Trots återkommande kritik från FN och olika människorättsorganisationer fortsätter Migrationsverket att splittra familjer genom att utvisa vuxna människor samtidigt som deras barn får uppehållstillstånd här i Sverige. Motargument har undersökt vad Barnkonventionen säger om sådana familjesplittringar.

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller Barnkonventionen som den också kallas, är ett av de mest kända internationella juridiska avtalen som finns, och också ett av de mest ratificerade. Hela 193 av världens 196 självständiga stater har ratificerat Barnkonventionen; endast USA, Somalia och Sydsudan har valt att inte göra det. Det är sett som ett av de allra starkaste och viktigaste internationella avtalen om mänskliga rättigheter. Tyvärr innebär inte detta att den alltid följs, och Sverige fick till exempel kritik från FN:s barnrättskommitté när Sverige senast granskades år 2009.

Men i den här artikeln ska vi hålla oss till att undersöka vad Barnkonventionen faktiskt säger gällande familjesplittring. I den inledande texten konstaterar Konventionsstaterna:

”som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,

som erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse”.

Man konstaterar alltså att familjen är grunden och är nödvändig för barnets väl och utveckling. Även i artiklarna, som är de lagligt bindande meningarna, lyfts familjens vikt fram.

Artikel 9

1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.

2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.

3. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t ex frihetsberövande, fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefattande dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetberövad) gentemot den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, skall den konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande familjemedlemmarnas vistelseort, såvida inte lämnandet av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs.

Artikel 10

1. I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.

2. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna. Konventionsstaterna skall för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention erkända rättigheter.

Artikel 9 gör det tydligt att barn endast ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja om det är nödvändigt för barnets bästa. Detta är i linje med artikel 3:1 där det skrivs att ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Artikel 3 och formuleringen om barnets bästa brukar ses som kärnan i hela Barnkonventionen. Artikel 9:4 och artikel 10 öppnar upp för möjligheten att utvisa föräldrar, men inte om detta går emot barnets bästa. Det begränsar kraftigt antalet fall där familjesplittring skall vara tillåtet.

Det finns såklart anledningar till att Sveriges lagstiftning ser ut som den gör, och dessa ska vi diskutera i en senare artikel. Men det är tydligt att Barnkonventionen inte stödjer familjesplittringar som inte sker för barnets bästa, något flertalet människorättsorganisationer poängterat.