I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.
Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.
Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.
Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.
Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.
Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?
Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:
”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)
I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.
Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.
I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.
Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?
Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:
”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.
Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)
Hur står det till med mellanvals-engagemanget, aktivism för demokrati och hur går det med kulturlivets demokratiska vaktposter? Motargument gör ett kort svep i endast en liten slumpmässigt utvald del av demokratirörelsen utanför partipolitiken.
Artister För Fred finns sedan början av 1980-talet, och har verkat emot rasism hela tiden.
EU-projektet Enar, där många antirasistiska organisationer deltar.
”Svenska regeringen (med stödpartiet SD) har under mandatperioden agerat för att spara pengar på hela kultursektorn och i utbildningsväsendet; studieförbunden, folkhögskolor osv.”
År 2024 formade Unesco en internationell kommitte ’Demokratins röstbärare’ för att främja bland annat människorättskämpar som är forskare, journalister, kulturskapare.
”Svenska PEN och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.” […] ”Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ’fick’ den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin. […] Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa. […] Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.” — citaten är från Sonia Hedstrand, Parabol Press https://www.parabol.press/50-ars-kulturpolitik-raseras-nu/
Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.
De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.
Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.
Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.
Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.
Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?
Som gammal demokratipolitiker är jag djupt oroad över hoten mot vår demokrati.
Vi ser allt fler auktoritära inslag i länder som Turkiet, Ungern och Polen. Det fria ordet inskränks. HBTQI-personer hotas. Det går bakåt för demokratin som statsskick. Extremhögern marscherar fram i land efter land. Krigförande stater går bokstavligen över lik för sin sak.
Rasismen är ett av de hot vi ser. Vår regering, stödda av forna nazistpartiet Sverigedemokraterna, signalerar tydligt att flyktingar bör lämna Sverige. Rasismen mot nationella minoriteter närs på köpet. SD, med en fot i regeringskansliet, säger att judar inte är något problem ”så länge de är få”. Orden ”die juden” och ”helg seger” är andra exempel på deras nazi-lingo.
Pride kallas ”freakshow”, journalister och politiker för ”klägg”. SD anser att ”vi” inte ”behöver islam i Sverige”. Sekulära muslimer som själva flytt från förtryck buntas därmed enligt rasistisk logik ihop med militant islamism.
Rasismen har ätit sig djupt in i regeringskansliet. SD:s trollfabrik fortsätter. Vår utrikesminister (M) vill att Sverige tar emot de som är ”lika oss” (vilka ”oss”?) så att det ska bli ”mindre problem”. Uttalandet har av sverigefinnar beskrivits som djupt ohistoriskt.
Regeringen skär ner på folkbildningssveriges integrationsarbete men beskyller flyktingar för dålig integration. Signalpolitiken ger effekt. Rasifierade känner sig mindre välkomna, även om de så gjort en briljant karriär, talar klingande skånska, lever stillsamt villaliv eller rentav har rötter här sedan generationer.
De krafter som släppts lösa hotar också yttrandefriheten. Forskare trakasseras. Antirasistiskt arbete sker under polisbevakning. Högerextrema försökte nyligen bränna ner V Gävles lokal (belägen i ett bostadshus). Rasifierade och HBTQI-vänliga politiker hotas. Trots frågans djupa allvar kan vi se rasismen förminskas till billigt debatt-tillhygge. Det är illa.
Vi borde istället kroka arm för demokratin och mot rasismen. Demokratin som statsskick behöver stärkas och antidemokratiska krafter isoleras, inte ges makt. Rätten att fly slås fast i internationella konventioner. Sveriges nationella minoriteter har rätt till sin status, sina språk och hävdvunna områden. Låt oss ödmjukt se Sveriges yrvakna historiska lärdomar där.
Låt oss också högtidlighålla minnet av novemberpogromerna och låt oss aldrig glömma att demokratin aldrig är gratis eller för evigt given.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor. Texten har tidigare varit publicerad på Arbetarbladet.se 15 november 2024.
Regeringen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, presenterade 27 maj 2024 att de tillsätter en särskild utredning som bl a innefattar att utlänningar som ej dömts för brott ska kunna utvisas.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) utvecklar resonemanget:
– Det går inte att bortse från det faktum att det finns vissa likheter mellan terrorism och den grova organiserade brottsligheten. Även de kriminella nätverken är systemhotande. De har ett stort våldskapital som de använder med likgiltighet inför konsekvenserna för allmänheten, och de ägnar sig åt infiltration och annan otillbörlig påverkan för att främja sina intressen. (Källa: Regeringen.se)
Motargument vill påminna om definitionen av terrorism. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) läser vi:
Det finns ingen helt entydig definition av terrorism, men den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU. Enligt beslutet är terrorism ”en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att:
injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller del av en befolkning,
tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.” (Källa: MSB)
Vi på Motargument påstår att ingen av de tre kriterierna stämmer överens med de gängkriminellas syfte. Tidöpartierna gör alltså en felaktig bedömning då de likställer organiserad brottslighet med terrorism.
Att människor inte har lika rätt inför lagen är ett avsteg från likhetsprincipen, dvs att alla individer juridiskt sett är lika inför lagen. Att avvika från likhetsprincipen är antidemokratiskt och hör inte hemma i civiliserade rättsstater med jämlikt rättsväsende.
Avsteget från likhetsprincipen innebär i praktiken att personer som inte är dömda för något brott är föremål för utvisning. Utredningen ska kunna leda till att ”utlänningar som deltar i eller har samröre med kriminella nätverk ska kunna utvisas” (Källa: Regeringen.se). Richard Jomshof (SD, ordförande i justitieutskottet utvecklar resonemanget:
– Det är av högsta prioritet att återupprätta tryggheten i landet. Sverige ska inte vara en fristad för farliga personer och detta förslag är helt avgörande för att säkerställa att bland annat grova gängkriminella, även utan att de dömts för brott, faktiskt kan förvisas ut ur landet. (Källa: Regeringen.se)
Advokatsamfundet varnade redan 2020, då M lyfte frågan om att utvisa ej dömda utlänningar, att Sverige kan vara på väg att bli en polisstat.
Utspelet från Tidöpartierna om att likställa organiserad brottslighet med terrorism och att utvisa ej dömda utlänningar strider är felaktigt och är antidemokratiskt. Det strider mot principen om allas likhet inför lagen och för Sverige närmare en polisstat.
Mandaten som politiska partier SD erhållit i de senaste kommunvalen 2014, 2018, 2022 har inte det partiets kommungrupper lyckats behålla fullt ut under hela mandatperioderna. Kommer partiledare Jimmie våga utlova vallöfte en gång till om ”inga tomma stolar”?
2014 erhöll SD 1324 mandat i landets alla kommunfullmäktige.
81 tomma stolar hade SD i kommunernas KF i slutet av den mandatperioden. (Vi har ej hittat någon pålitlig summering av de partipolitiskt oberoende ’vildarna’ från slutet av sommaren 2018)
2018 erhöll SD 1806 mandat i kommunerna.
2022 erhöll SD 2091 mandat i landets kommuner. De har under blott de första 18 månaderna, redan tappat politisk kontroll över 4% av de mandaten i landets kommunfullmäktige. 31 tomma stolar och 53 vildar.
Metodbeskrivning över partipolitiskt oberoende: Motarguments frivilliga volontärer gick till alla landets kommuners offentliga web-register över förtroendevalda och summerade de som valts in på SD-stol, och som nu sitter kvar i KF utan att vara medlem i SD.
Jag behöver personligen inte skydd mot diskriminering tack vare hur mitt utseende gör mig privilegierad. Nästan alla andra uppfattar mig som svenskfödd, svensktalande, sekulär, medelålders, hetero-man.
Jag skulle därför rent principiellt kunna hålla tyst om diskriminering, hatbrott och främlingsfientlighet.
Oberoende från hur andra än må tro jag hör till deras ”normer” — och helt fristående från hur folk bedömer våra utseenden — identifierar vi inte alltid oss själva på de sätt som andra tror. Läs gärna om Intersektionalitetsanalys.
Alla vi har ett mer välfungerande samhälle och rättsväsende när vi har regering och en stor majoritet av förtroendevalda politiker som helhjärtat står upp för ALLA människors och ALLA invånares mänskliga rättigheter, friheter, skyldigheter och medborgerliga plikter.
Därför hävdar jag att vi behöver bli väldigt många fler som står upp mer aktivt, mer synligt och stöttar ALLA personers fri- och rättigheter.
Det behöver bli många, många fler som oftare säger och skriver att de står upp för och vill skydda svenska grundlagar och vår demokrati — där ett medborgarskap i Sverige är fullvärdigt och jämförbart med alla andra medborgares, utan åtskillnad. Vi behöver bli många, många fler som röstar på bara de politiska kandidater som faktiskt också kommer skydda alla våra fri- och rättigheter varenda dag.
Om SD tillåts försämra grundlagar och skydd för personer i olika minoritetsgrupper, då är jag tyvärr väldigt synlig för en eventuellt framtida SD-regering — som delaktig i gruppen SD-motståndare, åsiktsfiender och högljudda regimkritiker.
Framför allt vill jag hävda att inte en enda person ska behöva stå upp ensam. Demokratiska föreningar och demokratiska partier behöver många fler medlemmar. Låt ingen stå ensam.
Richard Jomshof, sverigedemokratisk riksdagsledamot och ordförande i justitieutskottet, sa i en intervju med Aftonbladet:
‘– Det finns inte ett enda, vill jag påstå, fungerande muslimskt land idag.’ (Källa: Aftonbladet)
Likt många ”islamkritiker” har Jomshof en felaktig uppfattning om att islam är en religion som endast finns i MENA, dvs Mellanöstern och Nordafrika. Det stämmer inte. Det land med störst muslimsk befolkning i världen är Indonesien, som är en demokrati. Malaysia, Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Albanien är andra demokratiska länder med islam som största religion. Även Marocko, Tunisien och Turkiet kan ses som fungerande länder, om än inte demokratier.
EDIT 240308: V-Dem Institute vid Göteborgs universitet släppte nyligen sin demokratirapport för 2024. Därav har vi ändrat status på Bosnien-Hercegovina och Kosovo.
Bilden är en modifierad version av SD:s reklambild, den ursprungliga versionen finns på SD:s officiella sociala mediekanaler.
Motargument 