Etikettarkiv: folk

Krönikor

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay

Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Kollage: Thegambia.nu

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” – ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh

Kiqi D Minteh

Krönikor

Etnicitet – en aspekt av en social relation

Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.

I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.

Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.

Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.

Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.

Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.

Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.

Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.

Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.

Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.

Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.

När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.

Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.

De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.

De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.

Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.

Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.

Artiklar

Terminologi – nationalism (del 2)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

I Nationalencyklopedin beskrivs nationalism på följande sätt:

”Tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

På Forum för levande historia läser vi följande om nationalism:

”Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. Idag talar man om flera olika typer av nationalism. De olika nationalismerna bygger på olika grundantaganden och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika kulturer och tider”

Begreppet nationalism kommer från franskans nationalisme, bildat av förleden ”nation” (eller snarare latinets natio: folk, släkte, härstamning) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning), och innebär en ideologisk inriktning som har sin utgångspunkt i gemenskapen inom en nations gränser.

Spridningen av nationalismen kan förklaras genom att den är en modell kopplad till naturen. Nationalismen innefattar företeelser som livsstil, språk och lokal förankring. Företeelserna är förutsättning för ett politiskt förhållande.

cf8d4e70f19acec72487471a9018fe79

Etnonationalism och statsnationalism

Det finns olika varianter av nationalism; en av dem är etnonationalism, eller etnisk nationalism. Av benämningen att döma, ser vi att det rör sig om nationalism byggd på den etniska samhörigheten, vilken utgör grunden för nationen. Däremot råder det meningsskiljaktigheter om vad den etniska gruppen är. Generellt kan man säga att kultur, språk, historia och religion är de viktigaste kriterierna för vad som håller samman en etnisk grupp. Det finns dock några undantag från denna tumregel, nämligen i de fall då människor som talar samma språk ändå känner sig tillhöra olika etniska grupper, eller då människor som har olika tro ändå känner sig tillhöra samma etniska grupp.

Etnonationalismen innebär en övertygelse om att etnicitet är ursprunglig och oföränderlig, och att en människa måste födas in i den etniska gruppen, för att kunna innefattas i densamma. Detta innebär att, för att ett barn ska kunna uppfostras till ”typisk svensk” är två svenska föräldrar en förutsättning. Etnonationalister strävar efter, antingen självständighet för en etnisk grupp, eller efter att ena en etnisk grupp som befinner sig utspridd över flera nationer.

En annan variant av nationalism är statsnationalism, där staten ses som den enande faktorn. Denna nationalism skiljer sig från etnonationalismen såtillvida att den utgår ifrån en gemensam värdegrund samt statsapparaten. Enligt statsnationalister är den etniska gruppen, eller den religiösa tillhörigheten, inte avgörande. Staten ska fungera som en sammanhållande kraft runt den gemensamma värdegrunden, vilken nationen har sin grund i. Exempel på statsnationalistiska länder är USA och Kanada, som båda har en språklig, etnisk och religiös mångfald beroende på en, historiskt sett, omfattande invandring. I dessa länder ses mångfalden som en styrka och en bidragande orsak till den nationella identiteten.

Av förståeliga skäl kan dessa två typer av nationalism hamna i konflikt med varandra. Etnonationalister ser statsnationalism som ett hot mot den etniska gruppen, eller nationaliteten. Statsnationalister, å andra sidan, ser etnonationalister som ett hot mot den gemenskap, baserad på mångfald, som skapats under nationen. En hel del konflikter i världen kan tillskrivas denna motsättning av nationalistiska tankar.

germany_1

Nationalism som en del av totalitära regimer

Många av världens mest ökända diktaturer, och terrororganisationer, har starka inslag av nationalism i sig. Det nationalistiska tankegodset är grundläggande för ideologier, i vilka det finns en övertygelse om att människor har olika värde. Exempel på sådana ideologier är fascism, nazism och islamism.

Exempel på regimer med bl a fascistiska och nationalistiska, ibland ultranationalistiska, tankegods är Italien, Spanien och ett flertal länder i Sydamerika. I Tyskland har vi sett ett tydligt samband mellan nazism och ultranationalism. IS/Daesh och Boko Haram är exempel på terrororganisationer som sammanför nationalism och religiös extremism.

Nationalism är en ideologi som har fått vara del av tankegodset i många diktaturer, och terrororganisationer, genom åren. Nationalismen har en del av skulden i att miljoner, och åter miljoner, människor har avrättats av totalitära, nationalistiska, regimer, eller fallit offer för nationalistisk islamism, där systematisk förföljelse, etnisk rensning och förtryck har spelat en historiskt avgörande roll.

Vid en första, ogenomtänkt, anblick må den romantiserade nationalismen ge skenet av att vara snällare, och mer nödvändig, än vad den faktiskt är. Det räcker att skrapa lite på ytan för att se nationalismen i en annan dager. Som verktyg för illvilliga, storhetsvansinniga diktatorer, och fundamentalister, bär nationalismen stor del av skulden för oändligt mycket lidande, och blodspillan, genom historien. Vi kan se hur nationalismen åter, sakta men säkert, flyttat fram sina positioner i såväl Sverige som i delar av Europa och världen. Det är viktigt att vi förstår vad det kan komma att innebära i framtiden.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Nationalism

Fascism och etno-nationalism i Sverige

Artiklar

Terminologi – nationalism (del 1)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.

Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.

Sorbonne_DSC09369
Université de Paris-Sorbonne

1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.

Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.

En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.

Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.

1772679352_1399296809856_scaled

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget

Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.

I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.

Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.

Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.

Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.

Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).

Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Det där med gräns och nation är inte så hugget i sten…

Tänk på vad du säger (gästinlägg av en avhoppad nationalist)

Krönikor

Hej syster

Gästkrönika av Navid Modiri

Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.

Hur mår ditt barn? Har din man fått medicin för sin hosta?
Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för att hjälpa till. Nej, de får inte betalt. Nej, det är ingen som har tvingat dem. De vill det. De har valt det själva.

Jag? I 30 år. Jag kom hit som 2-åring från Iran. Det var också jobbigt. Jag känner din smärta. Hur jag mår nu? Mestadels bra. Vissa stunder kommer smällarna och explosionerna tillbaka. Det kan vara på nyårsafton eller när någon tappar ett vinglas. Ja, jag dricker vin. Nej, jag är inte muslim men jag har många vänner som är troende. En blandning av religioner. Vissa tror på den kristna Guden och andra på Allah. Några bygger självlysande tempel i öknen och andra jobbar 80 timmar i veckan. Några står på löpbandet på gymmet på alla röda dagar. Röda dagar? Det är när vi svenskar inte behöver jobba. Det gör vi rätt mycket annars.

Till dig? Det finns nog jobb till dig också men de säger att du måste lära dig svenska först. Och utbilda dig. Och ta av dig slöjan kanske. De kommer säga en massa saker. Vissa av dem stämmer. Andra inte. Här är mitt nummer. Fråga mig om du undrar något eller vill säkerställa att den information du fått är korrekt. Fråga gärna om du undrar något. Var inte blyg eller artig. Säg vad du behöver. Det mesta går att ordna. Nej, jag kan inte garantera att dina kusiner får komma hit. Det är inte upp till mig. Nej, ingen kan garantera det. Ta hand om dig själv, din man och ditt barn först. Vill du prata med någon? En psykolog? En imam? Nej, det är inga besvär alls. Jag vet vad du har gått igenom. Jag har gjort det själv. Nej, det är inget att skämmas för alls. Vi behöver alla hjälp någon gång och andra gånger får vi möjligheter att hjälpa.

Utbildning? Nej, jag lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Serietidningar, ja det är sant. Det är okej att skratta, det är kanske lite konstigt men det är sant. Vad jag gör? Jag gör musik, föreläser om kreativitet och jobbar med olika projekt för att vi ska kunna bli bättre som land, bättre som folk, med olikheter och likheter. I Sverige pratas det mycket om integration idag. Integration, att vi ska bygga våra olikheter till styrkor. Ja, jag håller med dig. Vi är alla människor. Men du kommer att stöta på olika typer av bemötanden. Vissa kommer att titta konstigt på dig. Vissa kommer att ge dig en kram. Några kommer att skälla på dig. Andra kommer att undra hur du mår. Det är som vilket land som helst. Olika människor.

Hur svenskarna är som folk? De är fina. Varma och intelligenta. Lojala och arbetssamma. Hjälper gärna till. Lite blyga i första mötet men när man väl blir kompisar slappnar de av lite mer. Vissa gillar att prata om väder och andra om filosofi. Några respekterar människors olika religioner och andra inte. Det är som vilket land som helst. Blandade känslor. Blandade typer. Om du frågar mig så är det ett av världens bästa länder. Du får betalt av staten för att vara hemma med dina barn. Du får betalt av staten för att utbilda dig. Du kan säga och skriva vad du vill utan att riskera ditt liv. Visst, alla kommer inte hålla med dig och vissa kan bli arga men du behöver inte vara rädd för att bli dödad.

Jag vet syster, jag saknar mina släktingar också. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen finns där under huden. Låt den komma. Ställ ner väskan, det är säkert. Jag vet inte om ni får stanna eller inte men just nu kan du andas ut lite. Det är tryggt just för den här stunden. Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för dig och för er. De väljer det. De vill. Det är ingen som tvingar dem. Det är ingen som hotar dem till det. Det är ingen som knuffat hit dem. De har gått hit på sina egna ben precis för att hjälpa dig.

Så vad behöver du?

Krönikor, Myter

Rasism idag är inte biologi och gener

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.

Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.

Men bådadera är rasism.

Så här kan det låta:

Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.

Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.

Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.

Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.

Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.

Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.

Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.

Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.

Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!

En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.

Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.

Det finns två sorters judehat.

En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.

De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.

En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.

Det är kulturell rasism.

Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.

Men det är inte nog med det. På samma sätt som den moderna antisemitismen fungerar, fungerar även hatet mot t ex kristna, eller otrogna, så kallade ”kuffar”. Så fungerar det mesta av islamofobin.

Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.

Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!

Krönikor

Nationalism

Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.

Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.

Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.

Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.

På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.

Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!

På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.

Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.

Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.

Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.

Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.

Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.

Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.

Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!

Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet. 

De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.

Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.

Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?

Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.

Eller vad anser ni?