Etikettarkiv: ekonomi

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Att inte acceptera Sverigedemokraternas spelregler…

Att visa hur man kan ta debatten mot Sverigedemokraterna är också att visa hur man INTE bör ta debatten. Ett exempel på detta är en dialog mellan Erik Almqvist (Sd) och finansminister Anders Borg i riksdagen i veckan (4 oktober) om invandringens kostnader.

Foto; regeringskansliet

Almqvist ställde en fråga till Borg om invandringens kostnader i riksdagen i veckan.

Han frågade om kostnaderna för invandringen och påstod att det kostar Sverige 100 miljarder per år. På det svarade Borg i princip att ”ja det kostar skjortan med invandring men vi måste ta emot folk eftersom vi ska a) vara snälla och b) för att vi måste eftersom vi slutit internationella avtal om det. Men vi vill se till att de arbetar mer.

Almqvist vann denna debatt på walkover och alla som ser den i efterhand genom Fria Tider eller Sverigedemokraternas bloggar, och är det minsta skeptisk till invandring, kommer att säga samma sak.

Varför vann Almqvist? Jo, för att Borg svarar Almqvist att ”ja, ni har rätt, invandringen är en stor kostnad”.

Borg är däremot inne på något viktigt när han pekar på att det viktiga är att få invandrare i arbete. Varför är det viktigt, jo för att de då genererar ett statsfinansiellt plus.

Borg hade kunnat visa att invandring främst är en investering, inte en kostnad. Ungefär som skolor. Varför har vi skolor i Sverige. Ur rent budgetteknisk synvinkel är ju skolor en kostnad bara. Men nationalekonomiskt sett är skolor inte bara en kostnad och belastning, det är en investering i framtiden.

Samma med invandringen. Vår befolkning blir bara äldre och äldre. Vi behöver arbetskraft även i framtiden! Att investera i invandring är lika mycket en nödvändighet för oss som att investera i skolor.

Allt beror på vilken politik vi har!

Utredningen som Sd helst vill dölja

Att ett strikt budgettänkande är fel, bekräftas för övrigt även genom Sd:s egna s.k. ”utredningar”. Almqvist hänvisade i debatten till Riksdagens utredningstjänst, och menade att Sverigedemokraterna skulle ha bevisat sin sak genom siffror de plockat fram genom RUT.

Min fråga var vad regeringen har för siffror på den invandringspolitik man bedriver, vad den har för nettokonsekvenser för svensk ekonomi… Vi har räknat på det här… De enda siffror som vi har att gå på är de som vi har plockat fram med hjälp av RUT.

Som vi visade i veckan säger RUT att de siffror de presenterat för Sd bara visar delar av verkligheten. Den utredning de gjorde för partiet kan INTE användas för att bedöma hur stora kostnader för invandringen är, och OM det ens ÄR kostnader i slutänden eller bara en ren vinst.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

För den som vill läsa debatten hänvisar jag till Riksdagens protokoll

Minskar kommunernas stöd till invandrarföretag?

IFS Rådgivningscentrum, som arbetar med företagande för personer med invandrarbakgrund, varnade tidigare i år att kommuners stöd till företagare med utrikes bakgrund verkar minska. Maroun Aoun, VD för IFS Rådgivningscentrum skrev om detta i somras:

Grafisk presentation av fakta ur artikelnUndersökningen har IFS Rådgivningscentrum genomfört i fyra år. Tidigare har trenden varit att fler och fler kommuner har satt igång satsningar på målgruppen utlandsfödda svenskar men den trenden har vänt. Skillnaden är markant…

Helhetsintrycket av årets studie är att kommunernas redovisade insatser under det gångna året 2011 går tillbaka betydligt jämfört med 2010 års näringsinsatser riktat mot målgruppen på lokal nivå…

Bland annat har andelen kommuner som inrättat särskilda resurspersoner eller arrangerat speciella företagsträffar minskat från 14 procent till 8 procent. Generellt sett genomförs färre aktiviteter riktade mot utlandsfödda personer som vill starta eget företag eller redan driver företag, än tidigare år.

I Sverige fanns 2010 ca 75 000 utrikesfödda företagare som är verksamma runt om i landet. Under 2011 tillkom 13 500 nya företag, startade av utrikes födda. Dessa företag sysselsätter ca 250 000 personer.

Att kommuner, som redan generellt sett anses göra ganska lite för invandrarföretagare, nu eventuellt börjat göra ännu mindre för utrikes födda företagare är oroade.

Detta är oroande eftersom vi sett en positiv trend i företagandet bland utrikes födda de senaste åren.

Utrikes födda är t.o.m överrepresenterade i statistiken över företagare ibland. 13 500 nystartade företag betyder att 20% av alla nystartade företag startas av utrikes födda som utgör 15% av befolkningen.

IFS har tidigare presenterat en del intressanta fakta om integration och invandring, som de hämtat från Tillväxtverkets studier 2009 och 2010. Dessa fakta visar hur situationen var runt 2010:

# Antalet företag som startas av utlandsfödda personer har ökat kraftigt under 2000-talet, från cirka 4 400 år 2001 till 7 700 år 2008 – en ökning med 75 procent.

# Mellan 13 och 15 procent av alla företagare, var sjunde till var åttonde företagare, uppskattas vara födda utomlands.

# Första kvartalet år 2010 uppskattades antalet företagare födda utomlands till 74 100.

# Cirka 24 600 småföretag med en omsättning på minst 200 000 kronor per år drevs av en person född utomlands (2008).

# Dessa utgjorde 11 procent, vart nionde av alla småföretag.

Adam Cwejman: "invandring är en samhällsvinst"

Gästinlägg av Adam Cwejman.

Adam Cwejman

Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.

/Adam Cwejman, liberal skribent

Att betrakta människor som investeringar, inte kostnader

Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Sveriges befolkningspyramid. SCB

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!

Sverigedemokraternas osmakliga kriminalvårdspopulism

Vår medarbetare i Motargument, Michael Gajditza, har gjort en undersökning av Sverigedemokraternas kriminalvårdspolitik som är intressant. Han bemöter argumentet att vi behöver ”hårdare tag” mot brottslingar. Dessutom går han igenom partiets olika förslag och redovisar kostnaderna för förslagen.

”Blåsippans väg”, är det att behöva ”gå direkt i fängelse utan att passera gå”?

Eftersom Sd inte räknat med att deras förslag kräver pengar för att finansieras är Gajditzas genomgång av deras politik intressant. Han kommer fram till att de förslag han tittat närmre på — och det är långt ifrån samtliga förslag Sd lagt fram — innebär en kostnadsökning med 10.098.251.111:- per år. Dvs tiomiljarder nittioåttamiljoner tvåhundrafemtioentusen etthundraelva kronor!

Gajditza skriver några exempel, som hämtats bland annat från de motioner Kent Ekeroth lagt fram de sista veckorna. T.ex detta:

Tar man bort regeln om 2/3-frigivning för vålds- och narkotikabrott på sätt SD vill, så betyder det en ökning av antalet fängelsemånader baserat på 2011 års siffror med 23258 månader. Lägger man till sexualbrotten blir det ytterligare 3202 månader till en sammanlagd kostnad av 2.278.459.575:- per år.

Vi pratar om stora kostnader. Om att bygga många nya fängelser i Sverige.

För att uppfylla sitt inriktningsprogram behöver SD bygga bokstavligen tusentals nya fängelseplatser under de kommande åren.

Sverigedemokrater utan full koll

Det verkar inte som om Sverigedemokraterna har full koll på vad deras förslag innebär, menar Gajditza som avslutar sin artikel så här:

Att Kent Ekeroth inte har riktig koll på det här med rättspolitik framgår också av en annan motion han föreslagit Sveriges riksdag att anta. I den begär han riksdagens stöd för att utlänningar som döms för brott och som har haft tolk i domstolen ska få betala kostnaden för tolken själva.

Det Ekeroth uppenbarligen inte har en aning om är att förslaget står i direkt strid med Europakonventionens artikel 6 punkten 3 e, där det uttryckligen sägs att tolk skall finnas tillgänglig utan kostnad för den tilltalade. Eftersom konventionen också utgör svensk lag så är alltså hans förslag direkt lagstridigt och utgör alltså en uppmaning till brott. Något som borde straffas hårt…

Hur mycket ersättning får invandrare i etableringsreformen

Det cirkulerar en text på nätet om hur mycket ersättning invandrare får i etableringsreformen. Här nedan finns påståendena, och fakta i målet från Arbetsmarknadsdepartementet. (Uppdatering: SFI-bonus finns inte längre)

Påståendet lyder som följer:

-”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad.

6 510 kr i etableringsersättning
4 500 kr i etableringstillägg
4 500 kr i bostadsbidrag
3 754 kr i barnbidrag
2 546 kr i underhållsstöd

= 21 810 kr i månaden skattefritt.

Utöver detta har invandraren rätt till:

259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning

12 000 kr i skattefri SFI-bonus.

Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut. SFI-bonusen betalades ut efter avklarad kurs, men endast före hösten 2014.

Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.”

Kort samlat svar

Beräkningen baseras på en icke-existerande familj som har konstruerats enkom för att maximera påstådda bidrag per person i familjen. Den innefattar bidrag som är omöjliga att kombinera med varandra, som är delvis beräknade på felaktigt sätt och i något fall bara osannolika. Några av bidragen är inga rättigheter, utan förutsätter en motprestation. För andra måste man ha verkliga kostnader som är högre än bidraget. För att få bidragen enligt exemplet måste den ensamstående mamman plugga svenska och delta i arbetsmarknadsinsatser på heltid. Den verkliga bidragsnivån för en nyanländ familj enligt exemplet är på samma nivå som riksnormen för försörjningsstöd för en motsvarande svensk familj.

Detaljerad genomgång av delarna av svaret

”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad”

Svar: Nej, de flesta nyanlända mammor ”får” inte dessa bidrag. Runt 40 procent av alla invandrare till Sverige tillhör kategorier som ha jobb eller annan egen försörjning för att över huvud taget få uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i landet (arbetskraft och studenter). Därtill är huvudregeln för ytterligare 20 procent, EU-medborgarna, att de ska kunna försörja sig för att få uppehållsrätt (även om det kan vara komplicerat i praktiken). Flera av bidragen i räkningen gäller inte ”invandrare”, utan endast nyanlända flyktingar och vissa av deras anhöriga under de första två åren i landet. De utgör i runda slängar en femtedel av invandrarna.

För att ”få” etableringsersättning måste man plugga svenska, delta i samhällsorientering och vara med i andra utbildningar eller arbetsmarknadsinsatser på heltid. Man kan inte få föräldrapenning samtidigt. För att ”få” sfi-bonus måste man klara av den högsta nivån på sfi inom loppet av ett år från utbildningsstart. För att ”få” underhållsstöd krävs att den andra föräldern inte bidrar till försörjningen. För att ”få” bostadsbidrag krävs en boendekostnad som är betydligt högre än bidraget.

6 510 kr i etableringsersättning

Svar: Stämmer i stort. Ersättningen är 308 kronor per dag man deltar i aktiviteter på heltid. En månad består ungefär av 21 dagar vilket ger en månadsersättning på 6468 kronor. För att få full ersättning ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder fyrtio timmar i veckan. Ersättningen finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.

4 500 kr i etableringstillägg

Svar: Detta är maximalt belopp för etableringstillägg, oavsett hur många barn man har. Möjligt om alla tre barnen är minst 11 år gamla (bidraget är mindre för yngre barn), men bara om man av någon anledning inte får underhållsstöd för mer än två av dem. Om man får underhållsstöd för det tredje har man bara rätt till etableringstillägg för två barn. Det här bidraget finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.

4 500 kr i bostadsbidrag

Svar: Teoretiskt möjligt. Familjen kan få 4 500 i bostadsbidrag, om den har en hyra på över 5 700 kronor i månaden och det tredje barnet i familjen helt saknar försörjning. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget. Maximalt bostadsbidrag för en familj med 3 barn är 4900 kronor oavsett hyreskostnad. Alla bosatta i Sverige har rätt till bostadsbidrag om de uppfyller villkoren.

3 754 kr i barnbidrag

Svar: Stämmer, barnbidraget är lika för alla i Sverige

2 546 kr i underhållsstöd

Svar: Osannolikt, bygger på antagandet att kvinnan bara får underhåll för två av de tre barnen. Underhållsstöd betalas bara om barnens pappa inte bidrar till deras försörjning. Om pappan är med i bilden så försvinner underhållsstödet. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget.

= 21 810 kr i månaden skattefritt.

Mer korrekt beräkning för en ensamstående mamma som pluggar svenska och deltar i andra insatser på heltid, med tre barn över 11 år utan någon pappa som bidrar till försörjningen är:

6 468 kr i etableringsersättning

3 000 kr i etableringstillägg (om man får underhållsstöd för tre barn )

4 500 kr i bostadsbidrag (förutsatt en hyra på 5 700 kronor i månaden)

3 754 kr i barnbidrag

3 819kr i underhållsstöd (underhållsstöd för tre barn i stället för två)

=21 541 Detta har man rätt i under högst två år, och förutsätter att den ensamma mamman deltar på heltid i utbildningar och andra insatser.

Jämför detta med riksnormen för försörjningsstöd i motsvarande situation(ensamstående mamma, tre barn på 11, 12 och 15 år, ingen pappa som bidrar, hyra på 5 700 kronor i månaden, deltar i någon form av arbetsmarknadsinsatser:

4 500 kr i bostadsbidrag

3 754 kr i barnbidrag

3 819 kr i underhållsstöd

7 967 kr i kompletterande försörjningsstöd (antaget 1 100 kronor i månaden för hushållsel, hemförsäkring, fackföreningsavgifter och kollektivtrafikresor till arbetsmarknadsinsatser m.m.)

= 20 040. Därtill kan man få ersättning för bl.a. tandvård, hälso- och sjukvård, läkemedel, glasögon, underhåll, reparation och inköp av hemutrustning och möbler, flyttkostnader, barnomsorg m.m.

Etableringsersättningen är alltså 1040 kronor högre än försörjningsstödet, men ger inte rätt till ersättning för något av de sistnämnda kostnaderna. En nyanländ invandrare kan i stället få lån för att skaffa hemutrustning. Lånet ska återbetalas och har samma ränta som studielån.

Utöver detta har invandraren rätt till 259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning. Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut.

Svar: Nej. Beräkning ovanför utgår från att barnen är minst 11 år gamla. Då har rätten till föräldrapenning upphört. Nästa år ska också reglerna för föräldrapenning ändras så att 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyllt 4 år. Därmed blir det svårare att ta ut långa sammanhängande perioder med föräldrapenning för flera barn som är födda utomlands. I gengäld får de övriga 20 procenten av dagarna sparas tills barnet fyllt 12. Om man har yngre barn och tar ut mycket föräldrapenning under de första två åren så brinner etableringsersättningen och –tillägget inne. Dessutom kan föräldrapenning inte kombineras med full etableringsersättning och etableringstillägg.

Invandraren har rätt till 12 000 kr i skattefri SFI-bonus. SFI-bonusen betalas ut vid avklarad kurs.

Svar: Nej, sfi-bonus var ett engångsbelopp, som inte längre existerar. ( 12 000 kronor var högsta bonus, som bara betalades ut till den som klarade den högsta nivån (kurs 3D) av sfi inom tolv månader från utbildningsstart och 15 månader från folkbokföring. Den nivån är ungefär jämförbar med svenska för sjätte klass i en svensk grundskola. Om man klarar sfi på lägre nivåer i samma tid kan man få ett lägre bonus.)

Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.

Svar: Etableringsersättningen kan dras in eller sättas ned om man inte medverkar i sin etableringsplan på heltid. Reglerna är på väg att ändras så att det framgår tydligt att det också betyder att man ska tacka ja till ett lämpligt arbete. Efter de första två åren är det precis samma regler som gäller oavsett om man är invandrare eller infödd.

Med tack till Fredrik Malm (Fp) för att vi får låna texten, som skrivits av Arbetsmarknadsdepartementet.  

Läs även artikeln ”invandrare får inte mer i bidrag än svenskfödda