Krönikor

”Varför skriver ni fast ni vet att ni kommer att få elaka kommentarer”?

Gästkrönika av Mina Dennert

Låt mig svara med en motfråga:

Varför ställer du frågan till den som utsätts?

Borde den inte rimligen ställas till den som drevar?

Till den som sprider desinformation och konspirationsteorier för att tysta och skrämma?

Vad säger det om oss, om enbart de som inte är kvinnor, inte rasifieras som icke-vita, inte har funktionsvariationer, inte är transpersoner eller hbtqi, som inte tillhör minoriteter eller bryter mot några normer – kan kommunicera fritt på sociala medier?

Självklart kan vi andra avstå från att göra ett inlägg på Facebook för att berätta om vilka vi älskar, eller välja en annan modell i vår glassreklam.

Om det inte var rätten att finnas som stod på spel

Rätten att synas

Rätten att delta

Att bli lyssnad på – utan att behöva betala med vår trygghet

Så nej, vi ska inte sluta tala, skriva, skratta, leva

Vi ska tala högre och mer

Och vi ska fortsätta stå bakom varandra – synligt och utan ursäkter

Varför skriver ni när ni vet att ni kommer få hat?

Vi skriver för att vi finns. Och vi har rätt att finnas

Vi gör plats för mänsklighet – vår egen och andras

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till inlägget i Facebook-gruppen #jagärhär (privat grupp): https://www.facebook.com/groups/548170525365320/posts/2906618072853875/

I fokus

Karlsson (SD) försöker skriva om historien

Mattias Karlsson, en av Sverigedemokraternas mest inflytelserika företrädare, föreslog nyligen i ett Facebook-inlägg att Sverige borde byta namn på första maj till “Folkrörelsernas dag”. Han kallade det “motbjudande” att ha en helgdag som han menar skapades till åminnelse av “anarkistiska terrorister som dödade poliser”.

Uttalandet är ett exempel på hur historien används politiskt snarare än faktabaserat. Karlsson refererar till Haymarketprotesterna i Chicago 1886. Det var en facklig demonstration som urartade när en bomb kastades – av en okänd gärningsman. Flera fackliga aktivister dömdes till döden trots brist på bevis, och processen har i efterhand bedömts som rättsvidrig. Denna händelse inspirerade Andra Internationalen att 1889 införa första maj som en internationell dag för arbetarrätt.

Att likställa detta med ett firande av terrorism är inte bara historiskt felaktigt – det förvränger medvetet syftet med en dag som idag firas i över 60 länder som en symbol för rättigheter och demokrati.

SD har dessutom flera gånger föreslagit att avskaffa första maj som helgdag:

  • Motion 2022/23:1001 Grundlag, punkt 7: SD vill att regeringen ska överväga första maj som helgdag och föreslår att övriga helgdagar ska införas i grundlagen – men exkludera första maj.
  • Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige: Partiet föreslår krafttag mot “splittrande symboler” och pekar ut just första maj som en ideologiskt laddad dag som bör bytas ut mot mer ”samlande” alternativ.
  • Karlsson själv har i tidigare motioner (t ex Motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam) visat en konsekvent linje i att misstänkliggöra plattformar han menar gynnar andra ideologier, och i flera sammanhang velat forma offentlighetsprincip och kulturarv utifrån en konservativ ram.

Vad SD driver här är inte bara en kamp om en dag i kalendern – det är en strid om själva historieskrivningen. De uppvisar en vilja att rensa bort spår av folkrörelser, rättighetskamp och kollektiv organisering ur den svenska berättelsen.

Men första maj tillhör inte ett parti. Det är inte ett socialistiskt monument. Det är en dag som vilar på bred historisk grund – en hyllning till kampen för anständiga villkor, rättssäkerhet och mänsklig värdighet.

Att Mattias Karlsson försöker göra om detta till en fråga om terrorism säger mer om hans politiska mål än om historien. Och det är just därför vi måste säga ifrån – inte bara som historiskt intresserade, utan som medborgare.

Källor:

Mattias Karlssons Facebookinlägg

Riksdagen: Motion 2022/23:1001 Grundlag

Riksdagen: Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige

Riksdagen: Motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam

I fokus

Åkesson (SD) rundar demokratin – ska vi sitta tysta?

I en intervju med Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att det är “för krångligt att ändra lagar i Sverige” och att Sverigedemokraterna vill lägga förslag för att förenkla processerna. Han menar att SD inte känner sig lojala till svensk förvaltningstradition, som han beskriver som ett “system som lever sitt eget liv”.

Men vi bör stanna upp här. För vad innebär det egentligen när en partiledare ser själva rättsstaten som ett hinder? När ett riksdagsparti vill minska de spärrar som skyddar oss från maktmissbruk? Det är en sak att vilja ha en effektiv förvaltning – en helt annan att vilja kunna ändra grundläggande lagar snabbt, utan bred politisk förankring.

Det är inte bara en kommentar i en intervju – det är ett eko från en politisk idévärld där “effektivitet” ofta betyder “färre hinder för att genomdriva maktens vilja”.

I SD:s principprogram (2023) står det visserligen att man “eftersträvar ett försiktigt framåtskridande” och värnar om “samhällsbärande institutioner”. Men gång på gång visar deras politik något annat. I motion 2022/23:1001 kräver SD att begreppet “svenska medborgare” återinförs i grundlagen – ett sätt att nedvärdera alla med uppehållstillstånd, och i praktiken en urholkning av jämlikhet inför lagen.

I motion 2021/22:2526 föreslår SD förbud mot slöja i skolor och förskolor, förbud mot böneutrop och ett generellt stopp för utländsk finansiering av trossamfund. Alla dessa förslag inskränker grundlagsskyddade rättigheter som religionsfrihet och yttrandefrihet.

I motion 2019/20:2687 föreslår Richard Jomshof (SD) ett totalförbud mot muslimska friskolor, oavsett om de följer svensk lag eller inte.

Att Åkesson tycker det är “för krångligt” att ändra lagar är därmed inte ett tekniskt klagomål – det är ett politiskt varningsrop. Det handlar om ett parti som inte accepterar de demokratiska bromsarna, som ser rättssäkerheten som ett problem när den står i vägen för deras vision om ett mer etniskt, kulturellt och ideologiskt enhetligt Sverige.

Demokratin ska vara krånglig. Det ska ta tid att ändra grundlagar. Det ska krävas bred enighet. Det är så vi skyddar oss mot just den typ av auktoritär populism som SD representerar.

Källor:

Omni: Åkesson: För krångligt att ändra lagar i Sverige

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2021/22:2526

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Artiklar, I fokus

Förolämpning som brott

Det är tufft att vara tjänsteman i stat, kommun och region idag. Många möts av hat, hot, kränkningar, rasistiska tillmälen och könsord. Mötet med klienter kan vara spänt i vårt polariserade samhälle där tilltron till myndigheter minskat, fler beslut går människor emot och allsköns elände ökat. Fackliga organisationer, poliser med flera menar att nuvarande lagstiftning mot olaga hot, förtal, våld och hot mot tjänsteman inte räcker till.

En ny lag sjösätts nu för att stärka skyddet för offentliganställda. Den har tagits fram av Tidöpartierna, har klubbats av riksdagen och träder ikraft den 2 juli. Sammantaget innebär den nya lagen att fler gärningar kriminaliseras och straffen blir strängare.

Ett par delar av den nya lagstiftningen har dock väckt debatt. Den ena är att myndighetsbeslut ska kunna presenteras utan att klienten får se vem som fattat beslutet, vilket förstås är ett ingrepp i rättssäkerheten. Den andra är den nya brottsrubriken, ”förolämpning av tjänsteman”, där den som riktar ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen ska dömas för förolämpning mot tjänsteman, om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”. En liknande lag fanns tidigare men avskaffades 1976.

Åsikterna om det nya förolämpningsbrottet går isär. Äntligen får vi bort dem som provocerar poliser genom att stå och filma dem medan de skriker könsord, säger en del. Men flera remissinstanser är kritiska. De påpekar att den grundlagsskyddade yttrandefriheten nu naggas i kanten och att det blir en tolkningsfråga vad som blir straffbart att säga och inte. Det berömda sluttande planet ligger då i tangentens riktning.

Advokatsamfundet, Civil Right Defenders och Tidningsutgivarna är kritiska, liksom Journalistförbundet, som menar att hot och hat mot offentliganställda är oacceptabelt, men att detta är fel väg att gå. Ordförande Ulrika Hyllert säger i ”Arbetsvärlden” (mars 2025) : ”Det nya brottet innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Det är en väldigt stor sak att göra. Idag är förtal brottsligt. Men här vill man gå längre. Det är viktigt att man ska kunna kritisera myndigheter och myndighetsutövning även i problematiska ordalag.”

Folkrättsadvokaten Silas Aliki menar att det enligt den nya lagen riskerar bli brottsligt att kalla en polis lögnare, en socialsekreterare rasist och att ”den nya kriminaliseringen måste förstås som en signal om hur de folkvalda numera ser på statens roll”. (Tidningen Arbetaren 36/2025)

Vilka affektfyllda utbrott mot en handläggare en klient framgent kan hamna i fängelse för vet vi ännu inte. Frågetecknen finns där och den exakta tolkningen återstår för domstolarna att göra. Vad som i alla fall är säkert är att människor kommer att vakta sin tunga mer i myndighetskontakter när det nya brottet ”förolämpning av tjänsteman” är på plats, oavsett hur tjänstemannen agerat.

Dessutom syns paralleller till länder som rört sig i autokratisk riktning. Journalisten Joakim Medin riskerade nyligen ett långt fängelsestraff i Turkiet för att bland annat ha förolämpat landets president. Trump hyser liknande uppfattningar. Här i Sverige har Sverigedemokraterna varit de ivrigaste förespråkarna för den nya förolämpningslagen – ett parti som kommer att riva murarna mellan domstolsväsendet och politiken om de får chansen.

Är det verkligen värt att offra ännu en del av yttrandefriheten för vad som anses vara ett ”högre syfte”? Är det inte ett högt pris att betala om vi håller våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter högt.

Källor:

Regeringen: Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.
Arbetsvärlden: Facken välkomnar nya brottet ”förolämpning mot tjänsteman”
Arbetaren: Tidö­regeringen kriminaliserar ”föro­lämpning mot tjänste­man”

Artiklar

Fogelklou (SD Göteborg) mordhotar partikamrat

Jörgen Fogelklou (SD), partiets starke man i Göteborg, mordhotar en partikamrat. Anledningen är att partikamraten ville ta Fogelklous tidigare mordhot mot honom vidare till ”riksdagssnubbarna”.

Denna gång fastnade (tyvärr för Fogelklou) mordhotet på band:

– ”Jag är styrelsen, jag är styrelsen, jag är det högsta hönset”
– ”Jag kommer att slå ihjäl dig, vad du än gör”. (Källa: Youtube)

Fogelklou har tidigare varit i blåsväder då han sammankopplats med Flashbackkontot ”afghan”, som mellan 2010 och 2011 postade en rad rasistiska och antisemitiska inlägg på Flashback, bl a:

”juden är roten till allt ont….men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”

”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”

”Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”

”[N-ordet] i Kongo (Nyamko Sabuni och hennes familj kommer från Kongo) våldtar allt som rör sig. Kvinnor gruppvåldtas tills de går söner eller så våldtas de med vedträn och machetes. Kannibalism är vanligt.” (Källa: Aftonbladet)

Motargument har inte mandat att avgöra vilka politiker som är lämpliga för sitt ämbete. Motargument har däremot friheten att ifrågasätta lämpligheten hos politiker. I frågan om Jörgen Fogelklou anser Motargument att Fogelklou inte är lämplig som politiker, av den enkla anledningen att han mordhotar partikamrater och uttrycker sig rasistiskt och antisemitiskt. SD förefaller ha olika måttstockar vad gäller vilka som ska uteslutas ur partiet.

Källor:

Aftonbladet: Tre säkerhetsexperter om kopplingen mellan ”afghan” och Fogelklou

Aftonbladet: SD-toppens koppling till rasistkontot utreddes aldrig av partiet

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Artiklar

Hotet mot akademisk frihet i Sverige

Sverige har länge betraktats som en trygg plats för fri forskning. Men något har förändrats. I en tid när vetenskapens oberoende borde värnas mer än någonsin, ser vi nu tecken på att den akademiska friheten i Sverige är på tillbakagång – inte bara i auktoritära stater, utan här, i ett av världens mest demokratiska länder.

Enligt Universitetskanslersämbetet upplever hälften av landets forskare och doktorander att den akademiska friheten är hotad. I en ny rapport framkommer det att många har börjat censurera sig själva. De undviker kontroversiella ämnen, ändrar forskningsfokus eller avstår från att publicera resultat som kan uppfattas som politiskt känsliga. Det handlar inte om slumpmässiga förändringar – det är en strukturell utveckling driven av ökad politisk press.

Sverigedemokraternas påverkan

Ett parti som särskilt aktivt försöker påverka forskning och utbildning är Sverigedemokraterna. Deras agenda, både i principprogram och motioner, visar en tydlig vilja att styra innehållet i undervisning, forskning och medier:

  • De vill avskaffa public service i dess nuvarande form och ersätta det med ett system under politisk kontroll, eftersom de anser att det nuvarande har en “vänsterpolitisk slagsida” (Motion 2020/21:604 av Josef Fransson, SD).
  • I en annan motion föreslår de ett förbud mot muslimska friskolor, samtidigt som kristna friskolor inte nämns. Det visar en ideologisk styrning av religionsfriheten och utbildningslandskapet (Motion 2019/20:2687 av Richard Jomshof, SD).
  • De vill förbjuda politiska organisationer från att tillhandahålla utbildningsmaterial i svenska skolor. Detta skulle exempelvis kunna stoppa antirasistiska och feministiska organisationers närvaro i undervisningen (Motioner-3, UTB-15, Landsdagarna, 2021)
  • I deras principprogram från 2023 görs det klart att mångkultur och värdepluralism är oförenliga med partiets vision om ett “kulturellt enhetligt samhälle” (Sverigedemokraternas Principprogram 2023).
  • De kräver även nationella riktlinjer och kontrollmekanismer för fristående skolor, vilket ger staten möjlighet att kontrollera skolornas innehåll och pedagogik på ideologisk grund (Motioner-3, UTB13, Landsdagarna 2021)

Den röda tråden är tydlig: forskning och utbildning ska i SD:s Sverige underställas en nationalistisk, konservativ ideologi.

Den globala trenden – och Sveriges fall

Det som händer i Sverige är inte unikt. I länder som Ungern, Polen och Turkiet har vi sett liknande mönster där regeringar underminerar akademiska institutioner som inte passar deras agenda. Men Sverige ska inte gå i samma riktning. Det är nu vi måste stå upp för forskares rätt att ifrågasätta, undersöka och avslöja – även när sanningen är obekväm för makthavare.

Glädjande nog finns motkrafter. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har uttryckt stor oro för utvecklingen och regeringen har tillsatt en utredning för att analysera om lagstiftningen behöver skärpas till skydd för akademisk frihet. Det är ett steg i rätt riktning – men mycket mer behövs.

Demokratins kanariefågel

Akademisk frihet är inte ett isolerat ideal. Den är en grundbult i varje levande demokrati. När forskare tystas, när ämnen förbjuds och när akademin tvingas följa politiska direktiv, då är det inte bara vetenskapen som förlorar. Då är det demokratin som blöder.

Det är dags att säga ifrån – med kraft. Vi kan inte låta fruktan, populism och ideologisk styrning urholka den frihet som generationer före oss kämpat för. Forskningens frihet är vår frihet.

Källor:

Universitetskanslersämbetet: Akademisk frihet i Sverige

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB15

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB13

SUHF: Samverkansgrupp kring akademisk frihet

Regeringen: Forskares frihet ska stärkas – utredning tillsätts

Lästips:

Tidningen Curie: Även i demokratiska länder hotas forskningens frihet

I fokus, Krönikor

Tidö: Socialtjänsten ska uppmuntra återvandring

Tidöregeringen har under pågående mandatperiod många gånger tydligt deklarerat att invandrare inte ska känna sig trygga eller välkomna i Sverige. De har varit gäster, men nu är det hög tid att återvända. Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. Vilka signaler sänder de skarpa uttalandena och hoten?

Detta ska ske genom propaganda om ett kraftigt höjt återvandringsbidrag om 350 000 kronor till varje person som ”väljer” att återvandra. Denna information har hittills ålagts Migrationsverket. Detta regelverk ska finnas på plats senast 1 januari 2026. Regeringens utredare avrådde från att höja återvandringsbidraget.

Skärmdump från regeringens proposition 2024/25: 89

Nu öppnar Tidöregeringen i propositionen 2024/25:89 för att socialtjänsten också ska propagera för att få människor att återvandra till sina hemländer. Min, och många andras, uppfattning är att socialtjänstens uppgifter inte ska innefatta uppmuntran om återvandring. De ska arbeta för att ge familjer rätt stöd i samhället. Istället för att ta tag i problemen tar Tidöregeringen den ”enkla vägen” och skickar hem människor. Förfarandet att socialtjänsten ska uppmuntra personer att återvandra är tänkt att starta 1 juli 2025. Den 20 maj 2025 ska riksdagen rösta om den nya socialtjänstlagen. Regeringen skriver på sin hemsida att:

”Regeringen föreslår att en ny socialtjänstlag ska ersätta den nuvarande. Förslagen ska skapa en långsiktigt hållbar, mer förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst.” (Källa: Regeringen)

Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?

Tidöregeringen bekänner gång på gång sina rätta färger. Oron och bristen på tillit ökar i takt med varje invandrarfientligt förslag som Tidö trollar fram ur sin hatt. Det är inte svårt att inse att ”hjärnorna” bakom de skarpa åtgärderna är Sverigedemokraterna, som genom alla år har utmålat invandrare som ett hot mot Sverige. På punkt efter punkt får partiet igenom sin politik. Marionettregeringen dansar efter SD:s pipa.

EDIT: 20 maj 2025 röstade riksdagen ja till den nya socialtjänstlagen, som kommer att vinna laga kraft 1 juli 2025. Resultatet av omröstningen gällande huruvida socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring ses nedan:

Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SVT: Regeringen föreslår kraftigt höjt återvandringsbidrag

Regeringen: En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter Prop. 2024/25:89

SR: Socialtjänsten ska uppmuntra till återvandring – ”Kommer skada tilliten”

Rädda Barnen: Vi välkomnar den nya socialtjänstlagen, men är oroliga för en socialtjänst som tvingas fokusera på kriminalpolitik

Artiklar

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.

IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism