Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.
Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.
Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.
Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.
”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)
Antisemitism
Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.
Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.
Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.
Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.
”Inte alla judar”
Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.
När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.
Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.
Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.
Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.
Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.
EAP
Man känner igen kulturell antisemitism på demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.
Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.
EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.
På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.
På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.
“As for ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.
Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.
På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.
Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.
Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.
Kulturrasism
De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.
När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.
Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.
Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.
Trots att det är en mycket gammal historia är den ständigt applicerbar på diverse politiska grupperingar och rörelser. Såväl det nazistiska träskets och det internetvurmande träsket.
Zeitgeist når sitt klimax i en diskussion kring frihandelsunionerna EU, AU och två kommande, påstår Zeitgeist, unioner i Nordamerika och Asien. Dessa fyra ska, enligt Zeitgeist, enas till en enda världsregering. Eller som det uttrycks i filmen:
I en del av filmen diskuteras den Amerikanska statens rättfärdigande av krig. Filmen påstår att det amerikanska samhället, såväl stat som befolkning, manipulerades av en undanskymd grupp, som står över staten. Filmen påstår med en stor självsäkerhet att sänkningen av Lusitania, provokationen som drog in USA i första världskriget, var planerad, att incidenten i Tonkinbukten, det officiella skälet till Vietnamkriget, att Pearl Harbour var välkomnat och naturligtvis att elfte september utfördes av den amerikanska staten. Filmen berättar att båda sidorna av internationella konflikter finansieras av ”internationella bankörer” (fritt översatt).
Både Zeitgeist och protokollet, särskilt del 21 och 22, är närmare besatta av guld och dess relation till pengar. Zeitgeist hävdar, precis som protokollet, att problemen i världen beror på att en liten och ondskefull grupp kontrollerar samhällets monetära resurser. Att denna grupp består av bankörer, vilket i sin tur alla vet är synonymt med judar, är både en klassisk antisemitisk tes och en oerhört korkad analys. Det tar allt fokus ifrån kapital och/eller produktionen till papperspengarna.
Så beskriver 
.. bara för ni dumma idioterska gå på sånt o tro illa om folk.. de e sånna som tycker illa som gör skit här i världen de e sånna man borde fängsla o kasta nyckeln…
Motargument 