Etikettarkiv: demokrati

Artiklar

Hotet mot akademisk frihet i Sverige

Sverige har länge betraktats som en trygg plats för fri forskning. Men något har förändrats. I en tid när vetenskapens oberoende borde värnas mer än någonsin, ser vi nu tecken på att den akademiska friheten i Sverige är på tillbakagång – inte bara i auktoritära stater, utan här, i ett av världens mest demokratiska länder.

Enligt Universitetskanslersämbetet upplever hälften av landets forskare och doktorander att den akademiska friheten är hotad. I en ny rapport framkommer det att många har börjat censurera sig själva. De undviker kontroversiella ämnen, ändrar forskningsfokus eller avstår från att publicera resultat som kan uppfattas som politiskt känsliga. Det handlar inte om slumpmässiga förändringar – det är en strukturell utveckling driven av ökad politisk press.

Sverigedemokraternas påverkan

Ett parti som särskilt aktivt försöker påverka forskning och utbildning är Sverigedemokraterna. Deras agenda, både i principprogram och motioner, visar en tydlig vilja att styra innehållet i undervisning, forskning och medier:

  • De vill avskaffa public service i dess nuvarande form och ersätta det med ett system under politisk kontroll, eftersom de anser att det nuvarande har en “vänsterpolitisk slagsida” (Motion 2020/21:604 av Josef Fransson, SD).
  • I en annan motion föreslår de ett förbud mot muslimska friskolor, samtidigt som kristna friskolor inte nämns. Det visar en ideologisk styrning av religionsfriheten och utbildningslandskapet (Motion 2019/20:2687 av Richard Jomshof, SD).
  • De vill förbjuda politiska organisationer från att tillhandahålla utbildningsmaterial i svenska skolor. Detta skulle exempelvis kunna stoppa antirasistiska och feministiska organisationers närvaro i undervisningen (Motioner-3, UTB-15, Landsdagarna, 2021)
  • I deras principprogram från 2023 görs det klart att mångkultur och värdepluralism är oförenliga med partiets vision om ett “kulturellt enhetligt samhälle” (Sverigedemokraternas Principprogram 2023).
  • De kräver även nationella riktlinjer och kontrollmekanismer för fristående skolor, vilket ger staten möjlighet att kontrollera skolornas innehåll och pedagogik på ideologisk grund (Motioner-3, UTB13, Landsdagarna 2021)

Den röda tråden är tydlig: forskning och utbildning ska i SD:s Sverige underställas en nationalistisk, konservativ ideologi.

Den globala trenden – och Sveriges fall

Det som händer i Sverige är inte unikt. I länder som Ungern, Polen och Turkiet har vi sett liknande mönster där regeringar underminerar akademiska institutioner som inte passar deras agenda. Men Sverige ska inte gå i samma riktning. Det är nu vi måste stå upp för forskares rätt att ifrågasätta, undersöka och avslöja – även när sanningen är obekväm för makthavare.

Glädjande nog finns motkrafter. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har uttryckt stor oro för utvecklingen och regeringen har tillsatt en utredning för att analysera om lagstiftningen behöver skärpas till skydd för akademisk frihet. Det är ett steg i rätt riktning – men mycket mer behövs.

Demokratins kanariefågel

Akademisk frihet är inte ett isolerat ideal. Den är en grundbult i varje levande demokrati. När forskare tystas, när ämnen förbjuds och när akademin tvingas följa politiska direktiv, då är det inte bara vetenskapen som förlorar. Då är det demokratin som blöder.

Det är dags att säga ifrån – med kraft. Vi kan inte låta fruktan, populism och ideologisk styrning urholka den frihet som generationer före oss kämpat för. Forskningens frihet är vår frihet.

Källor:

Universitetskanslersämbetet: Akademisk frihet i Sverige

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB15

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB13

SUHF: Samverkansgrupp kring akademisk frihet

Regeringen: Forskares frihet ska stärkas – utredning tillsätts

Lästips:

Tidningen Curie: Även i demokratiska länder hotas forskningens frihet

Artiklar

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.

IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism

Krönikor

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.

SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt

Krönikor

Ministerstyre – en attack på demokratin

När Jimmie Åkesson (SD) öppnar för ministerstyre är det inte bara en ogenomtänkt kommentar – det är en medveten signal om vart Sverigedemokraterna vill ta Sverige. Det är ett steg bort från demokratisk kontroll och ett steg närmare ett auktoritärt system där makt går före rätt.

Sverige har en unik och grundläggande princip i sin demokratiska struktur: myndigheter ska vara självständiga från regeringen. Denna princip finns till för att skydda medborgarna mot godtyckliga beslut och säkerställa rättssäkerhet. Det är ett skyddsnät mot korruption, partiskhet och maktmissbruk. När Jimmie Åkesson nu ifrågasätter detta, gör han det inte av misstag. Det är ett test – av medier, av oppositionen, av svenska folket.

SD har under lång tid arbetat för att flytta gränser. Från retorik om återvandring till motioner om slöjförbud, angrepp på public service, och en allt mer aggressiv kulturpolitik där allt “icke-svenskt” ska tryckas undan. Den röda tråden är tydlig: kontroll.

Att Åkesson dessutom vill halvera tiden det tar att stifta lagar visar att det demokratiska samtalet – den tid vi normalt ger till expertutlåtanden, remissinstanser och granskning – är något partiet helst vill skala bort. Det är en politik där snabb makt går före långsiktig klokhet, där beslut ska drivas igenom snabbt och utan besvärande frågor.

Vi har sett vad som händer i andra länder när makten centraliseras, rättsväsendets oberoende ifrågasätts, och oberoende medier undermineras. Det börjar alltid med små steg. Små skiften i språkbruket. Små förändringar i regler. Men slutstationen är alltid densamma: ett samhälle där medborgare inte längre vet vem som faktiskt har makten, och där kritik tystas före den ens hörts.

Vi får inte vara naiva. Detta är inget vanligt utspel. Det är ännu ett angrepp på demokratins fundament. Om vi inte försvarar de institutioner som skyddar oss nu, riskerar vi att stå utan skydd när vi behöver det som mest.

SD har visat vad de vill. Frågan är vad vi andra är beredda att göra åt det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: JImmie Åkesson öppnar för ministerstyre

Krönikor

SD:s nya hot mot demokratin: ”Klimataktivister = terrorister”

När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.

SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.

Falska premisser för en totalitär utveckling

Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.

På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.

Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.

Demokratisk fernissa, repressiv verklighet

I sitt principprogram från 2023 skriver Sverigedemokraterna att de eftersträvar

“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)

Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.

Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.

Organiserad manipulation i bakgrunden

Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.

Normalisering av det extrema

Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.

Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.

Det är nu vi måste säga ifrån

Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?

Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Aftonbladet: SD-förslaget: Klimataktivister ska dömas för terrorbrott

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

Krönikor

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.

En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid

I fokus, Krönikor

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.

Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Artiklar

Tidö: Skärpta krav för medborgarskap

Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati. Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.

Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen 

När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring. 

Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet. 

Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv. 

Myten om det kravlösa medborgarskapet 

Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap: 

  • Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling). 
  • Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn). 
  • Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
  • Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
  • Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig. 
  • Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige. 

Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid: 

  • 5 år för de flesta sökande. 
  • 4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
  • 3 år om du är nordisk medborgare. 
  • 2 år om du är statslös eller erkänd flykting. 
  • Ingen eller låg brottslighet. 
  • Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN). 
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar 

Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk. 

Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om. 

Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar. 

Medborgarskapet som ett “klassfilter” 

Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass. 

Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.

Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration 

Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den. 

Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre. 

Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder. 

Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet 

Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor. 

Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt. 

Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder. 

Källor:

Europaparlamentet: The protection of Article 2 TEU values in the EU 

Mänsklig säkerhet: Så avviker Sverigedemokraternas värderingar

Expressen: Moderaterna har fel om medborgarskap

Uppsala universitet: Ludvig Broomé – Den auktoritära dynamiken i SD:s väljarbas – Ett socialpsykologiskt perspektiv på svensk politik

Legimus: Clara Sandelind- En god flyktingpolitik

FN: Global Citizenship

Krönikor

KD öppnar för SD

Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.

Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?

Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:

”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)

I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.

Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.

I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.

Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?

Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:

”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat
språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.

Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)

Källor:

SVT: KD öppnar för att sitta i regering med SD

KD: Pressmeddelande 250117

Aftonbladet: Åkesson: ”Vi kommer att fälla alla regeringar där vi själva inte ingår”

GP: Inget SD-samarbete – ens på sikt

SvD: Förintelseöverlevaren: ”Kinberg Batra, du banar väg för ondskan”