Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på kommunism. Vi fortsätter med heterosexism, något som ofta benämns som ”homofobi”.
Enligt Nationalencyklopedin är homofobi följande:
homofobi´, personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser.
På umo.se kan man läsa följande om homofobi:
Homofobi innebär att tycka illa om homosexuella och att homosexuella är mindre värda än heterosexuella. Själva ordet homofobi kom till ungefär samtidigt som homosexualitet slutade att ses som en sjukdom av många. Det var ett sätt att visa att det inte var homosexuella som var sjuka utan att det var de som tyckte illa om homosexuella som hade problem, som var rädda, okunniga och fördomsfulla.
Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn.
Den allmänna uppfattningen i de flesta länder har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starka. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle.
Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn. I 76 av världens 203 länder är homosexualitet straffbart. I Iran, Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Jemen och delar av Somalia och Nigeria är homosexualitet belagt med dödsstraff. Den generella tendensen är att homosexualitet legaliseras i allt fler länder, men det finns undantag. Vissa länder, exempelvis Indien, Ryssland och nu senast Uganda har infört nya antigaylagar.
Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället.
Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra.
Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med. Att slänga sig med uttryck som ”jag bryr mig inte om vad de gör i sängen, men berätta det inte för mig” eller ”jag har inget emot homosexuella så länge jag slipper se det” är tydliga tecken på homofobi.
Framför allt hatbrott, men i viss utsträckning också diskrimineringen, som homo-, bi- och transsexuella utsätts för är omfattande. I Sverige är det inte lika omfattande som i mindre toleranta länder. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är homo-, bi- och transsexuella den grupp, näst etnicitet och religiös tillhörighet, som utsätts för flest hatbrott i Sverige. Vad beträffar diskriminering är homo-, bi- och transsexuella inte lika drabbade som en del andra grupper. Attityderna gentemot homosexuella är däremot, bland många av oss, inte människovärdig.
Man kan göra ett tankeexperiment för att se hur attityden, och diskrimineringen, påverkar individer. Ponera att det är heterosexualitet som är den avvikande och abnorma sexualiteten. Hur skulle heterosexisterna uppleva sin situation då? Heterosexister har en vision om att samhället ska bibehålla den heterosexuella normen, så som den har sett ut förr. De ger sig själva mandat att förtrycka homo- och bisexuella.
Samhällsnormen gör att det är svårt för många att komma ut med sin sexualitet. Det är viktigt att vi gemensamt ser till att öka toleransen i samhället, annars kommer attityderna kvarstå och vi får ett samhälle där folk fortsätter att diskriminera, begå brott mot, mobba, trakassera och ha ovärdiga attityder gentemot homo- och bisexuella. Hatbrott mot HBT-personer är i ökande i Europa. Inte sällan är de som begår dessa brott aktiva i rasistiska rörelser eller organisationer. I de allra flesta länder har HBT-personer inte samma fri- och rättigheter som den resterande befolkningen.
Att vara heteronormativ är inte detsamma som att vara homofob. Att vara heteronormativ innebär att man, oftast omedvetet, anammar de föreställningar som anses gängse i samhället, utan att för den skull vara homofobisk i sin åsikt. För att undvika att hamna i heteronormen är det viktigt att vara uppmärksam och mottaglig för att samhället inte är som den gängse uppfattningen.
Exempelvis utgår många ifrån att ett barn har en mamma och en pappa, man utgår ifrån att en pojke har en flickvän och att en flicka har en pojkvän. Att istället tala om att ett barn har föräldrar, eller så kan man undra om en pojke eller flicka är tillsammans med någon eller har ett förhållande. Heteronormen skapar problem. Det kan handla om att ett barn, som har homosexuella föräldrar, känner sig annorlunda eftersom de inte känner igen sig själva utifrån heteronormen i samhället.
Juridiskt ställer heteronormen också till det för homosexuella par. Rätten till samkönad adoption är inte utbredd. I Sverige har den rätten funnits sedan 2002, men rätten finns idag endast i en handfull länder i världen. Yrkesvalen i Sverige är mycket avhängiga heteronormen. Män väljer inte lika ofta traditionella ”kvinnoyrken”, exempelvis sjuk- och undersköterska, och kvinnor väljer inte lika ofta traditionella ”mansyrken”, till exempel inom teknik. Heteronormen medför att många homo- och bisexuella inte kan leva som de önskar. Risken för diskriminering är ständigt närvarande och normen gör man allt som oftast blir nödd att förklara sig och sin livsstil. Det är inte särskilt svårt att släppa på heteronormen, trots det är det många av oss som inte klarar av att göra det. Mer om homofobi och heteronormativitet kan läsas här.
Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta.
Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Det finns också uppfattningar om att homosexuella vill, och önskar, få särbehandling på grund av sexualiteten. Många anser att homo-, bi- och transsexualitet är en sjukdom som ska, och kan, botas. Det finns fördomar som går ut på att man är i tron att bisexuella inte är monogama, det vill säga att de har sexuella relationer med män och kvinnor samtidigt, att lesbiska kvinnor hatar män, att homosexuella vill bli heterosexuella.
Yttermera fördomar bland heterosexister kan vara att man inbillar sig att homosexualitet är konsekvenserna av dåliga heterosexuella erfarenheter. En del heterosexister är av uppfattningen att de åtnjuter vissa privilegier som homo-, bi- eller transsexuella inte gör. Det kan röra sig om rätten att hålla sin partner i handen, att ha rätten att tala öppet om sin heterosexuella relation eller att manifestera sin heterosexuella kärlek offentligt, något homo- och bisexuella inte ”ska” göra. Det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde.
Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.
Heterosexismen finns överallt omkring oss. Den är bara mer eller mindre synlig. Ibland ser vi den, ibland ligger den och gnager utan att vi är medvetna om den. I Sverige och övriga världen görs hela tiden framsteg som gynnar homo-, bi- och transsexuella. Tyvärr finns det fortfarande alltför många i vårt samhälle som inte tolererar och accepterar att det är en person, inte ett kön, vi förälskar oss i. Massor av människor anser fortfarande att homosexualitet är en sjukdom, att det är skamligt, mot alla naturlagar och ett hot mot människan fortlevande. Alla dessa åsikter kan inte vara mer felaktiga. Vad vi kan bidra med är att se utanför den heteronormativa boxen som vi alla föreställer oss är verkligheten och på så sätt kan vi förstå och acceptera att det inte finns några normer, lagar eller regler som ska styra över vem man väljer, eller inte väljer, att förälska sig i. Kärlek är det finaste och viktigaste vi har, alla har rätt till kärlek. Vi kan inte stänga ute människor från den rätten på grund av en förkastlig människosyn.
I samband med OS i Sotji 2014 skrev jag Brännpunkt: OS.
På Motargument har vi tidigare berört ämnet:
Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
