Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Våra båda tidigare artiklar Tillbaka till Travemünde och De stängda gränserna har lett till en del debatter.

Nu har danske juristen Morten Kjærum uttryckt en något avvikande tolkning, vilket blåst nytt liv i diskussionen. Vi vill därför bena lite till i frågeställningen, och förtydliga.

Flyktingkonventionen från 1951 säger att den som söker asyl har rätt att få sin sak prövad. Den säger inget om var. Det betyder att om någon söker asyl i ett visst land, kan landet skicka personen till ett annat land om det finns ett avtal som säger att hen får en rättvis bedömning där.

Om Sverige skickar asylsökande till Tyskland eller Danmark inom ramen för ett avtal med dem följer vi fortfarande flyktingkonventionen. Inget brott mot mänskliga rättigheter äger rum.

Så långt är vi alla överens.

Men sedan påstår Morten Kjærum att Dublinförordningen utgör ett sådant avtal, för om Sverige kan bevisa att någon kommer från Danmark, t ex genom att hen stoppas på ett tåg från Danmark, går det utmärkt att låtsas att den var registrerad där och skicka den tillbaka, utan att låtsas om att hen söker asyl på svensk mark.

Vår uppfattning skiljer sig från Morten Kjærums, av följande skäl:

1. Det finns inget lagrum i vare sig Dublinförordningen eller övrig EU-lag som ger något land rätt att skicka en asylsökande till ett land där den inte är registrerad. En text som medger undantag om man ”vet att den varit där” saknas helt. Detta är alltså något Morten Kjærum uttolkat på egen hand.
2. Inget land har någonsin tillämpat en sådan tolkning tidigare. Sverige skulle bli först. Asylsökande har enbart återsänts till länder där de varit registrerade.

Nu kan man förstås spela svartepetter med asylsökande genom att helt enkelt dumpa dem i knät på dem som låtit dem passera utan att agera, och förklara att spelets regler är ändrade.

Men inte ens de som idag skickas tillbaka till Danmark för att de inte vill söka asyl i Sverige tas enligt Aftonbladet och SVT emot. Hur Sverige ska förmå Danmark att ta emot dem som faktiskt sökt asyl i Sverige blir då än mer obegripligt.

Vi tycker förfarandet vore inte bara ovärdigt mot dem som behandlas som svartepettrar, utan också ostrategiskt, i en tid när EU och framförallt Tyskland är vårt största hopp.

Vi undrar också vilka passager i EU:s lagstiftning Morten Kjærum stödjer sig mot.