Felaktiga prognoser om Sverigedemokraternas framtida valresultat

Sverigedemokrater och även andra debattörer brukar ibland felaktigt direkt eller indirekt påstå att SD:s uppåtgående trend bara kommer att fortsätta och fortsätta baserat på att SD sedan flera år tillbaka bevisligen växt i opinionen.

Problemet med att extrapolera framtida resultat baserat på tidigare data är att resultaten inte är tillförlitliga då extrapoleringen inte tar hänsyn till andra faktorer än tidigare resultat. För att visa på absurditeten och opålitligheten i denna extrapolering kan man illustrera den såhär:

SD valresultat extrapolerat

Enligt extrapoleringen att SD fördubblar sitt valresultat varje val så skulle SD få hela 103,2% av rösterna i valet 2026. Men ett parti kan givetvis inte få över 100% i ett val.
SD kan självklart fortsätta gå upp, om fler och fler sympatiserar med dem, men hur mycket och vad SD:s maxresultat kommer att vara, det kan inte förutsägas genom att extrapolera från tidigare val.

Stängda gränser à la SD

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen innebär enligt praxis att bara den som är registrerad i ett annat EU-land kan skickas tillbaka dit. Nu finns visserligen en passus som säger att om det går att leda i bevis vart någon tagit sig in i Schengen-området kan personen återbördas dit, men standardförfarandet är att det enda godtagbara beviset varit registrering. Dessutom är Grekland undantagna, eftersom de saknar medel att hantera asylsökanden.

SD verkar föreslå i texten ovan att de asylsökande ska förhöras hårdare. Det ska sägas att man redan idag frågar asylsökande rätt grundligt om deras resvägar, så vi undrar hur SD har tänkt sig nästa steg.

Det de antingen missförstått eller också väljer att bortse från är att om inte mottagarlandet accepterar överföringen blir det ingen överföring. Dublinförordningen bygger på samförstånd. Sverige kan förstås kontakta Grekland eller Italien och säga ”tjena, vi har tre personer här som säger att de varit hos er, vart ska vi skicka dem?”, men säger de nej, vilket de gör om de inte har dem registrerade, har vi inga metoder för att tvinga dem ta emot dem.

Regeringen bör offentligt be EU-kommissionen att Sverige ska få använda undantagsregeln i EU:s grundlag (Lissabonfördraget artikel 78.3). Då kan Sverige ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen.”

Vad säger då Lissabonfördragets artikel 78.3?

”3. In the event of one or more Member States being confronted with an emergency situation characterised by a sudden inflow of nationals of third countries, the Council, on a proposal from the Commission, may adopt provisional measures for the benefit of the Member State(s) concerned. It shall act after consulting the European Parliament.”

Egentligen ingenting. ”adopt provisional measures” kan betyda precis vad som helst. Men Sverigedemokraternas tolkning, att vi skulle kunna ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen, är direkt felaktig. EU-lagen är nämligen bara det översta lagret i en serie överenskommelser som Sverige ingått.

I botten ligger Flyktingkonventionen som vi skrev på 1951, därpå Europakonventionen som vi undertecknade 1952, som också innefattar Flyktingkonventionen, och slutligen EUs lagar, som omfattar både Flyktingkonventionen och Europakonventionen. Ett undantag från EU, vilket vi sannolikt inte skulle få, skulle bara lösa oss från det sista av dessa tre avtal.

Sverigedemokraterna har sedan flera kreativa förslag på vad de tycker att Sverige ska begära av EU.

Slutligen kommer det verkliga förslaget.

I sista hand, om inget av alternativen ger effekt, kommer Sverigedemokraterna att kräva att Sverige medvetet bryter mot Dublinförordningen och slutar ta emot asylansökningar vid gränsen.”

Vad betyder det?

I värsta fall att Sverige straffar ut sig ur EU-samarbetet.

När en person står på svensk mark och söker asyl, och vi, som oss veterligt enda I-land sedan Genèvekonventionen undertecknades vägrar ta emot deras ansökan, måste vi också hantera människan framför oss. Vi kan då försöka skicka den tillbaka till Danmark eller Tyskland, men de lär inte acceptera mottagandet. Och om vi bryter Dublinförordningen måste vi räkna med att andra länder svarar med samma medel. Idag använder Sverige av geografiska skäl Dublinförordningen till att återsända asylsökande, men knappast någon kommer till oss. Under årets första tio månader har vi återsänt 6 400 asylsökande via Dublin. Om övriga länder bestämmer att vi inte sköter våra åtaganden är det möjligt, för att inte säga troligt, att de kommer att vägra låta oss fortsätta delta i samarbetet, vilket betyder att de vi idag återsänder blir kvar i Sverige.

Då återstår bara en väg ut:

Att skicka den tillbaka till landet där den är medborgare.

Landet den flytt från.

Mot möjlig tortyr, våldtäkt och död.

Och alldeles bortsett det inhumana i detta måste vi fråga oss hur SD har tänkt sig att transporten ska gå till, när det gäller krigszoner. Vem ska flyga in i syriskt luftrum? Var ska de landa?

Vem ska ta emot dem?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.

Men det är, i högsta grad, på riktigt.

I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.

NamnlösBakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.

NamnlösJag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.

På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.

NamnlösDagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.

NamnlösDet kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.

Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.

NamnlösJag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.

Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.

Lästips:

Vilka mekanismer styr näthat?

Om näthat och hot

Sluta bemöt rasismen med funkofobiska argument!

Argumentationstips

Ta debatten!

 

Historiska beslut och dess konsekvenser

I Frankrike 1938 samlades 32 länder för att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, främst de judiska flyktingarna. Målet var att fastställa hur många flyktingar varje land kunde ta emot.

Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:

Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.

Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.

Vilken historia vill vi skriva idag?

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!

Anne_Frank

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.

jews_borders

Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:

US_opinion_after_kristallnacht

De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.

Alan-Kurdi

Idag har regeringen visat på att den vill kraftigt sänka flyktinginvandringen.  Regeringen säger att beslutet var ”jobbigt” men att det behövdes för att ”skapa andrum”.

Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna? 

Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.

Då som nu säger världen: Vi bryr oss, men

Romerna i Sverige – Ludvikafallet 1956

Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag. 

Stadsförbundet  gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:

”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”

Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.

Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.

Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.

Dagen efter, den 30 maj,  har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.

31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.

Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?

Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.

Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.

kat-taikon-490x272
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter

Svartepetterspel med asylsökande

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Våra båda tidigare artiklar Tillbaka till Travemünde och De stängda gränserna har lett till en del debatter.

Nu har danske juristen Morten Kjærum uttryckt en något avvikande tolkning, vilket blåst nytt liv i diskussionen. Vi vill därför bena lite till i frågeställningen, och förtydliga.

Flyktingkonventionen från 1951 säger att den som söker asyl har rätt att få sin sak prövad. Den säger inget om var. Det betyder att om någon söker asyl i ett visst land, kan landet skicka personen till ett annat land om det finns ett avtal som säger att hen får en rättvis bedömning där.

Om Sverige skickar asylsökande till Tyskland eller Danmark inom ramen för ett avtal med dem följer vi fortfarande flyktingkonventionen. Inget brott mot mänskliga rättigheter äger rum.

Så långt är vi alla överens.

Men sedan påstår Morten Kjærum att Dublinförordningen utgör ett sådant avtal, för om Sverige kan bevisa att någon kommer från Danmark, t ex genom att hen stoppas på ett tåg från Danmark, går det utmärkt att låtsas att den var registrerad där och skicka den tillbaka, utan att låtsas om att hen söker asyl på svensk mark.

Vår uppfattning skiljer sig från Morten Kjærums, av följande skäl:

  1. Det finns inget lagrum i vare sig Dublinförordningen eller övrig EU-lag som ger något land rätt att skicka en asylsökande till ett land där den inte är registrerad. En text som medger undantag om man ”vet att den varit där” saknas helt. Detta är alltså något Morten Kjærum uttolkat på egen hand.
  2. Inget land har någonsin tillämpat en sådan tolkning tidigare. Sverige skulle bli först. Asylsökande har enbart återsänts till länder där de varit registrerade.

Nu kan man förstås spela svartepetter med asylsökande genom att helt enkelt dumpa dem i knät på dem som låtit dem passera utan att agera, och förklara att spelets regler är ändrade.

Men inte ens de som idag skickas tillbaka till Danmark för att de inte vill söka asyl i Sverige tas enligt Aftonbladet och SVT emot. Hur Sverige ska förmå Danmark att ta emot dem som faktiskt sökt asyl i Sverige blir då än mer obegripligt.

Vi tycker förfarandet vore inte bara ovärdigt mot dem som behandlas som svartepettrar, utan också ostrategiskt, i en tid när EU och framförallt Tyskland är vårt största hopp.

Vi undrar också vilka passager i EU:s lagstiftning Morten Kjærum stödjer sig mot.

 

Folkomröstning är ren populism

Artikel av Polimasaren

Sverigedemokraterna ökar oförtrutet i popularitet, men frågan är varför. Det beror till viss del på populism. Jag har kollat upp flera områden där de har har sagt en sak, men deras politik i realiteten har varit något helt annat. Nu senast vill de ha en folkomröstning om invandringen? Och alla ”sverigevänner” jublar.

Vad ska de rösta om? Vi har åtaganden gentemot EU och FN som hindrar oss att neka människor att söka asyl. Vem som är flykting och vilka kriterier som måste uppfyllas är också bestämt av FN. Inget vi kan göra där. Detta vill inte SD prata om.

De vill ha ett starkare gränsskydd, men vad hjälper det när de som söker asyl inte behöver komma in i landet utan det räcker med att de står vid gränsen; det är vårt ansvar att pröva deras ansökan. Detta vill SD inte prata om.

Så vad kan vi göra för att stoppa invandringen? Vi kan neka till att ta emot kvotflyktingar och vi kan neka de med övriga skyddsbehov. Vi tog emot 1 971 kvotflyktingar förra året och 122 med övrigt skyddsbehov. Det är alltså de som SD vill folkomrösta om. 2 093 personer. Detta vill SD inte prata om.

De vill öka antalet kvotflyktingar istället för att ta emot andra flyktingar. Enda skillnaden med dessa två kategorier är att kvotflyktingarna väljs ut på plats medan ”vanliga” flyktingar tar sig till Sverige själva. Huruvida de får asyl avgörs av samma regler för båda kategorierna. Det är alltså människor med samma asylskäl. Det enda som skiljer är hur de tar sig till Sverige. Detta vill SD inte prata om.

De vill att vi vi ska följa Dublinförordningen bättre, men att Sverige är ett av de länder i Europa som är mest strikt med att följa den. Problemet är att vi måste kunna bevisa att en flykting har varit i ett annat land innan annars tar inte landet emot flyktingen. Detta vill SD inte prata om …

Varför?

Jag började denna text med ordet ”populism” och jag kommer att avsluta med samma ord. SD går ut med en folkomröstning för att få sina sympatisörer att tro att de är partiet som tar denna fråga på allvar. Tycker ni att det verkar så? Ren populism.

Det finns alltså olika kategorier av flyktingskäl och det är bara kvotflyktingar och de med övrigt skyddsbehov som vi kan påverka. Nedan är 2014 års statistik

screenshot-www migrationsverket se 2015-11-04 14-40-00
Klicka för större bild
Källor.

Lyssna gärna på podcastarna

Myter om migration
och
Människor och migration 

Muslimer utmålas som syndabockar

Idag är jag, liksom många andra, led och vred på mänskligheten. Hur kan vi skapa så mycket hat och skräck? Varför blandar vi ihop skyldiga med oskyldiga människor? Kan vi inte bara följa John Lennons uppmaning i ”Imagine”?

I fredags drabbades Paris av ett terrordåd som var det andra i ordningen i staden år 2015. På sex platser i staden skedde samordnade explosioner och skottlossningar, bl a på arenan Stade de France där en fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågick, och i konserthuset Bataclan där garagerockbandet Eagles of Death Metal spelade. Hittills är 129 liv släckta och 352 människor vårdas på sjukhus. Vad man har fått fram så kom gärningsmännen från den vidriga terrorsekten Daesh, eller IS som de flesta kallar dem. Det är helt enkelt islamistisk fanatism som är boven i dramat.

Men det finns en sak som är exakt lika tragisk som terrordådet i sig. Och det är hur terrordådet används som en ursäkt till hat och hets mot flyktingar, invandrare och muslimer. Sedan fredagen har ett crescendo av xenofobiskt hat briserat. Det är invandringen, mångkulturen och islam som pekas ut.

NamnlösEtt klockrent exempel på det uppiskade hatet är det Mats Dagerlind från Avpixlat skriver på Twitter, nämligen att Europa bör vara ”islamfritt”. Jag själv har fått ta min beskärda del av hatet sedan dess (dock inte från Dagerlind). Nu är jag ju inte flykting, men en massa annat stämmer in. Här och nu vill jag dissekera det ursäktande hatet, bit för bit.

Det är muslimerna: Nej, det är islamisterna. Här finns en stark orsak till varför jag kallar terrorsekten för Daesh och inte IS. För att islam och islamism är två skilda ting. Självklart är det islamister som ligger bakom terrordådet. Men att blanda ihop dem med vanliga hederliga muslimer är ingenting annat än islamofobi och kulturrasism. Och det är precis vad Daesh vill, att vi ska blanda ihop dem med islam. Det är exakt samma mekanism som att mena att vanliga hederliga judar är på samma sätt som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Dessutom är det just till stor del muslimerna själva som faller offer för Daeshs galenskap. Tips för mer anständighet: håll isär folk och religion från extremister, och läs Koranens budskap.

Det är flyktingströmmen: Nej, terroristerna som attackerade Paris var inte flyktingar. Dessutom gömmer sig inte Daesh-krigare som flyktingar. Sådana myter har spridits på internet, men inte utan att Viralgranskaren senare avslöjat att dessa är just myter. Svaret är ganska enkelt här. Daesh lider inte direkt av någon brist på pengar. Flyger de åker de business class, med falska pass som de självfallet har råd med. Med en sådan förmögenhet, skulle ni då riskera livet på en slags hinderbana på liv och död som först börjar med en sjaskig båt i ett stort farligt hav för att sedan gå genom taggtråd och tårgas? Skulle inte tro det. Tips för mer anständighet: försök förstå att flyktingarna flyr från den terror som skedde i Paris, ty det är vardag i Syrien.

Det är mångkulturen: Nu vill jag verkligen citera Brasse Brännström; ”fel fel fel”! Är det något som Daesh hatar så är det mångkultur. Jag skulle med råge kunna påstå att deras hat mot mångkultur är på likartad nivå med Svenska Motståndsrörelsens. Rasismen är slående. Speciellt mot kurder, som är en av de mest drabbade grupperna i Syrien och Irak, men lika stark är intoleransen mot andra religioner. Mot shia, kristendom, yazidi, judendom, zoroastrism, you name it. T o m mot mångtaliga sunnimuslimer. Dessutom är Paris en stad präglad av mångkultur, vilket vem som helst som besökt staden kan vittna om. Tips för mer anständighet: försök förstå att mångkulturen är offret och inte förövaren.

Må hända att ”je suis une provocateuse”. Men det bjuder jag på. För rätt är rätt även om det retar upp. Det som är rätt i det här fallet är, förutom ett starkt fördömande av dådet, mer förståelse och sympati för de drabbade. Jag kan lova er att detta crescendo av rasism vanärar offren och övriga drabbade samt anhöriga. Samtidigt som jag ber för Paris, ber jag er om mer anständighet. För motsatsen till det är det ingen som vinner på, förutom extremisterna.

Krönikan är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Widar Andersson och de övriga skyddsbehövande

Widar Andersson, före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, numera ledarskribent på lokaltidningen Folkbladet, har uttryckt besvikelse över Stefan Löfvéns hantering av flyktingfrågan.

Istället menar han att den ultimata lösningen lyder så här:

”Det bästa alternativet för regeringen är dock enligt mitt förmenande att använda sig av den paragraf i Utlänningslagen där regeringen kan stoppa mottagandet under en period: ”Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.””

Hittills i år har 154 personer beviljats uppehållstillstånd som övriga skyddsbehövande, av 26 883 som totalt beviljats asyl/skyddsstatus, dvs en halv procent.

Vi menar att en begränsning av dessa 154 personer inte skulle göra mycket till eller från.

Förmodligen blandar Widar ihop ”övriga skyddsbehövande” med den avsevärt större gruppen ”alternativt skyddsbehövande”.

Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” del 3

Vilka är nationalisterna?

Nationalister som är ideologiskt motiverade är väl medvetna om vad de gör, varför de gör som de gör och vad som är poängen med det. En nationalist formar sin egen identitet till att bli ett med nationalismens ideal. Därigenom fylls de snart av en stark lojalitet till en gemenskap. Som medlem av nationen Sverige så känner hon också ett ansvar; Att ställa upp för nationalismens sak. GeSkärmklipp20nom att arbeta för den. Hon växer i takt med att hon visar sin hängivelse och beslutsamhet. Bekräftelsen från nationalistens omgivning ökar i takt med prestationerna för nationalismens ideal.

I den svenska nationen så finns det endast tre olika typer av människor. Det är de som anses vara vänligt inställda till nationalismen, andra nationalister, kallade ”sverigevänner”, för att ge sken av folklighet och genom att skilja på de som är ”goda svenskar” och de som är ”dåliga svenskar”. Den andra typen är de som inte är nationalister, utan ”sverigefiender” som anses vara fientligt inställda. Den här kategorin människor är de som nationalister klassar som ”inre fiender”. I tankarna om den homogena nationen finns inget utrymme för ”inre fiender”. För att utopin om denna nationella gemenskapen ska kunna infrias, så måste ALLA element som motarbetar de nationella idealen avlägsnas på samma vis som de ”yttre fienderna”. De ”yttre fienderna” är den tredje gruppen människor; de som inte passar in i nationalisternas utopi. De har kulturella, religiösa, språkliga eller geografiska bakgrunder som anses göra dem oförenliga med den nationalistiska drömmen.

Minoriteter har alltid varit nationalisters främsta måltavlor för att demonisera ”yttre fiender”. Det gör de för att på det viset sluta ”sina goda svenskar” närmre sig själva då olikheterna utkristalliseras mer och mer. När skillnader mellan människor blivit mer väsentligt än det gemensamma så har nationalisterna kommit långt i sina agenda. Rekryteringsunderlaget blir större då många söker efter en tillhörighet och gemenskap.

Bundesarchiv_Bild_183-2006-0315-500,_Berlin,_ReichstagssitzungGenom att polarisera människor så drivs tanken om ”vi” och ”dom” till en mer allmän nivå. Polariseringen har vanligtvis två sidor. Det ena är politisk radikalisering. Genom inneslutning av gruppen som starkt knuten till en inre kärna formas gemenskapen mer intensivt. Det här gör nationalismen till en farlig och aggressiv ideologi som alltid vill ”försvara”. Den exkluderande grundsynen gör att andra ”nationer” eller ”kulturer” i Sverigedemokraternas Sverige i bästa fall bara kan ges tillåtelse att befinna sig här och arbeta. Andra objektifierade ”nationer” och ”kulturer” kan aldrig bli en del av den ”svenska nationella identiteten” en Sverigedemokrat bär på. Den andra sidan av myntet är definierandet (och uteslutandet) av de som inte anses passa kraven för medlemskap i nationen.

En nationalist har sällan en klar bild av vad som ska ingå i nationen. Det finns alltid vissa saker som utpekas som extra viktiga för den nationella identiteten. Religion, kultur eller sedvanor ses som extra viktiga. Det är väldigt viktigt för en nationalist att principen om den folkliga ”rättvisan” efterlevs. Genom att följa den så garanteras rättvisa för alla. Ett ”sant folkstyre” uppnås. En person som inte accepterar nationalismens föreställningar är därför orättvis. Den personen kränker ”folket” eftersom hon anses agera i egenintresse och betraktas därför som en ”förrädare”. Varje Sverigefiende är ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda nationalisten och alla den håller kär. ”Landsförrädaren” uppfattas som ett verkligt hot för nationalisten.

En nationalist har sällan en klar bild av hur ”nationen Sverige” borde vara. Det är sällan mer än en stiliserad, idealiserad och mycket förenklad utopi. Nationalisten förstår sig själv utifrån vad de känner igen och vad de inte känner igen. I deras gemenskap är det likheter och traditionella värderingar som definierar en individ. Nationen förstås därför enklast utifrån vad nationen INTE ÄR, nämligen innehållande ”dom andra”, dom som inte ”hör hemma här”, ”dom som är fel”, ”dom som inte förstår” m m.

tummenuppAtt stämpla någon som landsförrädare är ett vanligt sätt för nationalister att demonisera motståndare. Det görs för att legitimera mytbildningen som i sin tur legitimerar deras handlingar. Den andra anledningen är behovet av att avväpna motståndaren och för att locka över eventuella åskådare. Genom att prata om andra med nedlåtande, demoniserande ordalag eller genom att kritisera irrelevanta saker hos motståndare, ges illusionen av att det är de ”inre fienderna” som är de verkliga förtryckarna. Nationalisten anser att hon agerar utifrån självförsvar. Försvar för nationen, försvar för sig själv och försvar för de delar av folket de anser sig representera och som är en del av den nationella utopin de strävar efter.

Genom att ständigt se sig själva som en blandning av ”nyväckta sanningsvetare” och en osjälvisk kämpe för den ”svenska nationen” så klarar de av att rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge den sinnesstämning som en nationalist har ligger i linje med nationalismens ideal är det eftersträvansvärt och nationalistens gelikar är aldrig sena med att bekräfta den enskilde i strävan efter deras gemensamma ”nationella identitet” och ”nation”.

 

De andra delarna av serien läser du här:
Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” – Del 1
Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” – Del 2