Etikettarkiv: ekonomi

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.

Först granskade vi arbetslösheten  som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.

BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.

Rekordåren

Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%

Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.

Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.

Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige.  Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.

Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.

Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.

Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB

I den första oljekrisens spår 1976-1977

Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.

Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.

En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.

Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.

Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.

i-den-forsta-oljekrisens-spar
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB

Återhämtning 1977-1980

BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.

Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.

Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.

Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981

Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna.  Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.

Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.

Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.

Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.

Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB

Det glada 80-talet

Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.

Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.

Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.

Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.

Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.

Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB

Finanskrisen 1990-1993

Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån. 

Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.

Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.

Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.

Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.

Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.

För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.

Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.

Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.

sd-klistermarke

Ett annat nytt politiskt  parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.

Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.

Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?

Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB

IT-Boomen 1993-2007

Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.

Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.

Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.

År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.

Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.

Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.

Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.

Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.

Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.

Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.

Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.

IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB

Den globala finanskrisen 2007-2009

Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.

Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.

Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.

Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.

Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.

Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde  i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.

Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.

Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.

Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.

De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.

Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.

Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.

Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.

Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB

Återhämtning 2009-2011

Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.

Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB

Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.

Tillbakagång 2011-2012

Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.

Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB

Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.

Vår bästa tid är nu – 2012 – ?

Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.

De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.

Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?

Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.

Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.

Sammantaget kan sägas om Sverige rent ekonomiska läge, att vår bästa tid är helt enkelt nu.

Såhär har Sveriges BNP utvecklats, se video:

Källor:

Statistiska centralbyrån – Ekonomifakta (graf)

Statistiska centralbyrån – Bruttonationalprodukten

Recensioner

Bokrecension: Utan invandring stannar Sverige

Artikel av Polimasaren

Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.

Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.

Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.

9789188123169_200x_utan-invandring-stannar-sverigeBoken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.

Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.

Utan arbetskraft stannar Sverige

Utan kunskap stannar Sverige

Utan företagsamhet stannar Sverige

Utan globalisering stannar Sverige

Utan mångfald stannar Sverige

Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:

  • Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
  • Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
  • Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
  • Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
  • Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
  • Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
  • Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
  • Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
  • Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.

Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.

Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.

Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.

Volante Förlag

Bokus

AdLibris 

Krönikor, Myter

Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra

Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.

Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.

Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.

Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.

Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.

Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.

Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån  flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.

Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.

BNP
Klicka för större bild

Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.

aLiteracy
Klicka för större bild

När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.

autb
Klicka för större bild

Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.

aInfantMort
Klicka för större bild

En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.

aMobiler
Klicka för större bild

Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.

Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.

Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.

Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.

Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.

Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.

Videotips:

How not to be ignorant about the world (Hans och Ola Rosling)

Källor:

BNP per capita 2013 för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Läskunnighet åren 2004-2013 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Förväntat antal år i utbildning för kvinnor åren 2005-2009 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Spädbarnsdödlighet (antal döda barn – per 1 000 – före ett års ålder) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien (siffror från 2013)

Antal mobilabonnemang på 100 personer i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

I fokus

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

Artiklar

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Krönikor, Myter

Nedskärningar leder till rasism

All främlingsfientlighet beror inte på att man hatar folk från andra kulturer eller med annan hudfärg. En hel del av det som tycks vara främlingsfientlighet är egentligen mer en oro över personers ekonomi och samhällsutvecklingen. För alla ickerasister är det viktigt att bemöta detta också.

Ett par exempel från Öland, där jag bor:

Putterbinde
brandsvig / Foter / CC BY-NC-ND

Nu senast var jag hos en person i mitt jobb (hemtjänsten). Där var anhöriga till hen. De anhöriga läste högt ur tidningen: ”1700 flyktingar väntas till Kalmar län under hösten”. På det svarade de ”och så får min kusin vänta i månader på en höftledsoperation. Det finns för få läkare på akuten i Kalmar då man kommer dit och sköterskorna jobbar arslet av sig. Hur kan de då ta in 1700?”

För några dagar sedan stod det i lokaltidningen att runt 700 flyktingar ska tas emot av Borgholms kommun. Då sa en annan person: ”700, och så har de inte råd att ha demensavdelningarna öppna i kommunen längre, hur tänker politikerna?”

Ett tredje exempel: Diskussion om flyktingmottagning igen. En person säger att ”det finns inte en polis på hela Öland efter 18.00 och inte på helgerna. Det har man inte råd med. men flyktingar kan vi ta emot tusentals i Kalmar län.”

Exakt så här kokar det under ytan på många ställen i Sverige, så även i Kalmar län och Borgholm. Nedskärningar i det sociala skyddsnätet i ett område och flyktingmottagning leder ofta till att folk kopplar samman de två sakerna. Och detta är något som få politiker klarar av att hantera.

Här i Borgholm har en Socialdemokrat sagt att ”men, vi måste vara solidariska” som svar på den oron. Det berättade personen som jag nämnde i första exemplet ovan. Hen hade svarat socialdemokraten att: ”men när ska du vara solidarisk med våra äldre och de som behöver vård?”

Det duger inte. Nedskärningar i de sociala skyddsnäten skapar oro och det är lätt att många säger att ”varför satsar man inte på folk som redan bor här innan man tar in fler utifrån?”

Jag ser det så tydligt här på Öland. Det finns en massa människor här som i hemlighet knyter sina nävar av ilska och förtvivlan över sociala nedskärningar och som kontrasterar det generösa flyktingmottagandet med sådant som att gamla mormor inte får vård. Inget prat om solidaritet kan få dem att sluta knyta sin näve.

Sådant går väldigt lätt över i irritation över de nyanlända och folk som ser ut som dem. Så blir en social oro till rasism och alla främlingar dras över en kam. De pratar om ”de där förbannade invandrarna”, blåser upp varje litet problem och incident som uppstår till alldeles för stora proportioner — hatet växer. Om en person har stulit något så beskylls alla på flyktingförläggningen för att vara tjuvar — även om den skyldige inte ens bor på förläggningen. Klassisk rasism.

Rasismen måste bemötas strängt, givetvis. Men oron över framtiden, och nedskärningarna är äkta. Det gör att om vi vill vara effektiva i vårt antirasistiska arbete faktiskt måste bemöta dessa myter också, och förändra politiken så man slutar med nedskärningarna! Och visa på att globala ekonomiska konjunkturen har vänt uppåt. (Detta oavsett om man är vänster eller höger eller inget alls. Jag är liberal, bara så att det är tydligt!)

Det går lätt att visa att Sverige kan bli rikt med invandring, ekonomi är inte enbart en fråga om fördelning, utan också skapandet av helt nya resurser. Men då måste politikerna leva upp till detta. En politik med ständiga nedskärningar i välfärden leder lätt till att folk tror att Sverige blir fattigare på grund av invandring och att ekonomi bara är flyttande av pengar från vård och skola till invandrare och flyktingar. Många tror verkligen på SD:s ökända reklamfilm med de två röda bromshandtagen:

De tar alla pengar från mormor och ger till flyktingarna…

Just nu är det inte så extremt illa här, men se på Grekland så förstår ni vad som KAN ske om ekonomin inte skulle börja bli bättre i Sverige. Blir det ännu värre kris här, kommer hat och rasism att växa i takt med att nedskärningarna ökar.

Även politiker som inte håller med mig, och som kanske anser att nedskärningarna är nödvändiga måste börja göra prata och agera! Hanterar inte alla ickerasister detta kommer de personerna som knyter nävarna att lyssna på de som verkar ha ‘lösningarna’ på deras oro.

Detta måste vi hantera! Jag är orolig för vad som kommer att ske om allt fler nävar knyts i fickorna, i hemlighet, av ilska, oro för framtiden och förtvivlan…

Artiklar, Myter

Myten om resursfördelning

Måste vi välja mellan att ta emot invandrare eller att våra pensionärer och barn ska ha det bra?

Vegan Princess Cake
Björn Söderqvist / Foter / CC BY-SA

Ofta hör man prat om att ”jamen vi kan inte ta in fler invandrare. Vi har många fattiga och pensionärer. Varför ska vi ta pengar från dem och ge till folk som kommer från andra delar av världen?”.

Problemet med detta tänkande är att man tror att samhällsekonomin är som en kaka där man ger olika stora tårtbitar till olika sektorer. En del får mer och andra mindre. Tar man från sektorn ”vård” för att ge till sektorn ”invandrare” så tror dessa att man får mindre pengar i vårdsektorn.

Men så funkar inte samhällsekonomi. Hade samhällsekonomin fungerat så, då hade vi än idag fördelat flintabitar och bott i grottor som på stenåldern. Ekonomi handlar alltså inte bara om fördelning av resurser utan om hur man skapar NYA resurser.

Ibland ser man det här med resursfördelning illustrerat enligt det så kallade dilemmat med livbåten, eller Livbåtsetiken, som författaren Tom Regan kallar det.

Tom beskrev ett tänkt scenario med fem personer i en livbåt och bara resurser till fyra; där man alltså måste kasta en person överbord, annars tar maten slut. Vilka fyra räddar man, frågar Tom, och vem är det man väljer att kasta överbord? För enligt det hypotetiska scenariet MÅSTE man kasta en överbord för att kunna rädda fyra, menar Tom Regan. Han kommer till slutsatsen att vi människor har en tendens att bara vilja rädda de som står oss nära och att ingen bryr sig lika mycket om de som man inte har några nära band till. Detta skulle kunna förklara sådant som rasism, menar han.

Men Tom Regan har fel, och hela frågeställningen är fel.

Människor har stött på problem med resursbrist MÅNGA gånger i historien och har kommit över problemen. Men hur? Inte genom att anpassa sig till problemen (kasta någon överbord) utan genom att TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla, eller så många som möjligt! Och det finns inte bara några personer i ”livbåten” Sverige. Det är i nuläget 4,9 miljoner sysselsatta skattebetalare och sammanlagt fler än 9,5 miljoner konsumenter som skapar resurser i Sverige.

Det går som ett tema i hela mänsklighetens historia att faktiskt utveckla nya resurser och att effektivisera produktionen. Historien visar det. Vi har nått långt i mänsklighetens utveckling. Och det är en pågående evolution.

Krispsykologi visar att detta även gäller i situationer som liknar den som Regan beskriver om en livbåt. De personer som klarar sig bäst är inte de som skulle offra en minoritet av de i den nödställda gruppen. De som lättast räddar sig själva är den grupp som kämpar för att rädda så många som möjligt, utan att kasta någon överbord. För det frigör så mycket kreativ kraft att man helt enkelt kommer på nya ideer och kanske till och med hittar nya resurser.

Det inskränkta ”livbåts-sättet” att tänka om resursfördelning är fel. Vi behöver inte välja mellan att kasta pensionären eller invandraren överbord ur ett samhälle. Vi kan ge alla behövande grupper hjälp och skapa resurser för att göra ännu mer i samhället.

Krönikor

Fri invandring: ekonomisk vinst?

Gästinlägg från Andreas Eriksson.

När debatten rasade som värst under hösten 2012 om boken ‘Migrationens Kraft’, men också kring Centerpartiets förslag till ett nytt idéprogram, kretsade diskussionen till stor del kring frågan om dagens invandring är ekonomiskt gynnsam eller inte, och närmare bestämt om fri invandring skulle kunna vara ekonomiskt gynnsam.

#96 Tribute to the ASEA workers
Mikael Miettinen / Foter / CC BY

Somliga ekonomer resonerar på så vis att förluster i offentlig sektor på kort sikt kompenseras av vinster på arbetsmarknaden på lång sikt. Det går ungefär att likställas med att vi idag satsar pengar på att utbilda ungdomar genom grundskola, gymnasium och universitet för att sedan få tillbaka pengar, om inte mer pengar, när ungdomarna väl har kommit ut på arbetsmarknaden. Parallellt med dessa tankar finns det ekonomer som hävdar att det kan vara en förlust, men främst att det är svårt att avgöra om det totalt sett är en vinst. Även om detta faktumet mig veterligen är välbelagt, i synnerhet genom en stor OECD-rapport som uppmärksammades under 2013. Enligt den rapporten betalar invandrare tillbaka mer till samhället än vad de får.

Låt oss ta ett exempel på en person som hjälpte till att bygga Sverige starkt, men också fann sin egna lycka här. Min far, Adriano Birro, emigrerade från Italien till Sverige i mitten på 1960-talet. Det var egentligen bara en tillfällighet att han stannade på västkusten, här i Göteborg. Tillsammans med en kusin hade de blivit rekryterade, hemma i Italien. De bestämde sig för att resa upp till Norge för att jobba. Men då pengarna tog slut lite mer än halvvägs på resan bestämde de sig för att stanna. De gick till närmsta pizzeria i Göteborg och frågade sina landsmän om vart man kunde hitta jobb. Direkt blev de dirigerade till SKF som sökte nya arbetare. På SKF fick de anställning, en halvdan lön och ett rum i en sliten barack, men de kände sig nöjda ändå. Rätt som det var hade min far träffat en fru och skaffat två barn. Han fick stanna med permanent uppehållstillstånd och han erbjöds medborgarskap. Allt detta är han evigt tacksam för.

Många Sverigedemokrater vill ofta försöka vinkla debatten åt ett håll där det verkar som om att SD principiellt inte alls har något emot invandrare men att det är en alldeles för stor ekonomisk börda på det svenska folket. Jag vill bestämt hävda att frågan om fri invandring inte är en fråga om ekonomisk vinst, utan helt enkelt om mänskliga rättigheter, lidande och solidaritet. Att människor ska kunna förflytta sig, att människan är migrant, detta är ju vad hela den liberala demokratin vilar på, vad mänskliga rättigheter vilar på. För vad som hindrar människor är i själva verket inget mer än kulsprutor, minor och taggtråd.

Gästinlägg från Andreas Eriksson.

Artiklar, Myter

Kan SD räkna?

SD vill begränsa asyl- och anhöriginvandring med 90 procent. SD har uppgett i sin ”skuggbudget” att de kommer kunna spara mer än 100 miljarder kronor över fyra kalenderår på att begränsa invandringen.

Ingen i SD har riktigt definierat hur detta ska gå till. Eller vad det är som gör att deras ekonomer tror att man kan spara så enormt många kronor — på att begränsa asyl- och anhörig-invandringen till Sverige.

SDimmigrationSD har om och om igen räknat på och framfört att många miljarder kronor per år kan sparas på minskad invandring. Se bilden till höger som är klippt ur deras ”Skuggbudget 2013”. (Klicka på bilden, för att ladda ner och läsa pdf)

Låt oss föreställa oss att SD har regeringsmakten i Sverige, eller får ett tillräckligt stöd för genomdrivandet av sitt förslag att minska antal asylansökningar från ALLA länder med 90%, och minska 90% av flyktingars anhöriginvandring från ALLA länder. Hypotetiskt sett skulle SD neka uppehållstillstånd för mellan 27 000-39 000 asylsökande per år och hindra ungefär 7 000 anhöriga från att kunna ta sig hit. Exemplet är räknat och avrundat med hjälp av 2012 års migrationsstatistik som enligt många SD-politiker är en ”rekordinvandring”.

SD säger sig även vilja slopa flera olika integrationsprojekt — som SD själva bedömer vara verkningslösa. SD säger ofta att ”vi vill kunna ta bättre hand om de som redan är här”? Och SD verkar anse att man gör det och förbättrar integrationen mellan olika grupper i Sverige genom att slopa många integrationsprojekt?

Frågan är hur SD rent praktiskt skall kunna skära ner kostnaderna för varje asylsökande så mycket? Vill SD minska på kost, logi, handläggning och tolkhjälp med 90%? De asylsökande som har flytt hit för att de vill stanna här för att kunna få en chans till att överleva. Kommer de att få det bättre av att fler av dom sänds tillbaka? Vad kommer hända med all uppsagd personal på Migrationsverket och SFI och i alla slopade integrationsprojekt? Hur tänker SD finansiera eller betala för alla hemresebiljetterna för de föräldrar och barn som SD anser är oönskade? Kommer budgetåtstramningar vid Migrationsverket och vid SFI-utbildningen, eller mycket striktare inreseregler på svenska flygplatser leda till att svältkatastrofer och inbördeskrig minskar med ungefär 90% eller att minska behovet att fly från tortyr- eller mordhot i mellanöstern och Afrika?

Personen som igår började sin flykt från sitt hemland, den kommer fortsätta fly för sitt liv och för ett någorlunda säkert uppehälle och en rimlig framtid — oavsett SD:s nuvarande eller framtida politik eller budgetproposition. Varje person som landar på svensk mark i syfte att söka sig en fristad, behöver mat, husrum, handläggare, tolkhjälp, ibland kanske akutsjukvård och kläder under den tid som de väntar på besked. Denna hjälp måste vi ge varje flykting och varje asylsökande människa oavsett om den tillhör de lyckliga 10% som SD vill låta stanna, eller om den tillhör den stora grupp av 90% som SD anser är oönskade.

Behöver vi återigen påminna Kent Ekeroth om att hans mormor flydde helt utfattig till Sverige och fick fristad här? Det finns SD-politiker och medlemmar i SD som har flytt eller invandrat till Sverige, eller vars familj har invandrat till Sverige.

Behöver vi kontinuerligt påminna SD om att antal asylansökningar per år inte är beroende av svenska regler eller vilket parti som sitter i riksdagen och bestämmer över våra skattepengar? Antalet asylansökningar som lämnas in sker beroende på helt andra faktorer och är alltid proportionerligt till andelen svältkatastrofer, naturkatastrofer, inbördeskrig, tortyr, åsiktsförföljelse och terrorism i andra länder. SD kan inte med hot eller ekonomiska kalkyler minska ned människors flyktbehov med 90%. Speciellt inte som SD också föreslår extremt reducerad budget för utlandsbiståndet.

Och till alla er som debatterar för SD: att SD har räknat fram ett förslag på hypotetisk besparing om 100 miljarder kronor över en mandatperiod om 4 kalenderår, betyder inte ATT invandringen ”kostar” svenska skattebetalarna 100 miljarder kronor PER ÅR. De flesta ekonomer och experter är överens om att med förbättrad integration, minskad diskriminering, så kan vi få fler nya svenskar i jobb lite fortare, för att de ska börja betala fler kronor i inkomstskatt lite fortare än vad de gör nu.

———
Källa till samtliga siffror från Migrationsverket

Källa till samtliga budgetsiffror: Sverigedemokraterna

För er som vill veta mer:

År 2012 inlämnades 43 887 asylansökningar till Migrationsverket. 34% av dom godkändes i första instans. Vissa avslag har överklagats.
Summan av samtliga asylsökande från samtliga länder i Mellanöstern och Afrika var ungefär 31 000 personer år 2012.
Av alla asylansökningar som avgjordes under år 2012, beviljades uppehållstillstånd till ungefär 12 150 personer från länderna i Mellanöstern och Afrika i första instans. Vissa avslag har överklagats.

Antal anhöriga som fick uppehållstillstånd år 2012 för att kunna återförenas med en familjemedlem som tidigare har anlänt som flykting till Sverige var 7 897 personer. 1994 var det störst flyktinganhöriginvandring till Sverige, med 13 508 personer. Vanligtvis är flyktinganknytningsfallen mellan 3 000 och 8 000 personer per år. Därför är myten om ”ankarbarn” just en myt.

Krönikor

Älgspillning på burk

Gästinlägg från Slutpixlat

I Dagens industri kan man läsa att Sverigedemokraterna vinner stöd hos svenska företagare.

Det är en opinionsundersökning som Dagens Industri själva låtit göra.

I-con
Lightmash / Foter.com / CC BY-NC-SA

På frågan ”Vilket politiskt parti tycker du bäst om i rikspolitiken?” svarade 5,5 procent Sverigedemokraterna. Det är ett avsevärt lyft sett till föregående företagarbarometer då partiet endast lockade 0,9 procent av företagarna.

Dock så leder inte helt oväntat Moderaterna denna liga med 64,4 procent.

Man måste ju då ställa sig frågan om dessa 5,5 procent av företagarna som säger sig stödja SD inte ser längre än näsan räcker. Förmodar att de inte tillhör den kategori företagare som exporterar sina produkter utomlands. För gör de det, ja då har de bitit sig i svansen ordentligt när de nu visat sina sympatier med SD.

För om man studerar den Sverigedemokratiska politiken, så finner man för det första att de vill lämna EU.  I sin något vårdslösa tolkning av hur EU ser ut så påstår de ju att EU har blivit ett hot mot freden i Europa.

Om man sen studerar SD:s så kallade principprogram så ser man hur lite det egentligen står skrivet om just företag och företagande – annat än att de bör ägas av svenskar och svenska intressen.

Och när SD verkligen talar om företagande någon gång i diverse debatter så har man en synnerligen god förmåga att trassla in sig i sanslösa och för gemene man synnerligen knepiga ekvationer som inte ens den bäste nationalekonom skulle begripa. Men man lyckas i vanlig ordning även inbegripa invandringsfrågorna i det hela.

Sverigedemokraternas ekonomiske talesman Johnny Skalin sa t.ex. så här i en budgetdebatt i riksdagen 2010:

”Fru talman! Vi ser också människor som en tillgång. Men vi inser dessutom att landet fungerar ungefär som ett företag. Om ett medelstort företag skulle börja anställa 100 personer extra utan att ha behov av dem, skulle vi då kunna kalla dem för en tillgång rent generellt? Det kan vi naturligtvis inte göra. Vi måste i stället anpassa landet, ungefär som ett företag anpassar sin verksamhet efter de förhållanden som faktiskt råder. Sedan innebär det inte att invandrare som individer på något sätt är dåliga, utan det handlar bara om att anpassa den politik man bedriver efter den verklighet som faktiskt råder.”

Utan tvekan är det så att när SD talar ekonomi och företagande så blir det snurrigt. Om man skulle anamma den Sverigedemokratiska företagspolitiken så skulle Sverige ekonomiskt hamna i de europeiska ländernas bakvatten. För inte enbart vill man lämna EU, man vill också i sin iver att värna det svenska landet isolera oss från omvärlden genom sina klart nationalistiska tankar där man vill göra inskränkningar i frihandeln även om man säger sig vara positiv till den. Hur nu detta kan rimma ihop?

Import ses som något av ondo. SD skriver så här i sitt principprogram när det kommer till ekonomi:

 ”Sverigedemokraterna är i grunden positiva till frihandel, men menar samtidigt att begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip måste finnas. Som ett exempel på vad som avses kan nämnas vår önskan om att införa restriktioner för import av varor som framställts genom att utsätta djur för stort och onödigt lidande.”

Intressant exempel på vad SD tycker om frihandeln. Låter ju lovvärt att införa restriktioner mot handel där djur kan fara illa. Men är det allt de har att komma med?  Frågan är om inte SD avser att införa mer restriktioner i sin ambition att bevara det svenska som man säger.

I ett framtidsscenario där vi för skojs skull låter Sverigedemokraterna styra över företagspolitiken så skulle svensk exportindustri få lita på ”storsäljarna”, moraklockor, dalahästar, getost, svenska flaggor målade på äkta masurbjörk och älgspillning på burk.

Och vi kan glömma att det i svenska affärer längre skulle finnas bananer, parmaskinka, fetaost och CD-skivor med hårdrocksmusik då denna enligt SD inverkar menligt på den svenska ungdomen.

Skulle företagarna behöva nyanställa personal så går detta inte längre då Sverigedemokraterna inte enbart stängt gränserna för all invandring utan även utvisat samtliga icke nordiska medborgare.

Så ni företagare som tycker att SD är det bästa för Sverige bör nog omgående tänka om! Ja det vill säga om ni vill behålla ert företag och driva verksamheten vidare.

För i ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna finns inte utrymme för i princip något företagande eller handel.  Skyddsmurarna runt omvärlden skulle bli allt för höga för det.

Raffina Wall för Slutpixlat
SvD  Nyheter24  SvD
AB