Etikettarkiv: vård

Korta motargument

Flyktinginvandring viktigare än arbetskraftsinvandring för vården

Gästinlägg av Christian Lindell

Arbetskraftsinvandringen är inte särskilt stor inom vård och omsorg och regeringens gräns på 80% av medianlönen i lön för arbetskraftsinvandrare spelar inte någon stor roll för vårdens personalförsörjning. Det är det många som påpekat och jag själv har till och med skrivit en rapport om det. På riksnivå handlar det om runt tusentalet anställda. MEN jag fick just idén att det kunde vara intressant att se hur många flyktingar och anhöriga som jobbar inom vården. Det visar sig att flyktinginvandringen är betydligt viktigare för arbetskraftsförsörjningen inom vård- och omsorgsyrkena än arbetskraftsinvandringen. Så här såg det ut 2022:

Källa:

Region Skåne: Effekt på arbetskraftsinvandringen av en höjd inkomstgräns

I fokus

Tidö: Angiverilagen – Vilka blir undantagna?

Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.

Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.

SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.

På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):

– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)

Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:

– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)

På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:

– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)

Forssell är hoppfull:

– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)

De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.

Källor:

Tidöavtalet

SvD: Skol- och vårdpersonal undantas från angiverilagen

I fokus

Tolkavgift saknade lagstöd – hävs

14 februari 2024 beslutade regionfullmäktige i Blekinge om tolkavgifter vid läkarbesök i regionen. Avgifterna var tänkta att gälla personer som haft uppehållstillstånd i två år eller mer. Förslaget kritiserades av såväl jurister som vårdpersonal, eftersom det inte hade stöd i lagstiftning och riskerar patienters liv och hälsa.

Efter att en S-politiker samt organisationen Civil Rights Defenders överklagat till förvaltningsrätten har det nu slutligen hävts eftersom det saknat stöd i lag eller annan författning.

Lagmannen Claes Mårtensson kommenterar beslutet:

– Förvaltningsrätten har vid sin prövning funnit att en avgift för tolk inte utgör en vårdavgift i lagens mening. Det finns därmed inte stöd i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för uttag av sådana avgifter. Eftersom regionen inte har presenterat något annat författningsstöd för avgiftsuttag har förvaltningsrätten upphävt beslutet om tolkavgift. Då förvaltningsrätten anser att det saknas författningsstöd för att ta ut tolkavgifter vid läkarbesök, och att beslutet redan på den grunden ska upphävas, saknas det anledning att pröva de av klagandena i övrigt anförda grunderna. (Källa: Domstol.se)

Beslutet, som klubbades igenom av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Blekinge, stoppades redan i mars i väntan på slutgiltig dom. Nu har den slutgiltiga domen fallit och beslutet rivs.

SD i Region Blekinge har planer på att överklaga förvaltningsrättens dom. Gruppledaren Björn Tenland Nurhadi (SD) utvecklar:

– Vi räknar med att förlora i både förvaltningsrätt och kammarrätt och sedan få rätt i Högsta förvaltningsdomstolen. (Källa: Altinget)

Motargument välkomnar den slutgiltiga domen och att beslutet om tolkavgifter i Region Blekinge hävs. Detta mot bakgrund av att vi anser att säker vård ska ges på lika villkor.

Källor:

SVT: Klart: Tolkavgifter införs i vården i Blekinge

Domstol.se: Beslut om införande av tolkavgifter saknar författningsstöd

Syre: Tolkavgift i vården stoppas i väntan på dom

SR: Förvaltningsrätten: Tolkavgifterna stoppas i väntan på dom

Altinget: SD överklagar domstolens nej till tolkavgifter

I fokus

Vård på olika villkor

1 kommentar

Region Blekinge, som styrs av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna inför en tolkavgift om 300 kronor för läkarbesök, och en avgift om 50 kronor för tolkning via telefon.

Detta innebär att vård inte längre kommer att ske på lika villkor i Blekinge. Utlänningar som inte känner sig trygga med svenska språket kommer att tvingas betala extra avgift för att erhålla en rättvis vård. Som en konsekvens av detta kommer patientsäkerheten att påverkas.

Debatten i regionfullmäktige var intensiv. Regionfullmäktiges ordförande Jan-Anders Palmqvist (S) försökte stryka punkten helt:

– Min uppfattning är att det inte finns något lagstöd för att göra detta. Är det så att fullmäktige ändock vill besluta detta, förutsätter jag att man i så fall hänvisar till den lagstiftning som innebär att man får ta ut avgifter för tolktjänster. Gör man inte det är det ett medvetet beslut mot kommunallagens paragrafer. (Källa: Läkartidningen)

Björn Tenland Nurhadi (SD) påstår att tolkavgift är en patientavgift som kan tas ut med stöd av hälso- och sjukvårdslagen (HSL).

Christina Mattisson (S) framförde i debatten argumentet att patientavgiften kommer att skilja beroende på var i landet du bor. En person med tolkbehov som söker vård i Blekinge kommer att betala mer än en person som söker vård någon annanstans. SD:s Tenland Nurhadi kontrade med att det redan finns skillnader i vårdavgifter vid exempelvis olika specialistbesök:

– Så att säga att »oj, nu blir det olika taxor«… ja, det har vi ju redan i dag. (Källa: Läkartidningen)

Debatten i kommunfullmäktige fördes mestadels mellan SD och oppositonspartierna.

Den nya given med orättvis vård från Region Blekinge träder i kraft 28 mars 2024.

Källa:

Läkartidningen: Efter intensiv debatt – Blekinge första regionen med tolkavgifter

Korta motargument

SD om vård, jämställdhet och kriminalitet

Läser man i Sverigedemokraternas budget så vill de avsätta 1,15 miljarder till LSS.

Vad gäller kvinnors hälsa så vill man satsa 0,21 miljarder, främst på screening av livmoderhalscancer.

De vill också ge polisen betalt under utbildningen till en kostnad av 1,15 miljarder kronor. (Varför görs inte samma satsning för t ex sjuksköterskestudenter, undrar jag?)

De vill vidare satsa på fler ordningsvakter till en kostnad av 3,2 miljarder kronor.

De vill också hyra plats på anstalter utomlands (för personer som dömts i svenska domstolar) till en kostnad av 2,69 miljarder kronor.

Vidare vill de förenkla skadestånd till brottsoffer genom att staten direkt ska betala ut det för att sedan inkräva beloppet av förövaren, detta till en beräknad kostnad på 0,13 miljarder kronor.

Detta ger ett underskott i budgeten på 7,3 miljarder kronor.

Källor

Sverigedemokraternas budget

Artiklar

Svensk vård behöver invandrare

Det råder ingen tvekan.

Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands.

En fjärdedel av Sveriges vårdpersonal är född utomlands – var tredje läkare.

Var fjärde anställd (26%) inom vård och omsorg är född utomlands.

Bland läkarna är andelen utrikes födda ännu större – 34%. Bland vårdbiträdena är de 40%. Bland sjuksköterskorna är de 12%, medan de bland undersköterskorna också är en fjärdedel (26%).

Samtidigt utgör de utrikes födda 19% av hela befolkningen. De utgör alltså en större andel av dem som jobbar i vården än av befolkningen i sin helhet.

Kraftig ökning av utrikes födda läkare i Sverige

Det totala antalet läkare i Sverige ökade med en tredjedel (drygt 10 000) mellan 2005 och 2018. De flesta av dessa nya läkare (65%) är födda utomlands.

2005 var de utrikes födda läkarna en fjärdedel (25%) av det totala antalet läkare i Sverige.

2018 hade den andelen ökat till 34 % – en dryg tredjedel.

Det råder ingen tvekan.

Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden.

TACK!
för era insatser i kampen mot coronasmittan.

Källa: SCB Yrkesregistret

Dela gärna.

Krönikor

Angående Katerina Janouchs ”radikaliserade barn”

Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.

Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?

Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.

Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)

När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)

Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.

Som Motarguments David Ehle så bra uttryckte det:

Vi talar om barn.

Referenser:

Expressen: Barnens nya vardag – när IS-anhängarna återvänder

Expressen: Här bor 36 svenska terroråtervändare

Katerina magasin: Vill du ha radikaliserade barn på ditt barns förskola?

Motargument: Vi talar om barn

Omni: Kommuner förbereds att ta emot barn till IS-anhängare

Regeringen: Barn till IS-återvändare som är i Sverige kan omhändertas

Sveriges Radio: Få IS-återvändare väntas till Sverige i år

Sveriges Radio: Kommuner förbereder sig på barn från Syrien

Sveriges Radio: Kommuner redo att ta emot barn från IS-läger

Artiklar

Systematiska mätfel i NTU

Det finns två centrala källor när det gäller våldsbrottsligheten i Sverige – kriminalstatistiken över våldsbrott och Socialstyrelsens statistikdatabas över vård för våldsskador.

Därutöver finns NTU – Nationella Trygghetsundersökningen – en årlig brottsofferstudie baserad på intervjuer med ett urval personer i Sverige.

Det handlar om ”självrapporterad utsatthet” – personerna får själva uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs.

Ett centralt motiv att göra denna studie är att få en bild av det s k mörkertalet – de brott som aldrig polisanmäls.

Därför är det också en smula komplicerat att granska denna studie – den handlar ju om sådant som inte finns registrerat någon annanstans.

En kategori frågor handlar om misshandel.

Den första grafen ger antalet självrapporterade fall av misshandel 2009 – 2016. Ökningen är dramatisk – från 381 000 fall 2009 till 711 000 år 2016.

Men det finns ett avgörande problem med siffrorna från NTU
I genomsnitt en tredjedel av alla händelser uppgavs vara polisanmälda. Men om vi nu jämför med det faktiska antalet polisanmälda fall av misshandel så är skillnaden mycket stor.

2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som kriminalstatistikens korrekta siffror.

Denna diskrepans sätter frågetecken kring alla siffror från NTU. Att den kraftiga ökningen inte heller motsvaras av en ökning från sjukvårdsdata och kriminalstatistiken understryker att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller NTU:s siffror.

Men det är inte bara kriminalstatistiken som ger oss en varningsflagga inför siffrorna i NTU. Även när det gäller antalet personer som fått vård för våld så finns det frågetecken.

Var fick 43 000 människor vård?

Förra året var det 56 000 personer som sökte vård för skador av våld. Det är i alla fall det resultat som NTU presenterade i sin årliga rapport.

Antalet personer som uppgav att de utsattes för misshandel under åren 2009 – 2018 ökade kraftigt. Från 174 000 år 2009 till 285 000 förra året.

Ett antal av dessa personer uppger att de hade uppsökt vård för skador av detta våld. Men det finns ett avgörande problem med dessa siffror.

Om vi jämför med Socialstyrelsens statistikdatabas över antalet personer som fått vård för våld* så ser vi en stor skillnad.

Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 4,5 gånger så många eller drygt 43 000 fler.
Denna diskrepans är genomgående för alla redovisade år.
Var fick dessa människor vård egentligen?

* Socialstyrelsens Statistikdatabas ger antal personer som fått vård för våld (diagnoskoder X85-Y09) i slutenvård (inlagda på sjukhus) och/eller specialiserad öppenvård.

Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ) samt Socialstyrelsens Statistikdatabas.

I fokus

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.

Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr.  Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Myter

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.

Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.