Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande.
Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?
Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.
Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.
Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.
Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.
Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.
I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.
Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.
Motargument 