Bästa Mona Sahlin!

Jag läste om förslaget från en centerpartist om att rehabilitera jihadister som stridit för Islamiska Staten, ett förslag som du stödjer.

Det har varit en livlig debatt i Sverige efter detta. Många påstår att du vill belöna våldsbejakande jihadister med jobb och psykologisk hjälp när de kommer hem från kriget på Islamiska Statens sida i Syrien.

Jag vet att det inte är så enkelt. Du är samordnare mot våldsbejakande extremism. I ditt uppdrag ingår att ta reda på hur man får ungdomar att vända sig från radikal islamism. Dessutom diskuterar ni mycket hur man kan stödja avhoppare som inte accepterar Islamiska Statens hat och våld.

Det är bra. EXIT, som arbetar mot nazismen, gör redan idag ett underbart arbete för att stötta avhoppare som vill lämna den extremistiska miljön och ideologin bakom sig. Men jag tycker att du och regeringen varit för otydliga om detta. Kunde ni inte klart och tydligt från början visat att ni inte tänker ge ett öre till extremister som förblir extremister?

Utifall att det råder oklarheter kring detta, kommer här mina tankar om det livsfarliga att stötta extremister som inte lämnar extremismen bakom sig.

De människor som åker till krigsdrabbade länder för att kriga i IS namn gör inte detta beroende på brist på arbete eller på brist på möjligheter för att kunna föra ett normalt liv i Sverige. De gör det inte heller för religionens skull.

De lider nämligen av en ideologisk förblindelse, vilket ger bränsle till att hoppa upp på ett spår ockuperat av extremismens och destruktivismens grova handlingar.

För att kunna döda barn och våldta kvinnor, eller för att kunna förmå sig att sätta upp människors huvud på staket, så krävs det att man först dödar allt mänskligt inom sig själv. Vi ser varelserna i mänskliga kroppar, fast de har  ingen ångest över sina grova illgärningar. En del av dem reser fram och tillbaka till kriget, trots att de har tillgång till all info om vad IS är. Envist. Nästan maniskt.

Fanatism botar man inte utifrån, fanatikerna måste visa en vilja att bota sig själva för att man ska kunna hjälpa dem.

Hade det varit så enkelt att rehabilitera liknande typer av människor, så skulle vi kunna rehabilitera Ratko Mladic, eller Radovan Karadzic, som sitter i fängelse i Haag för brott mot mänskliga rättigheter. Efter att nämnda herrar har utfört planer på ett folkmord så kunde de ändå sitta i rättssalen med ett leende och håna överlevande som ställt upp som vittne.

Hade det varit så enkelt så skulle vi ha kunnat rehabilitera Adolf Eichmann som, innan han skulle avrättas, skrev i sitt sista brev att han skulle ligga i graven och skratta över hur många judar han har dödat. Eller betänk bara hur man skulle ha kunnat rehabilitera Heinrich Himmler.

Har det hjälpt med någon godhet mot Jackie Arklöv? Han begick en rad krigsförbrytelser i Bosnien under Balkankriget på 1990-talet. Han pekades ut av många vittnen och satt i fängelse i ett år. Han plockades upp av hemlandet Sveriges goda vilja, fick runt 30.000 kronor i skadestånd, för att ha misshandlats i bosniskt fängelse, och blev sedan satt på fri fot. Det var då han rånade banken och dödade två poliser i Malexander.

Godhetens behandling har misslyckats när det kommer till krigsförbrytare.

De som begår grova brott mot mänskliga rättigheter rehabiliteras i princip aldrig. Därför finns det internationella lagar och regler om mänskliga rättigheter som borde avgöra hantering av dessa människor. Vi måste ha en flexibel domstol där vi effektivt kan gå igenom juridiska processer rörande krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter utifrån internationell lag. Det borde vara ett brott att kriga i en internationellt terrorstämplad organisation, eller i en extremt militant grupp som svenska nazister gör när de dödar civila i Ukraina.

Att frånta människor som hängt med terrororganisationen IS sitt svenska medborgarskap är ett uselt förslag, framlagt av KD, men också av Fp. Vi har ingen rätt att producera statslösa personer för att de har begått krigsbrott. Man blir inte av med problemet om man fråntar dessa individer sitt medborgarskap, eftersom de ändå kan ta sig till andra länder och t o m smugglas in och fortsätta att begå terrorbrott. Det är då vi gör oss själva indirekt skyldiga till en eventuell terrorattack i ett annat land som begåtts av de personer som vi gjort statslösa.

Fanatiker kan man aldrig hota, skrämma eller förmå att bli bättre genom godhet.

Men vi kan hålla dörren öppen för dem om de väljer att hoppa av. Om de visar sig vara skilda från de verkliga fanatikerna.

Vilka kan räddas, och hur?

Extremism är ett helvete med olika grader, och liksom allt annat ont finns det chanser att hantera detta på ett tidigt stadium då individen hjärntvättas av extrema föreläsare som uppmanar till våld. De som kan få en andra chans är personer som själva söker hjälp för att dra sig ur liknande kretsar.

Jag vet inte hur många unga män jag har talat med då det gäller jihadism, men jag vet att det är rätt många. Både de som aldrig skulle åka till ett krigsområde, och de som började bli mobbade av egen församling p g a sin destruktiva syn på religion. Varje enskild mobbad börjar isolera sig och avskärma sig från sin omgivning.

Bästa Mona Sahlin, med hopp om att någon med god vilja skulle hjälpa min son från det onda, så talade jag med unga män som knappt hade någon kontakt med omgivningen, eller med verkligheten runt omkring sig. De kan man konfrontera genom att använda samma religion mot de själva: bevis som tydligt vittnar om att de är på fel väg. Det är oproblematiskt, men det kräver tid.

Det fungerar ungefär som kvinnojouren jag är engagerad i. Man drar inte en förtryckt kvinna från hennes hem för att rädda henne, utan berättar för henne om vilka möjligheter hon har tills hon själv når en nivå som krävs för att kunna ta steget ut.

Man talar om religion som uppmanar till kunskap, forskning, religion som uppenbarades med första meningen ”Läs, för Guds skull!” Samma religion som förbjuder självmord, våld mot civila, vandalisering av naturen. Man talar, bevisar och utmanar de som tycker tvärtom till dialog.

Därför hoppas jag att ni inte funderar på stöd- och åtgärdsprogram för återvändande radikala jihadister från Syrien, utom om de vill hoppa av.

EXIT, som rehabliterar nazister, och KRIS, som rehabiliterar kriminella, har alla samma sak att berätta: att utan en vilja att lämna den kriminella miljön blir det bara pannkaka om man försöker hjälpa dem. Psykologer kan vittna om att psykologihjälp till personer som egentligen inte vill ta emot hjälpen inte fungerar bra, och kan slå slint bakut. Man måste först visa en vilja att hjälpa sig själv.

Och givetvis ingår det att ta ett eventuellt straff i Kriminalvården om det behövs. Att medge brott och ta sitt straff är en viktig del av en persons avhopp från extremism.

Bästa Mona Sahlin, det finns mycket att göra.

Ibland känns det som att människans livslängd inte räcker till. Så pessimistisk kan man känna sig, men god energi finns det alltid möjlighet att hämta kraft ifrån, den aldrig nedslagna majoriteten som vill och kan leva i fred och vill göra allt det bästa för samhället.

Det var på tiden att politikerna började jobba med den här frågan, man visar dessutom vilja för dialog och samarbete från olika sidor, något som också syns genom ditt engagmang.

Jag vore glad om du tog dig tid att läsa mitt brev.

Tack Mona Sahlin och lycka till på alla dina vägar!

Vänligen,

Ida Dzanovic