Regeringen och Sverigedemokraterna vill se skärpta s k vandelskrav för att kunna möjliggöra fler utvisningar. Vandelskrav kan i korthet beskrivas som att personer med uppehållstillstånd inte ska brista i levnadssätt och skötsamhet. De nya kraven ska även gälla retroaktivt. Tidöpartiernas förhoppning är att fler uppehållstillstånd nekas eller återkallas. Den direkta konsekvensen är att fler personer kommer att utvisas.
Migrationsminister Johan Forssell (M) utvecklar vad som är att betrakta som bristande vandel:
”– Att följa lagar och regler är en självklarhet. Men det måste också vara en självklarhet att efter bästa förmåga leva skötsamt och inte skada vårt land”. (Källa: Aftonbladet)
”– Om man till exempel struntar i att betala sina skulder, om man inte följer beslut från svenska myndigheter, om man bidragsfuskar eller om man fuskar sig till ett svenskt uppehållstillstånd – ja, då har man inte rätt att vara här”. (Källa: Aftonbladet)
Att arbeta svart, utgöra säkerhetshot, inte följa lagen eller inte betalar böter kommer att utgöra bristande vandel, medan prostitution, missbruk eller tiggeri är undantagna i lagförslaget.
Enligt regeringens kalkyl kommer ett hundratusental att beröras av det nya vandelskravet. Migrationsverket kommer att pröva vandel och beslut ska överklagas till migrationsdomstolarna.
Kritiker anför att utvisningar pga bristande vandel ruckar på grundläggande principer, är rättsosäkra samt riskerar att bli godtyckliga och kan komma att missbrukas.
Regeringens egna utredare har avrått från att vandelskravet ska gälla retroaktivt, något som regeringen väljer att inte hörsamma då de varit tydliga med att den kommande lagen ska gälla även retroaktivt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft 13 juli 2026.
Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?
Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:
”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)
Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.
Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.
Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.
Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.
Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.
Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.
Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.
Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.
Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.
Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?
Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.
Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.
Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.
I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.
I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.
Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.
När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.
Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.
Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.
1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.
Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.
Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.
Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.
Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.
När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.
Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.
När Högsta domstolen avstod från att pröva domen mot Salwan Najem hävdade Richard Jomshof (SD) att Sverige ”i praktiken” straffar kritik mot islam. Det är en felaktig beskrivning av både lagen och domen. Hets mot folkgrupp skyddar människor men inte religioner. Sverige har inga hädelselagar. Det är helt lagligt att kritisera islam, kristendom eller vilken religion som helst. Det som är olagligt är att uttrycka hot eller missaktning mot människor på grund av deras religion.
Najem dömdes inte för att bränna en bok. Han dömdes för uttalanden riktade mot muslimer som grupp.
Det är en viktig skillnad som Jomshof suddar ut. Att kalla detta ”hädelse” är politisk retorik. Om religioner hade särskilt skydd skulle själva bränningen vara förbjuden. Det är den inte. Domen visar alltså motsatsen till vad Jomshof påstår.
Det farliga är insinuationen.
När han antyder att domstolar påverkas av invandring underminerar han förtroendet för rättsstaten men utan bevis vad han påstår.
Yttrandefriheten är stark i Sverige.
Men den skyddar inte rätten att hetsa mot människor.
Det är inte juridiken som förändrats.
Det är endast retorik hos Jomshof. En farlig sådan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap.
Lagförslaget innefattar samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder, samt personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos fem remissinstanser. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Rädda Barnen, Sveriges Stadsmissioner, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Justitiekanslern avstyrker alla lagförslaget i dess nuvarande form. Det finns flera faktorer som remissinstanserna åberopar:
Diskriminering
Hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många i samhället
Strider mot EU:s stadgar för grundläggande fri- och rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen
Risk för underminering av synen på rättsstaten
Strider mot legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen
Strider mot svensk rätt och Sveriges internationella åtaganden
Skapar utanförskap
Risk för ökad ohälsa, främst hos barn
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.
Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådan förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:
Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)
Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap. Alla 5 remissinstanser avstyrker lagförslaget, mot bakgrund av att det föreligger risker för diskriminering och att det inte är förenligt med svensk rätt eller EU-rätt. Man ser också att det finns risk för ökad osäkerhet för redan utsatta grupper, minskad tilltro till rättssamhället samt ökat utanförskap.
”Utredningen föreslår att det införs en särskild lag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd. Lagen ska omfatta samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder.” (Källa: Regeringen.se)
Förutom ovan nämnda grupper ska lagen också innefatta personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos flera remissinstanser.
”innebära stora risker för diskriminering och hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många grupper i samhället”. (Källa: DO.se)
Rädda Barnen anför att grundförslaget är oförenligt med Barnkonventionen, samt riskerar att underminera synen på rättsstaten. I remissvaret läser vi dessutom:
”Rädda Barnen menar att grundförslaget strider mot legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om berättigade förväntningar och förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Förslaget är därför skadligt i en demokratisk rättsstat”. (Källa: Rädda Barnen)
”Sveriges Stadsmissioner anser att förslaget inte är förenligt med svensk rätt, EU-rätten eller Sveriges internationella åtaganden. Lagstiftning ska bidra till trygghet, rättssäkerhet och delaktighet – inte skapa ökad osäkerhet för redan utsatta grupper”. (Källa: Sveriges Stadsmissioner)
Även SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) säger nej till återkallande av uppehållstillstånd. De menar att förslagen får omfattande och oproportionerliga konsekvenser. Dessutom råder det osäkerhet kring huruvida de 185 000 personer som berörs av återkallande av uppehållstillstånd uppfyller kraven för medborgarskap eller nytt uppehållstillstånd. SKR uttrycker oro för risker i form av minskad tilltro till rättssamhället och utanförskap.
Den sista remissinstansen som avstyrker förslaget om återkallande av PUT är Justitiekanslern. I remissvaret läser vi:
”Enligt utredningen består de negativa konsekvenserna för berörda individer av dels förlust av den trygghet som ett permanent uppehållstillstånd innebär, dels risk för ökad ohälsa, särskilt för barn. Utredningen konstaterar att en sådan ordning som föreslås oundvikligen innebär ingrepp i enskildas rätt till privat- och familjeliv enligt EU:s stadga för de grundläggande fri- och rättigheterna, Europakonventionen och Barnkonventionen”. (Källa: Justitiekanslern)
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
På Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto slår man sig för bröstet över att Tidöregeringen, genom att höja försörjningskravet för arbetstillstånd, stryper arbetskraftsinvandringen så att den enbart omfattar personer som tjänar mer än 33 390 kronor (90% av medianlönen i Sverige).
I postningen av propagandabilden läser vi:
”Socialdemokraterna har i decennier pratat om att skärpa kraven för arbetskraftsinvandring, men aldrig gjort något åt det.
Till skillnad från Socialdemokraterna levererar vi. Den 1 juni nästa år höjs försörjningskravet för arbetskraftsinvandring till 90 procent av medianlönen, vilket i år motsvarar en månadslön på 33 390 kronor.
Förutom att invandrare som idag går till arbetet varje dag, har skapat sig ett liv i Sverige och gör skillnad i t ex vård och omsorg, restaurangbranschen eller som städare, så är kravet på 33 390 kronor som minimilön för att erhålla arbetstillstånd ett hån mot alla som är anställda i låglöneyrken. Många kan bara drömma om en sådan månadslön.
I kommentarsfältet till SD:s inlägg på Facebook är många upprörda över att människor som arbetar och ”gör rätt för sig” i viktiga yrken straffas med utvisning. Många reagerar också på att många har en månadslön som är långt mindre än 33 390 kronor. Vi ska ha i beaktning att många av kommentarerna är skrivna av människor som sympatiserar med SD, men att många av deras väljare inte anser att denna lagändring är rimlig, eller rättvis mot någon, oavsett bakgrund.
Andelen uppehållstillstånd inom kategorin arbetsmarknad har minskat med hela 26 %, från 36 514 stycken 2023 till 27 009 stycken 2024. Det höjda försörjningskravet har inneburit färre ansökningar. Migrationsverket har dessutom arbetat mer aktivt för att motverka missbruk på arbetsmarknaden.
2023 trädde en lag gällande höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare. Då låg minimilönen för att få arbetstillstånd på 80 % av medianlönen i Sverige.
Nu har regeringen dragit åt tumskruvarna ytterligare. Det höjda försörjningskravet innebär att för att kunna erhålla arbetstillstånd krävs en minimilön på minst 90 % av medianlönen i Sverige. Idag ligger den siffran på 33 390 kronor per månad. Lagen kommer att träda i kraft 1 juni 2026.
Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har i ett yttrande kritiserat det höjda försörjningskravet med motiveringen att Sverige kan komma att gå miste om värdefull arbetskraft samt att det råder brist på arbetskraft på hela arbetsmarknaden. I yttrandet utvecklar SKR resonemanget med att befolkningen blir allt äldre, vilket i sin tur leder till att vi kommer att få ett underskott på arbetskraft i framtiden.
I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.
I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.
Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.
Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.
Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.
SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.
Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.
Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 