Etikettarkiv: demokrati

Krönikor

SD:s folkomröstningsstrategi: när demokratin används för att urholka demokratin

Sverigedemokraterna säger sig vilja stärka demokratin genom fler folkomröstningar. Men en granskning av partiets motioner och agerande i riksdagen visar ett tydligt mönster: partiet använder demokratins språk – men för att försvaga den representativa demokratin och stärka bilden av sig själva som ”folkets enda sanna röst”.

Den senaste akten: SD:s krav på folkomröstning om grundlagen (oktober 2025):

Den 21 oktober 2025 röstade riksdagen nej till SD:s begäran om en nationell folkomröstning om den vilande grundlagsändringen. Förslaget som behandlades handlade om att stärka grundlagsskyddet – bland annat genom att kräva två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet, i stället för enkel majoritet som i dag. Syftet med förslaget, som stöddes av sju riksdagspartier, var att göra det svårare att ändra grundlagen i hast och därmed skydda demokratins kärna från tillfälliga majoriteter eller auktoritära nycker.

SD röstade emot och krävde en folkomröstning med argumentet att ”folket borde få avgöra”. Endast SD:s 70 ledamöter röstade för. 257 röstade emot. Efteråt beskrev partiet beslutet som ett ”demokratiskt svek” och menade att ”etablissemanget vägrar lyssna på folket”.

Varför grundlagsskyddet finns – och varför det måste vara trögt

Grundlagarna är demokratins långsamma puls. De är medvetet byggda för att inte kunna ändras snabbt – just för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter även när det blåser politiskt. De fungerar som ett säkerhetsbälte: när opinioner svänger, när partier lockas till snabba lösningar, när majoriteter vill inskränka minoriteters rättigheter – då ska grundlagen stå kvar. Om det blir för lätt att ändra grundlagarna förlorar demokratin sin ryggrad. De som i dag sitter i majoritet kan i morgon använda samma snabbspår för att begränsa pressfrihet, yttrandefrihet eller domstolars oberoende. Därför kräver grundlagen två riksdagsbeslut med val emellan – så att folket hinner ta ställning. Förslaget om två tredjedelars majoritet är en förstärkning av just det skyddet, inte en inskränkning av demokratin.

När SD kräver folkomröstning istället, flyttas makten från de institutioner som ska skydda demokratin – till det ögonblickets opinion. Det låter folkligt, men det är i själva verket en försvagning av folkstyret på sikt.

”Den fula ankungen”-strategin: SD som de missförstådda sanningstalarna

SD:s sätt att tala om demokrati är lika mycket berättelse som politik. Partiet bygger konsekvent en offerroll: de är de ensamma sanningstalarna, de missförstådda som står på folkets sida mot den politiska eliten. När de förlorar en omröstning kan de säga: ”Se, de andra sju partierna vägrar lyssna på folket.”

Den 21 oktober 2025 blev det ännu en akt i denna berättelse. SD visste att de skulle förlora sin folkomröstningsmotion – men det var inte poängen. Förlusten var själva strategin. Den förstärker bilden av partiet som den fula ankungen i svensk politik: avskydd, men med sanningen på sin sida. Genom att spela ut den rollen gång på gång lyckas SD förvandla varje parlamentariskt nederlag till en moralisk seger. De blir de som vill lyssna på folket, mot de som vill tysta det.

Demokrati kräver mer än folkvilja – den kräver ansvar

En stark demokrati handlar inte om att rösta oftare, utan om att ha institutioner som står emot tryck. När SD kräver fler folkomröstningar och ett svagare grundlagsskydd framstår det som mer demokrati, men i själva verket är det mer godtycke. Det är den klassiska populistiska fällan: att förväxla opinion med rätt.

Demokratin är starkast när den är trög. När beslut tar tid. När tillfälliga majoriteter inte kan ändra fri- och rättigheter. Och när folket vet att vissa värden – som yttrandefrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen – inte kan röstas bort.

I fokus

Tidö: ”Hatbrott mot svenskar”

Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.

En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:

”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)

Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.

Utbyggnad av tvångsmedel

Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:

”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)

Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.

Försvagade skyddsmekanismer

Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:

”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)

I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.

En obalanserad rättsstat

Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:

  • Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
  • Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
  • Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.

Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.

Demokratins långsamma förskjutning

Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:

  • Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
  • Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
  • Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
  • Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.

Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.

Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.

Källor:

Regeringen: Budgetpropositionen för 2026

Regeringen: Utgiftsområde 4 Rättsväsende

Krönikor

Ebba Buschs (KD) ”värderingsval” attack på religionsfrihet och demokrati

När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.

Sverige har en av världens starkaste garantier för religionsfrihet, skyddad både i Regeringsformen (2 kap. 1 §) och i Europakonventionen (artikel 9). Dessa rättigheter gäller alla: kristna, muslimer, judar, buddhister, ateister.

När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.

Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:

Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv

I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.

De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.

Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.

Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:

• Förbud mot muslimska friskolor. Richard Jomshof (SD) har återkommande motionerat om att stoppa och förbjuda muslimska friskolor.

• 2019/20:2687 – föreslår stopp för nyetablering och förbud mot muslimska friskolor.

• 2020/21:24 – föreslår hårdare granskning, stopp för nya och ett totalt förbud.

• 2021/22:988 – ännu en motion om förbud, med hänvisning till ”tvångsgifte och könsdiskriminering”.

• 2023/24:2290 – upprepar samma krav.

I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.

• Stöd för kristna friskolor

Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.

• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.

• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.

Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.

”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg

Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?

Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.

Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.

Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.

Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.

När demokratin villkoras

Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.

En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.

Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.

När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.

Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD kallar alla politiska motståndare ”vänstern”

När Sverigedemokraterna och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

I SD-kopplade Samtiden förekommer uttryck som “vänsterliberal elit”, och i SD:s egen YouTube-kanal Riks blandas referenser till “vänstern” ofta med attacker på Moderaterna, Centerpartiet eller borgerliga ledarsidor – beroende på om de kritiserat SD:s linje. I motioner till riksdagen framställs institutioner som public service och Sida som “vänsteraktivistiska” eller “del av vänsterns nätverk”, oavsett deras faktiska politiska hemvist.

Detta strategiska bruk av begreppet gör det möjligt för SD att skapa en binär konfliktbild: det är vi mot ”vänstern”, där ”vi” står för nationen, folket och sanningen – och ”dom” för globalism, kaos och svek. I praktiken betyder det att SD ställer sig utanför det demokratiska konsensus som hållit ihop Sverige i decennier.

Samtidigt hävdar partiet att de är “socialkonservativa”, men deras eget principprogram visar att det snarare handlar om nationalkonservatism. Där sägs att nationalism är det “enskilt viktigaste verktyget” och att socialkonservatismen hos SD alltid utgår från en nationalistisk grundsyn.

Att reducera hela det demokratiska mittfältet till “vänstern” är därför inte bara vilseledande – det är ett retoriskt verktyg för att delegitimera motståndare och stärka en polariserad världsbild.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 5)

Detta är femte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den tredje av de fem grundpelarna i nazismen: Civilsamhällets frihet – från folkrörelse till kontrollinstrument.

Nazityskland: Folkets organisationer blev statens förlängning

Ett av de mest effektiva sätten som nazisterna använde för att konsolidera makten var att underordna civilsamhället statens vilja. Oberoende fackföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund slogs snabbt ut eller tvångsintegrerades i regimvänliga paraplyorganisationer. Det civila samhällets mångfald ersattes med ett enhetligt “Folkets Tyskland”, där alla sammanslutningar skulle tjäna nationens mål – som definierades av NSDAP.

Exempel:

  • Fria fackföreningar förbjöds och ersattes med Deutsche Arbeitsfront – en statligt kontrollerad “fackförening”.
  • Kyrkor och välgörenhetsorganisationer underordnades nazistisk ideologi.
  • Judiska, socialistiska och pacifistiska föreningar förbjöds.
  • Ungdomsverksamhet tvingades in i Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel.
Sverigedemokraterna: Civilsamhället som ideologiskt slagfält

SD:s återkommande motioner och uttalanden visar hur partiet vill omforma civilsamhället efter en kulturell och ideologisk mall där vissa uttryck uppfattas som önskvärda – andra som hot. Det civila samhällets oberoende försvagas när bidrag föreslås villkoras efter politisk lojalitet.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2463 – SD vill avveckla statsbidrag till etniska invandrarorganisationer och förhindra att andra bidrag går till verksamheter de kopplar till “vithetsfokuserad” ideologi, såsom Teskedsorden. Motionen föreslår en nationell granskning av organisationer med “vänsterradikal agenda” och kopplingar till “vithetskritik”, samt att offentligt stöd inte ska ges till föreningar som “underlättar illegal invandring”.

Detta förslag skapar en risk att bidragsgivning styrs av ideologisk granskning – vilket underminerar föreningsfriheten och den pluralism som civilsamhället bygger på.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2020/21:809 – Skärpta regelverk mot organisationer som misstänks “motverka svenska värderingar”.

· 2023/24:359 – Föreslår att organisationer som tidigare nekats statsbidrag inte heller ska få stöd från kommuner och regioner.

· 2024/25:1415 – Kräver att alla organisationer granskas utifrån företrädarregister och kopplingar till “icke-demokratiska regimer”.

· 2016/17:2894 – SD föreslår nationell krisplan mot smitta i samband med invandrarorganisationers arbete.

· 2022/23:920 – Motion om att förhindra stöd till organisationer som “främjar vithetskritik”, och som SD anser “splittrar samhället”.

Andra åtgärder som underminerar civilsamhällets oberoende:

· I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram uttrycks vilja att endast stödja verksamheter som stärker “svensk kultur” och “samhällsgemenskap”, ett värdegrundskrav som riskerar att godtyckligt exkludera antirasistiska och religiösa minoritetsorganisationer.

· SD-politiker har krävt att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) reformeras så att organisationer med kritiska perspektiv på vithet inte ska få stöd – en ideologisk granskning av innehåll snarare än verksamhetens demokratiska grund.

· Partiets kommunpolitiker har i flera fall motionerat om att kommunala stöd inte ska gå till “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken syftar på jämställdhetsarbete, antirasism och HBTQ-frågor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

AfS uppmanar till skenmedlemskap i Svenska kyrkan

Det lilla partiet Alternativ för Sverige (AfS) längst ut på högerflygeln skapade en video där de uppmanar sina sympatisörer att gå med i Svenska kyrkan – inte för tro, gemenskap eller engagemang, utan för att rösta i kyrkovalet i september. Därefter, säger de, bör man begära utträde innan november för att slippa kyrkoavgiften. Uppmaningen är juridiskt tillåten. Är den moraliskt försvarbar?

AfS har länge kampanjat emot vad de kallar för “vänsterliberal” kyrka, särskilt i frågor om flyktingmottagande, HBTQ+ och interreligiös dialog. Nu tar ytterhögerpartiet sin strid ett steg längre genom att sina följare att tillfälligt gå med i kyrkan – inte för att vara del av den, utan för att påverka valet av dess ledning.

Videon, som sprids i partiets digitala kanaler, innehåller ett tydligt budskap: “Gå med före 15 augusti – rösta – gå ur före 1 november”. På detta sätt undviker man kyrkoavgiften som annars dras via skatten för hela kalenderåret.

“Det här är valsabotage, inte deltagande”

En anonym källa inom Svenska kyrkans centrala organisation kommenterar AfS utspel:

– Det här är att missbruka en demokratisk rättighet. Det handlar inte om att påverka som medlem, utan om att tillfälligt infiltrera för att omstöpa ett samfund man i grunden föraktar.”

Inför kyrkovalet 2021 uttryckte Svenska kyrkan oro över att högerextrema grupper såg kyrkovalet som en “språngbräda till makt”. Samtidigt har lagstiftningen inte förändrats – medlemskap är fritt, och rösträtten följer automatiskt med.

Eftersom kyrkovalet är ett internt val inom ett fristående trossamfund, är det inte statliga Valmyndigheten som ansvarar för processen. Det gör Svenska kyrkans egen valorganisation. Svenska kyrkan har en särskild relation till staten genom lagen om Svenska kyrkan (1998:1591). Det väcker frågan: bör riksdagen och Svenska kyrkan på nytt se över reglerna för rösträtt i kyrkovalet? Ett tänkbart alternativ vore att kräva att man varit medlem i minst ett år före valdagen – liknande hur många föreningar kräver viss medlemstid för rösträtt.

Kasselstrands manipulativa strategi speglar bredare högerextrema mönster. Flertalet rörelser har försökt kapa demokratiskt styrda institutioner de ideologiskt förkastar, kuppar in sig själva i. Syftet är att bryta upp befintliga strukturer, ta över, sedan avveckla mångfaldsarbete och utnyttja politiskt.

Frågan är inte bara om AfS:s strategi är laglig – det är den – utan om den bör vara det. Och om Svenska kyrkan, som samfund, vill låta sin interna demokrati vara så lättkapad.

Det är dags för en öppen debatt. Inte bara om moral och etik – utan om vad som händer när demokratins verktyg används för att montera ner demokratin inifrån.

När sådana kupplaner sprids viralt på internets obskyra ytterhögerkant, bör många fler demokratiskt sinnade bevaka sin rösträtt. Gå och rösta på någon av de demokratiska nomineringsgrupperna i kyrkovalet i september.

Källa:

Riksdagen: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 4)

Detta är fjärde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den andra av de fem grundpelarna i nazismen: Rättsstatens oberoende – från lagstyre till politisk kontroll

Nazityskland: Rättssystemet som regimens verktyg

I Weimarrepublikens sista år fanns fortfarande ett fungerande rättsväsende. Men efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades detta snabbt. Domstolarna tvingades rätta sig efter regimens vilja, oberoende domare avskedades, och rättsprinciper som likhet inför lagen ersattes av ideologiska mål.

Exempel:

· Nürnberglagarna (1935) fråntog judar medborgarskap och rättsligt skydd.

· “Volksgerichtshof” (Folkdomstolen) dömde regimkritiker utan rätt till försvar.

· Åklagare och domare utsågs på ideologisk lojalitet snarare än juridisk kompetens.

· Straff skärptes beroende på personens “ras” och “ursprung”.

Rättsstaten reducerades till ett instrument för förföljelse och lydnad.

Sverigedemokraterna: Hotet mot rättssäkerheten

Trots att SD i sitt principprogram betonar lag och ordning, är deras riksdagsmotioner fulla av förslag som hotar rättsstatens grunder: likhet inför lagen, proportionalitet, och oberoende rättstillämpning. Det gäller särskilt när rättssystemet möter frågor om migration, polisvåld och medborgarskap.

Detaljerat exempel:

Motion 2016/17:2306 – SD föreslår en utökad nödvärnsrätt. Bakgrunden är ett uppmärksammat rättsfall där en person sköt två obeväpnade män till döds. SD menar att gärningsmannen borde ha friats. Förslaget innebär att dödligt våld ska kunna rättfärdigas i betydligt fler situationer – vilket riskerar att urholka rättsprincipen om nödvärn och uppmuntrar privat rättsskipning. Detta förskjuter balansen mellan statens våldsmonopol och individuell våldsutövning – ett klassiskt inslag i auktoritära rättssystem.

Ytterligare motioner med samma syfte:

· 2021/22:278 – SD vill ge polisen utökad rätt till kameraövervakning, brottsprovokation, och användning av tvångsmedel som idag är förbjudna.

· 2023/24:2396– SD vill ge Säpo utökad åtkomst till myndighetsregister och införa biometrisk registrering, särskilt av personer med utländsk bakgrund.

· 2024/25:1764 – Motion om att möjliggöra att medborgarskap återkallas vid “illojalitet”, utan rättslig prövning.

· 2017/18:3890 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara norm, vilket försämrar rättssäkerheten för asylsökande.

· 2021/22:3938 – Förslag om att bidrag endast ska ges efter “lojalitetsprövning” – en farlig insyn i rättighetsprincipen.

· 2020/21:169 – SD vill införa livstidsutvisning vid brott – även vid villkorlig dom.

Andra åtgärder som underminerar rättsstatens grundprinciper:

I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram 2022 föreslås att kommuner ska få möjlighet att neka verksamheter som “inte gynnar samhällsgemenskapen” – vilket öppnar för politiserad rättstillämpning.

SD-politiker har öppet uttryckt att “kriminella invandrare bör förlora sina rättigheter”, vilket underminerar likhet inför lagen.

Retoriken om att “etniska svenskar är mest utsatta” används ofta som motiv för särskilda rättsregler beroende på ursprung.

I partiets kommunikation används begrepp som “folkförrädare” om politiska motståndare, vilket är en direkt signal om förakt för opposition och juridisk neutralitet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Tidö: Samma brott – dubbla straff

1 kommentar

5 juni 2025 presenterade Tidöregeringen en straffrättsreform med skärpta straff på en rad områden. En iögonfallande förändring är att gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella. Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Regeringens utredare, rikspolischef Petra Lundh, som står bakom förslaget, förutspår att reformen kommer att leda till ett högre tryck på kriminalvården. Förslagen, som vinner laga kraft 1 januari 2028, kommer att leda till ca 16 000 fler fängelseår per år, vilket i sin tur kommer att öka kostnaderna med ca 16,3 miljarder kronor per år.

Många delar i regeringspolitiken är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av.

Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.

CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet ”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.

Källor:

Regeringen: Utredning lämnar förslag till ett reformerat straffsystem

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Tidöavtalet

SVT: Sverigedemokraterna vill ha in mer i Tidöavtalet 2.0

Dagens Samhälle: Rätten till vård på lika villkor får inte urholkas

Civil Rights Defenders: Vi har granskat Tidöavtalet