Den 28:e januari år 2020 bildades Sverigedemokraternas nyhetskanal “Riks”. Syftet med kanalen är utåt sett att publicera nyheter utifrån en konservativ värdegrund, men kanalen fungerar snarare som en blandning mellan nyhetskanal, blogg och propagandamaskin för SD-politik (föga förvånande). På senare tid har däremot kanalen snarare fokuserat på bloggdelen. En blogg för sverigedemokrater att säga i princip vad de vill, och kunna sprida hur mycket förvridna nyheter som det bara går.
Innehållet är oftast väldigt pinsamt och svårt att kolla på, men samtidigt återkommer det läskiga påståendet som det oftast inte blir några skriverier om. Påståenden och teorier förekommer gällande hur Pride egentligen handlar om BDSM och pedofili, om hur det i Sverige sker ett folkutbyte gentemot etniska svenskar (där kommentarerna diskuterar ”folkmordet på vita”), kring hur Centerpartiet egentligen är ett pedofilparti och mycket mycket mer.
Att lägga fram påståenden som att Pride är ett “HBTQ…A….I…123+ jippo” och hur man “kryper omkring på Stockholms gator i BDSM-hundoutfits i koppel” som Riks-”bloggaren” Mira Aksoy uttryckte sig, är inget som får några konsekvenser eller ens lyfts i media. Mira Aksoy har nämligen blivit den nya, och mer pinsamma, versionen av Rebecka Fallenkvist (som fick lämna efter hennes uttalande gällande Anne Franks “kåthet”).
Kommentarerna på dessa inlägg är alltifrån rasistiska kommentarer och anti-HBTQ till ren transfobi men det förekommer även uppmaningar till massmord. Samma saker som de i andra kommentarsfält anklagar invandrare för att uppmana till.
Detta är en kanal/blogg för SD-anknutna att kunna säga vad de tycker lite mer fritt, utan att behöva backa upp med källor eller sånt jobbigt. Rasismen, homofobin och konspirationsteorierna kan flöda fritt fram till nyfikna öron.
Med jämna mellanrum publicerar Sverigedemokraterna en propagandabild i sociala medier med ordalydelsen: ”Böneutrop hör inte hemma i Sverige”. I textem till postningen läser vi:
”Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit ett nationellt förbud mot böneutrop eftersom vi anser att böneutrop inte hör hemma i Sverige. Alla människor har rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet. Förbjud böneutrop nu!” (Källa: SD:s Facebooksida)
På riksdagens hemsida går det att läsa motioner bakåt i tiden till 2012/2013. Varje år, med undantag av 22/23 och 23/24 har Richard Jomshof (SD) skrivit motionen ”Förbud mot böneutrop”.
Hittills har Jomshof inte fått särskilt stort gehör för sin åsikt. Ytterligare ett parti, Kristdemokraterna, har sedan 2018 också motionerat om ett nationellt förbud mot böneutrop. KD har dock inte varit lika explicita i debatten som SD, även om partiledare Ebba Busch redan 2018 också uttryckte sig positivt om ett förbud mot böneutrop.
I motionen, som haft i princip samma innehåll varje gång den lämnats in, läser vi bl a:
”Denna skillnad [dvs att kristna klockringningar är oartikulerade budskap till skillnad från böneutrop som är artikulerade, min anm.] är av avgörande betydelse vad gäller religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats. Religionsfrihet innebär nämligen inte att man har rätt att göra vad som helst. Religionsfrihet innebär också en frihet från tvång, en frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet.” (Källa: Riksdagen.se)
Motargument har vid flera tillfällen redogjort för att Jomshofs återkommande motion om förbud mot böneutrop skulle kräva en grundlagsändring, då religionsfriheten som den står skriven inte proklamerar att religionsfrihet skulle innebära frihet från religion i det offentliga rummet. I Europakonventionen, som står över svensk lag, finns inte heller stöd för att kunna förbjuda böneutrop. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna åberopas rätten att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion i det offentliga rummet. Också Diskrimineringslagen stödjer rätten till böneutrop i det offentliga rummet. I länkarna nedan kan du läsa mer om hur dessa lagar värnar religionsfriheten.
”Med anledning av vad som framförs ovan bör det vara förbjudet med böneutrop från moskéer. Frågan är dock större än så. En medborgares rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet gäller naturligtvis inte bara islam. Därför bör förbudet mot böneutrop gälla alla religioner.” (Källa: Riksdagen.se)
Detta avsnitt är ett sätt för Jomshof att ge sken av att han inte vill peka ut specifikt islam och muslimer. Det är en skenhelig manöver, då det är just det han repetitivt, i hätska ordalag, gjort under hela sin politiska karriär. Han har också varit föremål för att åtalas för hets mot folkgrupp. Det finns ingen annan religiös grupp i Sverige som önskar rätten till att kunna utföra böneutrop.
Som lagarna står skrivna idag är decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop den enda möjligheten att stoppa böneutrop. Det är polisen som beviljar tillstånd till böneutrop med ljudnivån som avgörande faktor.
Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.
De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.
Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.
Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.
Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.
Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?
Regeringspartierna, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt samarbetspartiet Sverigedemokraterna har deklarerat att ”Sverige är fullt” och att Sverige inte tar emot fler asylsökande. Detta är en tydlig signal till flyktingar att se sig om efter andra möjligheter än att söka sig till Sverige.
I början av 2023 presenterades en informationskampanj med syfte att nå ut brett med den nya migrationspolitiken som har kommit att benämnas som ett ‘paradigmskifte’. Kampanjen signalerar tydligt till flyktingar att Sverige inte är intresserat av att ta emot asylsökande.
I praktiken innebär informationskampanjen bl a:
Informationspaket till utlandsmyndigheter och andra myndigheter med utländska kontaktytor
Riktad kommunikation till utländska redaktioner och nyhetsbyråer
Översättning till engelska av mer information från regeringen och utbyggd information på regeringens hemsida
Information till utländska ambassader i Sverige
Regeringen och SD påpekar att migrationen är ett prioriterat område och ‘ett av de samarbetsprojekt som regeringspartierna har med samarbetspartiet Sverigedemokraterna för att lösa Sveriges viktigaste samhällsproblem’.
SD:s riksdagsledamot Nima Gholam Ali Pour har i september 2023 lagt en motion om att Skolverket ska ‘kartlägga islamiseringen i det svenska utbildningsväsendet’ och ‘ta fram allmänna råd för att motverka islamiseringen i förskolor, grundskolor och gymnasieskolor’.
Många gånger sker en anpassning till religionen islam. Exempel på detta är när flera muslimska elever i Malmö 2021, under den muslimska fastan, ansåg att det var kränkande att de ”tvingades” titta på när klasskompisarna åt lunch. (Källa: Riksdagen)
Vid närmare efterforskning finner Motargument artiklar, i Sydsvenskan, och i Skånska Dagbladet, om samma fall på en (1) skola i Malmö, där biträdande rektor gick runt i klasser, frågade vilka som fastade. Elever som svarade ja fick räcka upp handen, och sedan gå till matsalen som vanligt tillsammans med sin klass. Vän av ordning frågar sig varför elever som inte äter skollunch ska befinna sig i matsalen?
Andra exempel på hur utbildningsväsendet anpassar sig till islam är när förskolor i utsatta områden implementerar slöjtvång. (Källa: Riksdagen)
Som motivering till ”slöjtvånget” hänvisar motionsskrivaren till en artikel i Göteborgs-Posten 2018. Det visar sig att på 27 av 40 förskolor i utsatta områden i Göteborg, Malmö och Stockholm har personalen fått mandat att följa föräldrars önskemål om att deras barn ska bära slöja. Det framgår inte i vilken utsträckning personalen har behövt använda sig av detta mandatet. Motargument vill här tydliggöra att vi inte står bakom eventuella händelser då det har förekommit tvång från förskolepersonal på barn att ta på sig slöjan efter att de har tagit av sig den.
Längre fram i motionen läser vi att
[…] begreppen ”halal” och ”haram” har blivit ett normaliserat språkbruk, även bland barn som har svenska som modersmål, och som inte själva är muslimer. (Källa: Riksdagen)
Språk är föränderliga, så även svenskan. Att nya ord implementeras i språk är en ständig process. Att motionsskrivaren beklagar sig över just orden ”halal” och ”haram” beror naturligtvis på att det är arabiska och tolkas som att hänga ihop med religionen islam. Förenklat är halal ”bra”, och haram ”dåligt”, och appliceras, av de som använder uttrycken, om allt, inte bara mat.
Gholam Ali Pour poängterar att barn är ‘rädda för att äta griskött’, att barn ‘hånar andra som äter griskött’, och att de ‘blir retade’. Han påpekar, med stöd i rapporten ”Hedersrelaterad problematik i Malmö stads förskolor”, att för vissa barn är det ”haram” att sjunga julsånger och att följa med till kyrkan.
Vad gäller förskolebarn och diskussionen i motionen, och i rapporten om fläskkött och religiösa högtider är det tyvärr fördomar från föräldrar som återspeglas i barns elakhet mot andra barn. Alla vuxna, oavsett ursprung eller religion, spiller över sina fördomar och åsikter till barn.
Avslutningsvis hamrar Gholam Ali Pour in sitt budskap:
[…] religionen påverkar skolans verksamhet och det sker i praktiken en islamisering av skolans verksamhet. (Källa: Riksdagen)
[…] personalen kan känna sig obekväma att tala om detta öppet i ett debattklimat där all kritik mot islam stämplas som ”islamofobi”. (Källa: Riksdagen)
SD är det enda riksdagsparti som explicit uttrycker att Sverige skulle vara föremål för ”islamisering”. Det är en väl utarbetad strategi som partiet använder sig av, för att få gehör för sin övertygelse om att islam och muslimer inte hör hemma i Sverige. I själva verket är muslimhatet och islamofobin djupt rotade i partiets ideologi och tankegods. Tyvärr är det många väljare som har köpt den antimuslimska propagandan.
Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är en fortsättning på del 1.
Det största tricket av djävulen är att få människor tro att han inte finns. Lite så har SD försökt få till sin artificiella, demokratiska metamorfos. Som ett bångstyrigt barn vilket har ertappats med bägge händerna i kakburken hävdar de ihärdigt att de är socialkonservativa (ständigt fram till idag avslöjas deras funktionärer att vara extremister, nazister, fascister och rasister).
Inte ens deras egna vitbok (det lilla som har presenterats än så länge) säger motsatsen. Bildandet av SD år 1988 var fylld till bredden av dessa element och är fortfarande aktiva. Tvätta sin egna byk offentligt har aldrig varit SD:s melodi. De införde en nolltolerans för rasism på pappret, men den har endast fungerat som ett utrensningsverktyg för att få bort misshagliga personer ut ur partiet.
Det som har varit och fortfarande är signifikativt för dem är att sanningen skulle kunna vara relativ och något man inte behöver ta hänsyn till. Det patologiska är att använda sig av nätet på plattformar och många forum. Där får deras lögner stå oemotsagda, obesvarade, okritiserade.
Ett bra exempel på det är deras valfilm från 2018, och desinformationen de sprider på FB vilken ännu tydligare ljuger om socialdemokraterna och andra världskriget. SD lanserade att sossarna skulle ha varit nassar förr, endast för att försöka friskriva SD från kritik från deras företrädare idag, i nutid. En total historieförfalskning och fokus-förflyttning.
Det får mig att tänka på ett Seinfeld-avsnitt, där han rådfrågar sin vän George Costanza: en notorisk lögnare, hur man ska kunna besegra ett lögndetektortest. Hans svar: om du tror på lögnen är det ingen lögn. För att sätta detta i kontext här, så är det inte en lögn om du får folk till att blint lita på att det du påstår skulle vara sanning.
Manipulering av vår historia. Demonisering av muslimer. Notoriska klimatförnekare. Piska upp förakt för de som är utsatta. Vid varje tillfälle så split. Det är verkligen en rejäl draksådd de omsorgsfullt sått. Om Joseph Goebbels hade levt hade han kanske gett sitt gillande till SD:s desinformation, lögner och propaganda. Är du beredd att ge ett sådant parti makt 11 september?
Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är avslutningen av del 1.
En blandning av två rörelser har börjat växa till sig under pandemiåret 2020. Det är föreningen av andliga grupper och högerextrema jag pratar om och det skär sig riktigt illa. De två till synes mycket omaka grupperna förenas utifrån en andlig världsåskådning med kärlek och respekt som kärnvärden och en stenhård vit makt-agenda.
De parar sig genom konspirationsteorin QAnon, vilket är de flesta konspirationers moder oavsett om det handlar om antivaccinrörelsen eller klimatskepticism. Den uppstod i USA under 2017 och innebär att man tror att Trump är en hjälte som kämpar mot den mörka sidan som kontrollerar mänskligheten. Den kan även kallas eliten, kabalen eller globalisterna och består av högt uppsatta demokrater och Hollywood kändisar som ägnar sig åt pedofili och satanism och förtrycker jordens befolkning som sover och är för lurade för att inse detta. I Sverige och de flesta andra länder är det likadant. Media, politiker, kändisar och myndigheter är hantlangare åt den mörka agendan. Högst upp i pyramiden styr reptiler från yttre rymden. Detta sprids av svenska profiler inom den nyandliga världen på sociala plattformar som You Tube.
Nyckelord för konspirationen är förutom de redan nämnda: folket, djupa staten, fake news, censur, yttrandefrihet och mainstreammedia. Inom den andliga falangen används också ord som uppvaknad och ljusarbetare. Just uppvaknad är ett kärt ord hos båda rörelserna och det blir också en markör för hur de förenas, då det i det större perspektivet handlar om både ett andligt och ett politiskt uppvaknande. Det är dessutom ett ord som bär viktiga värden inom sig. Att vara uppvaknad innebär att man är klarsynt, kritiskt tänkande och inte följer flocken.
De personer som sprider budskapet är yogalärare, medium och coacher och man kan först få ta del av ämnen som alternativmedicin, ekologisk mat och meditation. Sedan börjar man försiktigt ana en vag kommentar i förbifarten. En hänvisning till någon liknande profil eller hemsida som pratar om kabalen. Några videor senare trummas det på med djupare kunskap. Nu får vi veta att uppvaknandet i en vidare bemärkelse också handlar om ett politisk sådant och bit efter bit läggs hela bilden fram. En akupunktör berättar om hur viktigt det är att känslor får utryckas och hur smärtsamma upplevelser sätter sig i kroppen. Utan att blinka hånar hon sedan personer som har munskydd och konstaterar att Corona är bluff. I ett annat avsnitt sitter hon och myser med en representant från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (grundat av avhoppade sverigedemokrater) som själv gått ut med sitt andliga intresse. Det är viktigt att vi är trygga i oss själva och att man bemöter rädsla med kärlek i ett egoistiskt samhälle, enas de om.
Many of the 200 protesters outside Queen’s Park on Saturday, April 25 warned against a new world order, 5G telecommunications networks and vaccines. Attribution: Michael Swann. CC BY-ND 2.0
Det är såklart inte alla inom den nyandliga världen som informerar om denna politiska sanning, men många. Källhänvisningarna kring varifrån de fått informationen är ofta frånvarande, eller kommer från liknande profiler som de själva, vilka i sin tur inte har några källor. I kommentarsfälten bubblar det av hjärtan, varma tillrop och Namasté tecken. Stor tacksamhet uttrycks till de modiga profiler som delar med sig av informationen.
Det är inte intresset för alternativmedicin och personlig utveckling i sig som ska kritiseras. Det är när det förs ihop med den politiska agendan. Det blir en form av manipulering av anhängarna då budskapet är att; om du inte förstått hur det ligger till politiskt så är du fortfarande lurad och inte lika andligt utvecklad. Det är som två grenar på samma träd, där trädet är alternativmedia och sociala medier. Den ena grenen grundar sig i andlighet och den andra i politik och det sorgliga är att roten är brun. Därför att det alltid landar där i slutändan. Det landar i sanningsrörelser och konspirationsteorier oavsett hur många hjärtan och Namasté tecken som flödar hos ljusarbetarna. Det landar i ett högerextremistiskt, hårt samhälle.
Även om andligheten är ganska outtalad i de mer hårdföra forumen inom alternativmedia, tas den emot med öppen famn då den inte bara ger meningsfränder utan också skänker ideologin kärleksfull legitimitet och göder den med mjuka värden.
I föreläsningen ”Källkritikens dag – konspirationsteorier och propaganda”, hör vi Claes Svahn, journalist och expert på konspirationsteorier:
Konspirationsteorier är de maktlösas sätt att beskriva sin egen vanmakt (Källa: YouTube)
Och man kan fråga sig om de lockar på grund av att de ger en förklaring till en svårgripbar värld. Det är mer spännande att tro att dramatiska händelser är en del av en stor plan än att de inte är det. Det ger mening i tillvaron samtidigt som man blir välkomnad in i en exklusiv gemenskap av uppvaknade. Det är folket som reser sig upp mot sina förtryckare och deras lakejer. Man blir en av dem som står i frontlinjen för den nya, ljusa världen som skapas. Vi måste vara starka för det är tufft och den mörka agendan är massiv. Men vi står lugna i vårt ljus för det har vår ledare uppmanat oss till.
Här kan vi också bocka av sektmentalitetens kännetecken ett efter ett när vi ser hur rörelserna fungerar och är utformade; karismatiska inspiratörer, en svartvit världsbild där de som inte delar den ses som hjärntvättade, man ser sig som en särskild elit med särskilda kunskaper, gruppgemenskap, kärlek och bekräftelse.
Det som uttrycks kan ses som en längtan efter mening och gemenskap. Det positiva och mänskliga skulle egentligen kunna likna solidaritet. Det blir en sorts motståndsrörelse som strävar efter ett annat ekonomiskt system med mindre materialism och stress.
Tänk om allt detta engagemang kunde läggas på konstruktiv systemkritik där man kritiserar girighet och korruption i sig. Står upp för människor och natur och belyser vikten av det mänskliga i samhället. Istället blir dessa personer, omedvetet eller ej, en del av en brun politisk rörelse med andliga förtecken. Det är inte bara sorgligt utan också obehagligt.
Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.
I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.
Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.
Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.
Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.
Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.
Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.
I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.
Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:
”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)
Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.
Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.
Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.
Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.
Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD spelar med människors känslor.
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 