Detta är andra delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.
Mer eller mindre samma beteenden finns också i Sverige, bland annat hos Sverigedemokraternas politiska kommunikation. Trots att biologiska rasidéer i princip inte finns i politiken lever en ny sortering kvar genom begrepp som ”svenska värderingar” och olika föreställningar om vem som kan bli ”riktigt svensk”.
När människor bedöms utifrån en påstådd “kulturell essens” snarare än sina individuella handlingar fungerar det som en modern variant av äldre rasideologi. Det avgörande är därför inte vilka ord som används. Rasism kan existera utan att någon uttalar ordet ”ras”. Det viktiga är vilken funktion språket fyller, om hur det begränsar människors rätt att leva och verka i samhället liksom människors möjlighet att förstås som likvärdiga invånare eller medborgare, eller om det ger politiskt stöd åt att vissa grupper ska ha färre rättigheter
För att förstå och bemöta dagens rasism måste fler, enligt Cornelissen, se hur kultur och nation blivit dess nya språk. Det är först när vi synliggör dessa mönster som vi kan bygga en antirasism som faktiskt svarar på vår tids verklighet. När det inte längre gick att säga att ”vita britter” var biologiskt överlägsna, började politiker och opinionsbildare istället tala om kultur, tradition, religion och nationell identitet. Eftersom att identifiera sig som svensk inte är detsamma som att en är mer värd eller överlägsen jämfört med människor i fattigare och mindre utvecklade samhällen som Syrien och Somalia. För retoriken om “svenska värderingar” handlar om tanken att vissa värderingar ska vara reserverade för svenskar. Vad det bland annat handlar om är att förepråka godtyckliga hinder för migration, inskränkning av rättigheter och misstänkliggörande av vissa grupper som muslimer.
Dessutom kvarstår, enligt Cornelissen, den strukturella rasismen, där historiska och nutida ojämlikheter fortsätter att producera skillnader i inkomst, bostadsvillkor, hälsa och utsatthet för polis och myndigheter. Även om “ingen” längre säger ”vi tror på rasbiologi” lever konsekvenserna av tidigare rasism kvar i samhällets institutioner och i människors livschanser. Rasismens kärna är fortfarande att rangordna människor och begränsa deras rätt att höra till kan leva vidare under andra etiketter, till exempel när ”kultur” eller ”värderingar” används för att vilja behandla människor illa och orättvist.
Detta är första delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.
Akademikern Lars Cornelissen visar genom sin forskning att rasismen i Storbritannien aldrig försvann efter andra världskriget, utan att den bara ändrade på sina uttryck och ord. När biologiska argument och ras blev motbevisade och socialt oacceptabla ersattes dom av kommunikation om kultur, nationell identitet och värderingar.
Politikers retorik från 1960-talet och framåt har handlat därför mindre om ”raser” och mer om hotet från ”andra kulturer”. Budskapet var i praktiken detsamma, om att vissa grupper inte hör hemma i landet. Denna kulturella rasism är idag den mest utbredda formen och normaliseras genom ett språk som ironiskt nog utger sig för att vara ”icke-rasistiskt”. Cornelissen menar därför att dagens rasism främst opererar genom retorik om kultur, nation och identitet samt och hur den fortsätter att skapa ojämlikhet, orättvisa och godtycklig exkludering.
I en ny artikel i The Conversation skriver politologen Lars Cornelissen, verksam vid Manchester Metropolitan University och knuten till Independent Social Research Foundation, om hur rasismens uttryck har förändrats i Storbritannien efter andra världskriget. Utgångspunkten är också temat i hans nya bok Neoliberalism and Race, där han undersöker hur rasism överlevt i samhällen som officiellt tagit avstånd från rasbiologi och idéer om raser som över- och underlägsna. Cornelissen intresserar sig för hur språk, politiska projekt och ekonomiska förändringar tillsammans omformar rasism utan att göra den mindre farlig.
Rasismen är idag inte mindre närvarande än tidigare, men den uttrycks på andra sätt. I stället för att handla om falska föreställningar om biologiska raser som under större delen av 1900-talet, formuleras dagens rasism främst genom föreställningar om kultur och nation. När politiker och debattörer säger att dom bara oroar sig för värderingar hos vissa invandrare, sammanhållning eller nationens framtid är det lätt att tro att detta ligger långt från gårdagens rasbiologi. Utvecklingen i Storbritannien visar enligt bland andra Cornelissen att mer eller mindre samma beteenden och intressen fortsätter att styra vem som anses höra hemma i landet och vem som definieras som ett problem och hot.
Cornelissen menar bland annat att före det andra världskriget var idéer om raslig överlägsenhet djupt integrerade i det brittiska politiska tänkandet. Sådana idéer rättfärdigade kolonialismen och gav stöd åt eugenik och föreställningar om den ”vita rasens” överlägsenhet. Efter nazismens brott genom dödsläger och Förintelsen som folkmord emot judar och andra blev sådana tankar politiskt omöjliga att försvara. En global uppgörelse med ”vetenskaplig rasism” följde, ledd av FN och Unesco, som slog fast att inga människor är över- eller underlägsna. Cornelissen och andra menar att trots sådana framgångar så försvann inte rasismen eller rasistiska beteenden. I stället skedde en förändring där rasismen överlevde genom att använda nya ord, begrepp och uttryck.
Enligt Cornelissen blev utvecklingen först tydlig under 1960- och 70-talen, när invandringen från tidigare kolonier ökade. Brittiska politiker kunde inte längre tala om ”rasrenhet”, men dom kunde tala om kultur, nationell identitet och ”oförenliga värderingar”. När invandrare beskrevs som en kulturell fara eller som ett hot mot “brittisk livsstil” var det egentligen samma ambitioner och intressen som tidigare framförts med rasbiologiska termer. Skillnaden var att det nu presenterades som oro för kultur i stället för ras. Den som yttrade sig kunde dessutom säga att detta ”inte var rasism”, eftersom begreppet ras aldrig nämndes. Det är detta som forskare sedan tidigare kallar kulturell rasism, nämligen att idéer som upprätthåller hierarkier mellan grupper genom att påstå att vissa kulturer skulle vara förbestämt sämre, mer underlägsna, primitiva eller mindre kapabla till att bli del av nationen.
Med tiden har denna språkförskjutning normaliserats, menar Cornelissen. Retorik som tidigare hade orsakat politisk skandal, till exempel liknelser mellan migranter och naturkatastrofer eller ord som ”invasion”, har i Storbritannien blivit en vardaglig del av debatter rörande invandring, migration och flyktingar. Journalister och opinionsbildare har beskrivit grupper av människor med avhumaniserande metaforer, och högerpopulistiska politiker och skribenter skriver och talar öppet om vissa kulturer som underlägsna. Samtidigt används enligt Cornelissen ofta en mycket snäv definition av rasism där endast öppna glåpord, hatbrott eller våld räknas. Den bredare och mer subtila nivån av rasism, som bygger på kultur och nation, förblir på det sättet ofta ignorerad.
Timbro och Oikos har tagit fram ett gemensamt reformprogram. Som väntat får det gränslöst med utrymme i pressen.
”Tidösamarbetet har varit helt nödvändigt för att förstöra Sverige, men det har samtidigt haft karaktären av resonemangsäktenskap. Inför nästa mandatperiod måste högerns ambitionsnivå höjas och resonemangsäktenskapet övergå i äkta kärlek.
Med det här programmet vill vi inleda en nystart för Sverige. Politiken måste ta initiativ och forma framtiden. Därför har vi tagit fram ett förslag på en gemensam, nyliberalfascistisk reformagenda för Sverige, naturligtvis helt utan konsekvensanalys.
Punkterna nedan lägger en bred och stabil grund både för politiskt samarbete och för ett ofriare, ojämlikare och otryggare land. Det här är de värden som behöver främjas i vårt samhälle.”
• Koncentrationsläger med lägre standard för dem som ska utvisas.
• SR och SVT slås ihop, läggs ner och ersätts av RIKS.
• Prideflaggor förbjuds.
• Skolmaten avgiftsbeläggs och terminsavgift för utbildning införs.
• Kultur är trams och förbjuds, med undantag för bokbål och hets mot folkgrupp i form av ”satir”.
• Socialbidrag villkoras med att man donerar organ.
• All form av politisk organisering, förutom i Tidöpartierna, terrorstämplas och förbjuds.
• Statarsystemet återinförs.
• En bred översyn av det svenska advokatsystemet behövs. Advokater reserveras för arier. Icke-arier kan dömas och utvisas utan misstanke om brott.
• Tortyr av oliktänkande utreds.
• Sjukvård och tandvård erbjuds endast till arier med månadsinkomst på minst 65 000.
• Hyreslägenheter auktioneras ut till den som kan betala högst hyra.
• Omvänd skatt för miljardärer, så att vi snart får se Sveriges första biljonär.
• Minskning av riksdagens storlek. På sikt kan en enda Führer styra landet.
• Föreningslivet är en anomali som inte hör hemma i ett modernt samhälle. All form av föreningsverksamhet terrorstämplas och förbjuds, med undantag för aktivklubbar och Åkessonjugend.
• Separata tågkupéer, bussar och offentliga toaletter för arier och icke-arier.
Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.
En kultur av flykt
Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.
Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.
Digitala plåster på själen
I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?
Arbete som flykt
Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?
Umgänge utan närhet
Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?
Konsumtion som bedövning
Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.
Rädsla för konflikter
Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!
Kroppen som projekt
Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?
Ett samhälle som gör oss sjuka
Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.
Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.
Varför är vi rädda för varandra?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.
Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!
Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.
Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.
Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.
Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.
Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:
Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.
De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)
Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna. Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.
Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.
Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.
Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.
SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra. I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.
I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.
Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.
Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.
En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.
Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.
Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.
Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.
Från Strindberg till Viggen – en märklig mix
Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.
Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.
Historiska paralleller
Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).
Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.
Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.
Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad
Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.
Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.
Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.
Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.
Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.
Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.
Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.
Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.
Vi har sett vart denna väg leder förut.
Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är sjunde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Mänskliga rättigheter – från universell princip till villkorad tillhörighet.
Nazityskland: Rättigheter som rasbaserat privilegium
En av de mest grundläggande förändringarna i det nazistiska Tyskland var omdefinieringen av vilka som räknades som “människor med rättigheter”. Genom Nürnberglagarna 1935 delades befolkningen upp i arier och icke-arier. Judar, romer, homosexuella och politiska oliktänkande fråntogs rättigheter steg för steg – med juridisk precision.
Exempel:
Judar förlorade medborgarskap, rätt till arbete, bostad och ägande.
Giftermål och samliv mellan judar och tyskar förbjöds.
Samvetsfrihet och religionsfrihet avskaffades.
Kritiska röster klassificerades som “folkets fiender” och förlorade skydd enligt lag.
Den nazistiska staten använde lagen som ett vapen för att förneka vissa grupper deras mänsklighet.
Sverigedemokraterna: Medborgarskap och rättigheter som villkorad lojalitet
SD säger sig försvara svenskarnas rättigheter – men gör samtidigt skillnad på vilka svenskar som räknas. Många av deras förslag innebär att vissa rättigheter bara ska tillkomma dem som “kulturanpassat sig”, “delar svenska värderingar” eller är födda i Sverige. Det rör sig inte bara om migrationspolitik – utan om en ideologi som förskjuter principen om lika värde.
Detaljerat exempel:
Motion 2021/22:2550 – SD föreslår att Migrationsverket ska kunna återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap automatiskt vid brott eller avvikelse från svensk lag, utan att skyddsbehov prövas på nytt. Det skapar ett parallellt rättssystem där invandrare inte har samma skydd som andra medborgare.
Ytterligare motioner i samma riktning:
· 2021/22:2552 – Vill att återkallelse av tillstånd ska göras regelbundet och automatiskt genom databasjämförelser mellan myndigheter.
· 2020/21:1620 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel och att permanent status avskaffas.
· 2018/19:2987 – Innehåller krav på ökad samverkan mellan myndigheter för att återkalla tillstånd, samt att “bristande vandel” eller “avsaknad av integrationsvilja” ska räcka.
· 2018/19:136 – SD kräver att alla som fått uppehållstillstånd på felaktig grund ska utvisas, även efter flera års vistelse.
· 2019/20:715 – Vill ta bort formuleringar om likabehandling i läroplanen och kopplar rättigheter till kulturell anpassning.
Andra uttryck för att förskjuta mänskliga rättigheter:
SD har i flera uttalanden påstått att “mänskliga rättigheter har gått för långt” – och föreslagit att Sverige ska omförhandla delar av Europakonventionen.
I SD:s principprogram 2023 definieras “svenskhet” som en kulturell identitet, inte ett juridiskt medborgarskap – vilket legitimerar att vissa grupper inte fullt ut räknas som tillhörande.
Partiets företrädare har föreslagit att vissa rättigheter ska villkoras med “moralisk förtjänst”, t.ex. att rösträtt eller välfärd ska begränsas för dem som “inte bidrar till samhället”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 