Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot.Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.
I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.
Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.
Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde i ett påstående.
Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.
Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.
Motargument granskar det gamla påståendet om att anställda inom så kallade ”LO-yrken” och som är medlemmar i LO så skulle SD ha lika stor procentandel partisympatier som det finns sympatisörer för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
En undersökning där man deklarerar bland annat facktillhörighet är Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning, SCB PSU. Och i den kan man bland mycket annat utläsa uppdelad statistik efter kön och ett flertal andra sätt att göra prognos över partisympatier.
Bland män som uppger de är anslutna till LO och anställda så var det fram till november 2019 en procentuell nedgång av stödet för Socialdemokraterna, till som lägst 27,1%. Det pågick en uppgång i partisympatier för SD inom LO fram till november 2019, till som mest 38,7%.
Och sedan dess har det förändrats tillbaka åt andra hållet. Vid maj 2020 var det 39,4% för S och 34,5% för SD. I den senaste undersökningen i november 2020 var det nere på 30,5% för Sverigedemokraterna och 37,6% för Socialdemokraterna.
Men, lägg märke till att det är ett mycket litet statistiskt urval i denna tabellindelning i SCB:s PSU. Och vid varje tillfälle SCB gjort denna undersökning växlar det väldeliga hur liten eller stor procentandel det är som uppgett de är osäkra och inte vet vilket parti står dem närmast. Se antalet i spalten längst till höger i detta skärmklipp ur undersökningen (klicka på bilden för att förstora den):
Män och LO-medlemmar, partisympatier, SCB PSU. Klicka på tabellen för att förstora den.
Om man vill se LO-medlemmars partisympatier totalt sett för båda könen, så får man ett lite större statistiskt säkerställt underlag, med flera hundra tillfrågade personer som uppgett de är medlem i LO. Se nedanstående skärmklipp över alla, oavsett kön:
Klicka på tabellen för att förstora den.
För jämförelse skull så bör man titta på hur få partisympatisörer det finns bland de som identifierar sig som kvinna och uppger de är medlem i LO. Klicka på bilden för att förstora den:
Klicka på tabellen för att förstora den.
För övrigt anser Motargument att det inte spelar roll hur olika väljare röstar. Alla har exakt samma rätt att rösta precis som de vill, oavsett hur de identifierar sig. Före du sprider vidare gamla siffror som stämde enstaka tillfälle för flera år sedan, ta reda på fakta och statistik som backar upp påståendena.
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
Cirka 7 200* flyktingar sökte och fick asyl i Sverige förra året 2020.
Inte sedan 2004 har vi accepterat så få som sökt asyl räknat per capita.
Även 2019 var det ganska få som fick asyl i Sverige. Pandemin är alltså inte en avgörande förklaring till minskningen. Siffrorna var 2019 på den nivå som vi hade 2011.
De som nu säger att Sverige ska ta emot färre antal flyktingar gör frågan naturlig. Är de okunniga om den stora minskningen?
Motargument har på senare år inte sett några uppdateringar av tidigare års vanligt förekommande artiklar som beskriver vilka befolkningsgrupper som är de som har mest andel SD-sympatisörer i Sverige. Vi försöker väl oss på att göra en ny sådan analys då.
Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning PSU används denna gång, för att den dels är väldigt specifikt utformad och även publiceras offentligt, vilket är en väldigt fin service som SCB gör.
Den senaste PSU som publicerats från SCB är den som anlände i december 2020, och som gällde deras stora opinions-enkät som till största del genomfördes i november 2020. Nästkommande SCB PSU kommer presenteras offentligt i början av juni 2021, så nedanstående förändringar kommer bli intressant att följa i år och även fram till maj år 2022, vilket är ett valår.
Många av sifferuppgifterna här nedan har jämförts med tidigare SCB PSU som gjorts i maj och november år 2019. Nu sätter vi igång.
Det är övervikt hos män när det gäller procentandelen partisympatier för SD – i alla kategorier i hela SCB PSU. Så den väljare vi ska försöka formera en ”fantombild” av i denna artikel är en man, eller en person som identifierar sig som en man.
Personen bor högst troligen i Blekinge län eller i Skåne län, (men utanför storstadsområdet som kallas Stormalmö). Bland män i Blekinge och Skåne län som har sina partisympatier främst hos SD är 29,7%. Kvinnorna i samma regioner är 15,6% SD-sympatisörer, hos dem är detta en nedgång från 26,1% år 2019.
Mannen är sysselsatt, bland den gruppen har 25,2% sina sympatier främst hos SD. Bland de män som identifierar sig som facklärda arbetare som var sysselsatta var det 41,2% som hade SD-sympatier, och lönen är okej, enligt SCB. Om man delar in alla inkomstgrupper i femtedelar, så visar det sig att män som har en inkomst lite över genomsnittet (alltså en inkomst som gör de hamnar i inkomstgrupp 61-80% av medianlönen) skulle rösta på SD 29,9% (ner från 32,2% från år 2019)
Bland män som uppgett att de ej var sysselsatta är 19,3% SD-sympatisörer (nedgång från år 2019, då det var 27,9%)
Män som ej tagit gymnasiexamen skulle högst troligen rösta på SD till 30,9% (ned från 37,4% år 2019)
Männen är ej gifta 28,2% (nedgång från 30,4% i år 2019) och de har ej barn, 24,8% (ner från 28,3% från föregående års SCB PSU). De är svenskfödda och har ej någon förälder som har utländsk bakgrund: cirka 24,5-24,9% (en nedgång från 28,2%)
Om man vill få en aning om bland vilka åldersgrupper där SD är störst, kan man utläsa att män mellan 50 år och 64 år är mest SD-sympatiserande, 28,1%. (ner från 31,4%) och bland kvinnor i samma åldersgrupp är det 14,8% SD-sympatisörer (ner från 20,4%). I en lite mer fingraderad uppdelning i åldersgrupper kan man se att hos män mellan 45 och 54 år har SD-sympatierna ökat något, (från 28,6% år 2019) upp till 29,3% för november 2020.
Genomsnittliga partisympatier för SD hos samtliga som svarat på frågorna i SCB:s PSU i november 2020 indikerar på cirka 16,8%. Stödet för SD minskar bland alla som fyllt 65 år.
Vi sammanfattar något överförenklat: ogift man utan barn, bosatt i Blekinge eller Skåne, är ungefär 50 år och är sysselsatt, arbetar möjligen i ett småföretag, lantbruk eller är anställd i sin egen firma, med en sund inkomst som ligger över median-lönen.
I februari publicerades rapportenSkolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap– En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.
I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.
Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.
Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.
Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”
Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.
Enligt forskningsinstitutet V-Dem, som drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, är Danmark och Sverige de mest demokratiska länderna i världen. Detta fastslås i deras demokratirapport publicerad i mars 2021.
Globalt ser vi en fortsatt negativ trend vad gäller den demokratiska utvecklingen. Senaste rapporten visar att världen är tillbaka på nivåerna vi hade 1990.
De två länder med starkast negativ trend i världen är EU-länderna Polen och Ungern. Polen har sjunkit mest de senaste tio åren, men betraktas fortfarande delvis vara en demokrati, medan Ungern är det enda land i EU som inte är demokratiskt. Förra året hamnade Ungern i kategorin elektoral autokrati.
I Polen syns ett tydligt samband mellan den kraftiga minskningen i demokratinivå och att det ultranationalistiska Lag och rättvisa blev styrande parti 2015.
Rapporten tar ett stort grepp och granskar mer än 250 faktorer över långa tidsperioder för att kunna analysera utvecklingen av demokratinivån i de länder som upptas i rapporten. Ett av de s.k.”huvudmåtten” är liberal demokrati, med fokus på graden av fria och rättvisa val, yttrandefrihet, likhet inför lagen och olika former av maktbegränsningar för regeringarna.
I ”avdemokratiseringsprocessen” angrips, enligt V-Dem, i första hand den fria pressen. Därefter underkuvas den akademiska världen och civilsamhället. Det är en trend att makten föraktar politiska motståndare, med målet att öka polariseringen och sprida desinformation. När makten uppnått dessa delmål är nästa steg att attackera demokratins kärna: de demokratiska valen och formella institutioner. V-Dem menar att Ungern är ett typexempel på denna utveckling.
Enligt rapporten finns idag 32 liberaldemokratiska länder i världen. Det finns 60 s k elektorala demokratier, bl a Polen, och 62 elektorala autokratier, bl a Ungern. Antalet stängda autokratier i världen är 24. Mer om de olika regimtyperna står att läsa i en rapport från 2013 skriven av forskare vid statsvetenskapliga institutionerna i Göteborg och Lund.
Enligt rapporten över demokratiindex i världens länder hamnar alltså Danmark och Sverige på första respektive andra plats, följda av Norge, Costa Rica, Schweiz, Nya Zeeland, Finland och Tyskland.
Sämst i klassen i världen är Eritrea, Nordkorea, Jemen och Syrien, följda av Turkmenistan, Kina och Tadjikistan. Om vi räknar in länder i Europa utanför EU finner vi att Europas minst demokratiska länder är Azerbajdzjan, Belarus och Ryssland.
Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.
I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.
Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.
Vän av ordning undrar vad Sverigedemokraterna menar med mer ”ändamålsenligt”. För vem eller vilka ska public service vara mer ”ändamålsenligt”? Jag undrar också om det är rimligt att enskilda politiska partier ska styra vilka program, ämnen och uttryck som ska tillåtas i statlig media? SD har beskyllts för att utöva politisk styrning av public service.
SD:s förhållande till public service har aldrig varit särskilt bra. Partiet har haft en strategi där de tagit på sig en offerroll och tydligt markerat att de inte framställs på korrekt sätt i media, inklusive radio och TV. Dock finns tendenser, likt andra partiers ”godkännande” av partiet, som visar på att de ofta framställs neutralt och får stå oemotsagda. Det vi kanske har färskast i minnet vad gäller normaliseringen av partiet finner vi i SVT:s program ”Min sanning”, där Mattias Karlsson bereds rejält utrymme av journalisten.
”Lägg ner SVT och P3”
För ett par år sedan blev Åkesson, likt de andra partiledarna, föremål för skämt i satirprogrammet ”Tankesmedjan” i Sveriges Radio P3, då det i ett inlägg sades följande: ”Han är ju lite av en Sveriges Oprah, alltså en viktpendlare av rang”. Åkesson uttryckte senare i en intervju i SR P3:s Morgonpasset följande om inslaget:
”Det är vad jag förväntar mig av den här skitkanalen. Jag ställer upp här för att jag vet att jag måste det, men jag hade helst sluppit” (Källa: SR.se)
”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan. Jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom.” (Källa: Svenska Dagbladet)
Åkesson har återkommande uttryckt sin misstro och sin fientliga inställning gentemot svenska journalister. Han har uttryckt att han vill slopa presstödet och att det kanske vore lika bra att lägga ned SVT. I samband med att SD inte bjöds in till SVT:s slutdebatt i valspurten 2010 – partiet var för tiden inte ett riksdagsparti och det var oklart om de skulle klara spärren – sade Åkesson att han sålde sin TV och slutade betala TV-licensen. Under en utfrågning under Almedalsveckan samma år uttryckte Åkesson följande:
Man låter oss inte delta i den här debatten av politiska skäl. Därför att SVT, oavsett vad de påstår inte är fri television, det är Sveriges statliga, politiska television.
– Är det så att vi inte kan nå dit vi borde, är det så att public service-uppdraget inte kan efterlevas, då är frågan om det inte är dags att vi helt och hållet lägger ned den här statliga televisionen.
(Utfrågaren): – Det var ord och inga visor. Så du menar att med sverigedemokratiska mandat i riksdagen så finns det alltså en chans att public service läggs ned helt och hållet?
Åkesson: Fyller den ingen public service-funktion, om det bara är en kanal för makten, att behålla makten, då ska vi naturligtvis inte ha det kvar. (Källa: Aftonbladet)
Public service à la SD
Under SD:s rikskongress, ”Landsdagarna”, år 2019 luftade partiets ombud sina synpunkter i frågan om public service. Partiet vill kraftigt skära ned på budgeten för public service. De vill även granska och ändra innehållet. De vill instifta ett vetenskapsråd som granskar den politiska inriktningen i statligt ägd radio och TV. Partiet har återkommande hävdat att public service är vänstervriden. Problemet för SD är att medieforskare har fastslagit att det inte är möjligt att mäta eventuell politisk inriktning i programmen. Det räcker inte att tycka att ”public service är vänstervriden”.
I enlighet med sändningstillstånd ska public service vara ”opartiskt sakligt och oberoende”. Denna opartiskhet ifrågasätts alltmer, av politiker och ”alternativmedia”. På SD:s hemsida läser vi följande:
”Sverigedemokraterna har länge förespråkat en skattebaserad finansiering av public service, men avslog regeringens förslag om införande av skattefinansiering eftersom en sådan finansiering behöver föregås av olika reformer som säkrar sakligheten och opartiskheten i bolagens programutbud”. (Källa: SD.se)
Förtroendet för public service hos svenskarna är fortsatt högt, långt högre än för andra medier. Trots det vill SD förändra public service i grunden samt försämra den. De vill krympa budgeten ordentligt genom att införliva den i statsbudgeten istället för att finansiera den via skattepengar, samt slå ihop SVT, SR och UR, och dessutom sälja P3 och SVT 2.
SD:s förhållande till public service är komplicerat. De har genom åren gjort yttranden om att lägga ned SVT, SR och UR som de är utformade idag. De har också yttrat att de vill skära ned på budgeten avsedd för public service och att de vill göra större förändringar i hur den ska se ut. Det vi med säkerhet kan säga är att om statstelevisionen och -radion ska finnas kvar ska det vara på SD:s villkor.
Motargument 