Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.

Så beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.

Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?

Nytt om 30-talet

Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:

Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”

Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.

Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!

Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.

Frälsaren

Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!

Nationalstaten var död redan då

Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.

Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.

Att få tag på boken

Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.