvandring

SVT: Sverigedemokraterna vill att återvandringsbidraget höjs rejält

SVT: Regeringen föreslår kraftigt höjt återvandringsbidrag

SR: En av 70 fick bidrag till återvandring 2023

Migrationsverket: Återvandringsbidraget höjs den 1 januari 2026

Artiklar

Hur förhåller sig populism till ideologi?

Populismen går att betrakta som en ideologi – en ideologi som delar in det politiska landskapet i ”det äkta folket” och den ”korrupta eliten”. Medborgarna ställs mot etablissemanget. Populism är dock snarare en ”lins” (eller ett perspektiv) genom vilken det politiska landskapet betraktas än en fullbordad ideologi såsom socialism, konservatism, liberalism eller nationalism.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism sällan framträder isolerat. Renodlade populistiska rörelser och partier är ovanliga. Det vanliga är att populister, populistiska grupper och sociala rörelser använder sig av en ”värdideologi”. Det är en ideologi som populism appliceras på. Populism fungerar då som en ”tunn ideologi” som kompletteras av en värdideologi.

De vanligaste värdideologierna för populism är olika former av nationalism eller socialism, men även nyliberalism förekommer. Längre tillbaka i tiden fanns en tydlig koppling mellan populism och ett landsbygdsperspektiv, såsom peasantism eller agrara bondeintressen. Fram till 1980-talet ansåg många att populism självklart var förknippad med landsbygden enligt Müller (2019). Klyftan mellan stad och land var då något populister ofta tog fasta på, exempelvis Populist Party i USA eller Narodnikerna i Ryssland. Müller menar dock (2019) att Narodnikerna i strikt mening inte säkert kan sägas vara populister enligt gängse definition av begreppet.

Müller konstaterar (2019) att vänster- och högerpopulism visserligen enas i distinktionen mellan liberalism och demokrati – eller med andra ord i uppfattningen att den liberala demokratin inte är tillräcklig, eller till och med odemokratisk eller skendemokratisk. Det betyder emellertid inte, som han vidare konstaterar, att det är ”plausibelt entydigt symmetriska, även om de har beröringspunkter” (2019).

Högerpopulismen, särskilt i Europa, har normalt olika former av nationalism som värdideologi. Den kombinerar ideologiska komponenter som nativism (med rasistiska och etniska undertoner), auktoritära värderingar och välfärdschauvinism, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Högerpopulister måste inte vara etniska chauvinister eller ens rasister, men som Müller uttrycker det (2019): ”Men de behöver ett moraliskt distinktionskriterium som skiljer det goda folket från de dåliga eliterna.”

Geert Wilders i Nederländerna använder liberala värden som frihet och tolerans som ett sätt att definiera vilka som tillhör ”folket” och vilka som inte gör det. Andra nyliberala populister från den politiska mitten är Forza Italia i Italien och brittiska Independence Party (UKIP), vilka kan ses som reaktioner på frustration över upplevt höga skatter och ökade utgifter för välfärdsstaten, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Partier som haft varierande framgångar senaste decenniet.

Vänsterpopulismen har en annan form av inramning, men använder också ett distinktionskriterium. Den argumenterar för ”folket” mot ”eliten”, men inte i termer av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller religion. Istället består motsättningen av ”vanligt folk” ställt mot den korrumperande eliten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, då den ansåg sig representera ”Main Street” mot ”Wall Street”. Müller (2019 illustrerar det med deras slagord: ”Ninety and nine in hovels bare, the one in a palace with riches rare.”

Chantal Mouffe och Podemos använder det något mindre precisa begreppet de ”nyliberala krafterna” eller den ”nyliberala eliten” för att beteckna den korrumperade eliten, men distinktionen är tydlig.

Vänsterteoretiker brukar framhålla populism som ett ”korrektiv” till en demokrati som håller vanligt folk på avstånd, menar Müller (2019). Samt att ”förhållandet mellan demokrati och liberalism eller rättsstat har hamnat i obalans och populister kan stärka den demokratiska sidan igen.” Müller (2019) vänder sig dock mot det synsättet, eftersom populister inte är intresserade av medborgarnas deltagande i sig, utan endast som ett moraliskt anspråk på representation. Det vill säga att det är ett argument för ökat inflytande för egen del, tvärtemot retoriken om att de ”gör det för folkets skull”.

För populister är det en dubbelsidighet. Den populistiska tolkningen av det politiska landskapet utgör dess ideologiska utformning, men en värdideologi appliceras på den populistiska retoriken.

Exempelvis argumenterar vänsterpopulister för mer demokrati eller försvar av ”folkets” intressen – som ”Main Street” istället för ”Wall Street” – medan högerpopulister, enligt Müller (2019) ofta försvarar etniska eller kulturella förhållanden genom att favorisera en majoritetskultur, religion och etnicitet som en integrerad del av det populistiska moraliska anspråket.

Populister anser sig alltså, oberoende av vänster-mitten eller högerpopulism stå för en högre moral med mer legitimt anspråk än den påstådda ”korrupta eliten” som ett sätt att få inflytande för egen del – snarare än att de faktiskt strävar efter makt åt ”folket” de påstår sig representera.

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Krönikor

Ska infödda svenskar också klara medborgarskapsprovet?

Gästkrönika av Aryan

Regeringen och Sverigedemokraterna applåderar sig själva för att de nu vill ”höja statusen” för det svenska medborgarskapet. Det ska bli ett hedersmärke, ett diplom för väl utförd integration. Man vill kräva egen försörjning och språk- och samhällskunskaper för att en människa ska anses värdig att kallas svensk.

Men frågan som aldrig ställs är denna: Hur många infödda svenskar hade själva klarat kraven?

Kravet på egen försörjning låter kanske rimligt på pappret, men i realiteten lever hundratusentals svenskar i arbetslöshet, sjukskrivning eller med aktivitetsstöd. De har, med regeringens egna ord, inte förmågan att försörja sig själva. Ska deras medborgarskap då ifrågasättas? Ska de skickas på integrationskurs i sitt eget land? Eller är ”försörjningskravet” bara något som gäller mörkhåriga, nyanlända – aldrig en arbetslös infödd?

Nästa krav: språk och samhällskunskap. Det låter nästan harmlöst, tills man ställer frågan: hur många infödda svenskar kan egentligen svara på de mest grundläggande fakta om Sveriges historia eller lagar? Hur många kan förklara vad regeringsformen säger, vittna om Gustav Vasas roll i svensk historia, eller beskriva skillnaden mellan riksdagens och regeringens uppgifter? Svaret är obehagligt tydligt: en försvinnande liten andel. Svenska skolor producerar redan generationer med ungdomar som varken kan grammatik eller de mest grundläggande delarna av samhällskunskap. Ska de då tvingas avlägga ett nytt medborgarskapsprov när de fyller 18 – och om de misslyckas, förpassas till ”icke-medborgare”?

Förslaget blottar en rå dubbelmoral. När en invandrare ansöker om medborgarskap blir han eller hon en projektionsyta för alla krav. Men en svensk som föds in i samma medborgarskap slipper varje måttstock. Den som misslyckas i skolan, lever på försörjningsstöd eller inte kan skriva en korrekt mening på sitt eget modersmål förblir likväl en ”stolt svensk medborgare”.

Om regeringen på allvar vill att medborgarskapet ska ”ha status”, varför inte börja i rätt ände – med de egna leden? Låt samtliga medborgare få bevisa sin förmåga till egen försörjning, och genomföra ett gediget prov i språk, historia och samhällskunskap. De som inte klarar kraven kan, med samma logik, fråntas sitt medborgarskap.

Eller varför inte skicka dem på SFI, den skola som annars reserveras för invandrare? Ge arbetslösa infödda svenskar ett integrationsprogram, låt dem examineras på samma sätt som de nyanlända.

Men det vore förstås politiskt självmord att ställa samma krav på en majoritetsbefolkning. Därför blir reformen bara ännu ett sätt att visa medborgarskapets status åt ett håll – nedåt. Ett instrument riktat mot de svagaste, de med minst makt att protestera.

Så jag ställer frågan: Om ett svenskt pass ska vara beviset på en människas värde och kompetens – hur meningsfullt är medborgarskapet egentligen, när ingen kräver att infödda svenskar lever upp till samma villkor? Ska vi verkligen acceptera en lag som påstår sig upprätta ”respekt” för medborgarskapet, men i själva verket bara förstärker dubbelmoralen?

Medborgarskapet är redan lika för alla. Låt oss inte förvandla det till ett pekfinger riktat mot några – medan majoriteten får glida undan kraven utan att ens kunna förklara vad ordet demokrati betyder.

Aryan

Inlägget är ursprungligen postat i Facebookgruppen Afghanistanfakta

I fokus

SD förvirrar om ”massutvisningar”

Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.

I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:

”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.

Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)

Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.

Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.

Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma

De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.

Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.

I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.

SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.

Källa:

SD:s officiella Facebookkonto

SVT: Utredare: Uppehållstillstånd kan rivas upp

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 7)

Detta är sjunde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Mänskliga rättigheter – från universell princip till villkorad tillhörighet.

Nazityskland: Rättigheter som rasbaserat privilegium

En av de mest grundläggande förändringarna i det nazistiska Tyskland var omdefinieringen av vilka som räknades som “människor med rättigheter”. Genom Nürnberglagarna 1935 delades befolkningen upp i arier och icke-arier. Judar, romer, homosexuella och politiska oliktänkande fråntogs rättigheter steg för steg – med juridisk precision.

Exempel:

  • Judar förlorade medborgarskap, rätt till arbete, bostad och ägande.
  • Giftermål och samliv mellan judar och tyskar förbjöds.
  • Samvetsfrihet och religionsfrihet avskaffades.
  • Kritiska röster klassificerades som “folkets fiender” och förlorade skydd enligt lag.

Den nazistiska staten använde lagen som ett vapen för att förneka vissa grupper deras mänsklighet.

Sverigedemokraterna: Medborgarskap och rättigheter som villkorad lojalitet

SD säger sig försvara svenskarnas rättigheter – men gör samtidigt skillnad på vilka svenskar som räknas. Många av deras förslag innebär att vissa rättigheter bara ska tillkomma dem som “kulturanpassat sig”, “delar svenska värderingar” eller är födda i Sverige. Det rör sig inte bara om migrationspolitik – utan om en ideologi som förskjuter principen om lika värde.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2550 – SD föreslår att Migrationsverket ska kunna återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap automatiskt vid brott eller avvikelse från svensk lag, utan att skyddsbehov prövas på nytt. Det skapar ett parallellt rättssystem där invandrare inte har samma skydd som andra medborgare.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2552 – Vill att återkallelse av tillstånd ska göras regelbundet och automatiskt genom databasjämförelser mellan myndigheter.

· 2020/21:1620 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel och att permanent status avskaffas.

· 2018/19:2987 – Innehåller krav på ökad samverkan mellan myndigheter för att återkalla tillstånd, samt att “bristande vandel” eller “avsaknad av integrationsvilja” ska räcka.

· 2018/19:136 – SD kräver att alla som fått uppehållstillstånd på felaktig grund ska utvisas, även efter flera års vistelse.

· 2019/20:715 – Vill ta bort formuleringar om likabehandling i läroplanen och kopplar rättigheter till kulturell anpassning.

Andra uttryck för att förskjuta mänskliga rättigheter:
  • SD har i flera uttalanden påstått att “mänskliga rättigheter har gått för långt” – och föreslagit att Sverige ska omförhandla delar av Europakonventionen.
  • I SD:s principprogram 2023 definieras “svenskhet” som en kulturell identitet, inte ett juridiskt medborgarskap – vilket legitimerar att vissa grupper inte fullt ut räknas som tillhörande.
  • Partiets företrädare har föreslagit att vissa rättigheter ska villkoras med “moralisk förtjänst”, t.ex. att rösträtt eller välfärd ska begränsas för dem som “inte bidrar till samhället”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.

Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 1)

Detta är första delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs kortfattat nazismens tillkomst i Nazityskland.

Nazismens verkliga ansikte – och varför vi minns fel

När vi hör ordet nazism går tankarna ofta direkt till historiens allra mörkaste kapitel: Förintelsen, gaskamrarna, koncentrationsläger och världskrig. Det är fullt förståeligt – dessa fasor är djupt inpräntade i vårt kollektiva medvetande. Men det är också farligt. Inte för att vi minns dessa händelser, utan för att vi glömmer hur de blev möjliga.

Nazismen började inte i ett dödsläger. Den började i en demokrati.

I början av 1930-talet var Tyskland en parlamentarisk demokrati med fria val, partimångfald och fungerande rättssystem. Det som hände var att det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) – lett av Adolf Hitler – utnyttjade dessa institutioner för att steg för steg omvandla demokratin till en diktatur. Inget skedde över en natt. Ingen massutrotning var förutbestämd från början. Men den ideologiska grunden var redan lagd: ett samhälle byggt på exkludering, auktoritetstro, misstro mot oliktänkande och en nationalistisk idé om samhällets enhet.

Det är den här början vi måste förstå – inte för att relativisera det som skedde senare, utan för att känna igen de mönster som föregår sammanbrottet. När medier misstänkliggörs, när domstolar politiseras, när utbildningen ska kontrolleras, när vissa medborgare ses som mindre värda, när kritik kallas “landsförräderi” – då har demokratin redan börjat luckras upp.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Artiklar

Tidö: Skärpta krav för medborgarskap (del 6)

Detta är del 6 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna sista del handlar om medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet.

Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati. Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.

Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.

Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor. 

Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt. 

Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.

Källor:

Europaparlamentet: The protection of Article 2 TEU values in the EU 

Mänsklig säkerhet: Så avviker Sverigedemokraternas värderingar

Expressen: Moderaterna har fel om medborgarskap

Uppsala universitet: Ludvig Broomé – Den auktoritära dynamiken i SD:s väljarbas – Ett socialpsykologiskt perspektiv på svensk politik

Legimus: Clara Sandelind- En god flyktingpolitik

FN: Global Citizenship