Motargument följer upp tidigare artiklar som handlat om hur många SD-stolar som står tomma i kommunfullmäktige runtom i Sverige, där det skulle ha suttit en folkvald representant för att bedriva politiskt arbete från partiet Sverigedemokraterna.
I skrivande stund har Sverigedemokraterna 32 tomma stolar sammanlagt i Sveriges samtliga kommunfullmäktige. I Dalarnas läns olika kommunfullmäktige finns sammanlagt 11 tomma SD-stolar just nu. 10 av Sverigedemokraternas tomma stolar återfinns i Norrlands kommuner i början av november 2019. Det har gått bara lite mer än ett år sedan senaste valet!
Flera av SD-väljarnas kommunfullmäktigemandat är dessutom ”politiska vildar” vilka ockuperar SD-stolar som t ex uteslutna Thoralf Alfsson i Kalmar. Några stolar är ockuperade av avhoppade SD-are, i Stockholms stad, vilka sedermera uteslutits. Nyligen uteslöts även fyra SD-politiker i Umeå, oklart om de kommer sitta kvar som vildar eller lämna stolarna.
Motargument undrar därför fortfarande hur SD efter nästa val ska kunna fylla mandat de kommer få i kommunerna med representanter, utan att riskera nya politiska vildar som hoppar av eller massor av tomma SD-stolar?
Kommer Jimmie Åkesson kunna stå upp med valfläsk i ännu en val-kampanj och lova SD-väljarna att de inte ska behöva representeras av tomma stolar i sin hemkommun? Partiledningen har utlovat det i tre tidigare valkampanjer; 2010, 2014 och under 2018 då Jimmie ursäktade det med att SD är ett ”nytt parti”. Trots partiledarens löften till sina väljare att ”det ser bättre ut den här gången”, så håller de aldrig.
Allt som nämns om denna interna demokratiska brist från SD har varit bara samma tomma, gamla mantra: ”SD har växt för fort och för snabbt, på för kort tid”…
Kära läsare, vi på Motargument kan informera er och Jimmie om att SD startades i februari 1988. De har existerat som parti i över 31 år och har nästan samma ”ålder” som regeringspartiet Miljöpartiet. Mp har uppenbarligen inte samma ”växtvärk” som SD-ledningen gnäller om år efter år.
SD påstår sig ha 33 000 medlemmar i början av år 2019. Var och varannan SD-sympatisör skriver numera i sociala medier att de hoppas de kommer kunna få röster från långt mer än 25% av alla röstberättigade väljare i nästa svenska riksdagsval.
SD fortsätter uppvisa enorma brister och gigantiska svårigheter att rekrytera, stödja och utbilda medlemmar till att kandidera i kommunval för att representera SD-väljarna.
På deras kommunföreningars webbsidor har SD öppet annonserat många gånger efter medlemmar som vill bli representanter. Partiet har poängterat i dessa annonser att man inte behöver ha någon erfarenhet alls. SD ”fiskar efter nya politiker”.
När kommer SD-väljarna ”på riktigt” ifrågasätta Jimmies ledarskap och kritisera hela SD-organisationens inkompetens och oförmåga att rekrytera, internutbilda och stödja sina folkvalda så att de kan representera varje SD-väljares röst?
Utan garantier för att få representation, varför fundera över att rösta på SD?
Du som röstade i EU-parlamentsvalet hade direkt påverkan på en lång rad viktiga företeelser som kommer vara elementära i EU-parlamentet under mandatperioden på 5 år. Hur du lade din röst påverkade potentialen för ditt parti att kunna formera sig i en av de olika partigrupperna.
Dagen efter valet till EU-parlamentet, 26:e maj, 2019 inledde alla politiska partierna arbetsuppgifter för att formera och fastslå gruppindelningar. Mandatperioden som inleds den 2:a till 15:e juli 2019 börjar med att dessa partigrupper fastslås, så att partistöd och finansiering av EU-politikerna ska kunna sätta igång med allt praktiska arbetet.
Om det parti du röstat på gått fram och lett till fler antal svenska ledamöter i sin grupp, kan denna partigrupp potentiellt sett få utföra viktigare uppdrag, och få längre talartid i de viktiga debatterna, än vad de minsta grupperna och de oberoende, individuella, grupplösa parlamentarikerna kan få.
Nästan alla partigrupperna har preliminärt sett varit klara och anmälda. Men, eftersom reglerna är utformade så att varje grupp måste ha ledamöter från minst 7 EU-medlemsstater, och totalt 25 invalda ledamöter, ser det fortfarande ut som att Nigel Farages EU-motståndare och ”brexiters” i gruppen: Frihet och direktdemokrati (EFDD) inte kommer kunna få ihop tillräckligt med ledamöter.
Partigruppen EPP som består av konservativa och kristdemokrater fortsätter vara störst. (Svenska politiker: 4 moderater + 2 kristdemokrater)
Progressiva Alliansen Socialister & Demokrater (S&D) innehåller 5 svenska Socialdemokrater, 3 danska Socialdemokrater och 2 finska Socialdemokrater, den gruppen är näst störst.
Partigrupper som själv säger sig vara kritiska eller ”skeptiska” eller rentav fientliga mot EU är:
Identitet och Demokrati (ID) är nystartad och sägs ha samlat ihop 73 ledamöter; högerpopulister, EU-fientliga och från yttersta högern – under ledning av italienska Lega och franska Nationell Samling (före detta ”National Front”). Här finner vi 1 dansk EU-parlamentariker från Dansk Folkeparti och 2 från Sannfinländarna i Finland.
Den något mindre radikala men likväl EU-kritiska gruppen ECR, har 3 sverigedemokrater, som nu sitter i den sjätte största gruppen i EU. Största partiet i denna grupp är polska Lag och Rättvisa PiS med 26 ledamöter. SD:s parlamentariker kommer troligtvis behöva följa majoritetsbeslut och rösta som de polska EU-politikerna vill, i 5 år.
Frihet och direktdemokrati (EFDD) kommer inte kunna få ihop tillräckligt med ledamöter. Dels är brittiska Nigel Farage numera partiledare för ett helt nytt parti, sedan avhoppet från UKIP som var med i denna grupp. Det heter ”The Brexit Party” och de vill vara med i EFDD som ersättare för UKIPs ledamöter. EU-kritiska UKIP tappade alla sina 24 mandat de hade från 2014 i gruppen EFDD. Den andra orsaken är att den italienska populistiska ”5-stjärne-rörelsen” har försökt hitta en annan grupp att flytta till, utan positiva resultat.
Man kan nybilda ny partigrupp och byta grupp närhelst man vill under mandatperioden. Prognoserna i massmedia indikerar att Brexit Party och 5-stjärnerörelsen blir husvilla.
En viktig poäng att ta med sig från hur väljarna röstade i EU-parlamentsvalet 2019: Geert Wilders parti och UKIP kollapsade, tappade alla sina mandat de hade i EU. Dansk Folkeparti halverade antal röster, tappade 3 platser, och har nu kvar endast 1 ledamot.
Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.
Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.
1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.
Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.
Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.
Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.
Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)
Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.
Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.
Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988
Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.
Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:
”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)
Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:
”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)
Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!
Imorgon söndag 26 maj är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.
Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2014, röstade 51% av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där upp emot 90% röstade senast. (Källa: Europaparlamentet)
Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.
8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier
Sverigedemokraterna bytte i juli 2018 partigrupp i EU-parlamentet. Numer ingår partiet i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF), nationalkonservativa Sannfinnländarna (PS) och polska, nationalkonservativa Lag och Rättvisa (PiS).
Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier. Flera av de partierna har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol.
Där ingår exempelvis Greklands Kommunistiska Parti (KKE), grekiska Populär Enighet (LAE), spanska Partido Comunista de España (PCE) och portugisiska Partido Comunista Português (PCP). Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår det ungerska, ultranationalistiska partiet Fidesz.
Bland partier i Europaparlamentet som valt att inte ingå i någon partigrupp finner vi grekiska nazistliknande partiet Gyllene Gryning, som har en variant av svastikan som partisymbol, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol, italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S), ungerska antisemiterna Jobbik, och tyska ultranationalisterna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD).
Kommer V, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?
Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier?
Exempel på ytterligare högerextrema partier som är representerade i Europaparlamentet är brittiska högerextremisterna United Kingdom Independence Party (UKIP), italienska federalisterna Lega Nord, nederländska nationalisterna Partij Voor de Vrijheid (PVV) slovakiska nationalisterna Slovakiska Nationalistpartiet (SNS), belgiska nationalisterna Vlaams Belang, franska högerextremisterna Front National och österrikiska nationalkonservativa Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ).
Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer kanske att fortsätta samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti (Fidesz), om inte Fidesz nu väljer att byta partigrupp.
60 % av vår lagstiftning är beroende av EU
Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU.
De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier.
De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet.
Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.
EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater
EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I valet 26 maj har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.
Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.
Intresset för EU-valet har ökat markant. I en SIFO-undersökning utförd av Europaportalen framgår att ca 70% av svenskar med rösträtt kommer att rösta i EU-valet. Det är glädjande siffror, som inte ligger så långt ifrån de siffror vi brukar ha i riksdagsvalen.
Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 26 maj röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.
”Vi måste förändra EU och göra det mer effektivt genom att ta itu med de frågor som medborgarna anser är angelägna och bygga vidare på det som vi redan har uppnått.” (EU-parlamentets talman Antonio Tajani. Källa: Europaparlamentet)
Sverigedemokraterna påstår att Socialdemokraterna hjälpte nazisterna att ta över Europa under andra världskriget. Det skriver de i en reklamkampanj inför EU-valet nu. Det är det senaste ledet i en lögnkampanj som går ut på att utmåla Socialdemokraterna på 30- och 40-talet som nazistiskt. Men hur väl överensstämmer detta med fakta?
Då var det SD-organet Samtiden som skrev det. Nu är det SD som parti som sprider denna myt i en reklamkampanj. Med parollen ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, illustrerat med den flagga som användes i Nazityskland parallellt med naziflaggan åren 1933-1935, tar SD kampanjandet till en helt ny nivå.
Det är speciellt vidrigt om man har tittat på vad Socialdemokraterna i verkligheten sa och gjorde på 30-talet. Från ca 1930 drev partiet, ihop med LO och den demokratiska delen av arbetarrörelsen, en omfattande kampanj mot både kommunism och nazism.
Man hade sett på nära håll hur Socialdemokraterna i Nazityskland attackerades och varnade för att samma kunde ske i Sverige. Så man mobiliserade HELA arbetarrörelsen för att bekämpa nazismen, och kommunismen.
I Tyskland var Socialdemokraterna (SPD), Hitlers huvudfiender. Vid omröstningen i tyska riksdagen 1933 röstade sossarna, som enda parti, mot Hitlers fullmaktslagar. Som straff fängslades eller mördades nästan alla socialdemokratiska riksdagsmän efteråt.
Här nedan kan ni se hur deras valaffisch såg ut 1932.
”Arbetaren i hakkorsets rike” står det överst. Och slutklämmen ”Välj därför Socialdemokraterna, Lista 1”. (SPD valaffisch 1932)
Ett annat exempel på den tyska socialdemokratins valaffischer 1932 är den här nedan. Lägg märke till kommunisten bakom nazisten och den döde soldaten (Socialdemokraterna var mot även krigshets). Men nazisterna var huvudmotståndaren i valet.
”Detta är demokratins fiender. Bort med dem, välj därmed lista 1, Socialdemokraterna”. (SPD valaffisch 1932)
Kvinnorna då? Denna affisch är inte från ett val. Citatet i affischen är från naziledaren Feder om att kvinnor ska vara tjänarinnor och att därför finns ingen kvinna i nazisternas ledarskap.
”Kvinnor, detta blir ert öde i det Tredje Riket…. Kämpa mot nazisterna med Socialdemokraterna.”
I den här ger man en släng åt både bankirer och kommunister genom att kalla dem fascister. Denna här nedan är från valet 1930.
”Fascism, fascism, skydda era demokratiska folkrättigheter, välj Socialdemokraterna, lista 2”. (SPD valaffisch 1930)
Ser detta ut som en rörelse som hjälpte nazisterna och Hitler?
Svensk arbetarrörelse
Partiet i Sverige mobiliserade mot nazismen redan från 20-talet. Men de tyska partikamraternas öden efter 1933 fick partiet att lägga in en högre växel i arbetet. Nu mobiliserades hela arbetarrörelsen.
Kampanjen drevs med det uttalade målet att varje socialdemokrat skulle bli en agitator för demokrati och mot de två totalitära krafterna. Man drog sig inte för att debattera mot nazisterna överallt. Torsten Nilsson, som senare blev utrikesminister, beskriver bra i sin biografi hur man utmanade nazisterna på debatt, vartän de dök upp i Sverige. Och hur man tog över möten, agiterade, och kartlade nazihotet. (Se exempel på det här.)
Man menade att om nazismen skulle låta sig hållas skulle det bli något mycket grymmare än kommunismen. Då, på 30-talet, hade nazisterna inte börjat massutrota folk ännu, men det hade kommunisterna. Artiklar i socialdemokratiska tidningar varnade för ett kommande massmord på judar redan 1933 och 1934.
Demokrati
Framför allt låg fokus på demokratin. 30-talets kommunister och nazister agiterade mot demokratin framför allt, så arbetarrörelsen fick driva en stenhård polemik för demokrati.
Och nu med facit i hand kan man undra om inte arbetarrörelsens massiva antinazism låg bakom att nazipartier inte fick mer än 2-3% sammanlagt i valen i Sverige.
Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934
Så här beskrev den socialdemokratiska folkbildaren Gunnar Lundberg det vägval Sverige och Europa stod inför i boken Folkstyre eller Fogdevälde (som kan laddas ner här) år 1934.
”Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.
De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.
… Liksom bolsjevikema söka,,, nazisterna… att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.
De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.”
Skånska Socialdemokraten 7 feb 1934
Partiet motverkade inte bara nazism genom agitation. Politiken riktades in på ekonomiska reformer, speciellt med fokus på att lösa arbetslösheten, för att stoppa nazismens framfart i landet. Per Albin Hansson och socialdemokraternas ledning attackerade nazisterna i vart och varannat tal.
Få vet detta idag, men anledningen till att vi fick arbetarfred och Saltsjöbaden-avtalet 1938 var att arbetarrörelsen och det svenska näringslivet var livrädda för en utveckling liknande den i Sovjet eller Nazityskland. Genom ett fredligt samarbete mellan arbetare och näringslivet skulle man skapa ”arbetarfred” och undvika diktatur.
Med en pistol mot pannan…
Visst gjorde Socialdemokraterna sådant som inte var bra också. Partiet var exempelvis mycket etno-nationalistiskt. Men så var tidsandan vid denna tiden. Alla partier var mer etno-nationalistiska och stödde vidrigheter som rasbiologi på 30-talet.
Socialdemokrater, liberaler och stora delar av den svenska högern hade svaga sidor. Men de arbetade för demokrati och mot kommunism och nazism. Även Sverigedemokraterna hade sina socialkonservativa och nationalistiska föregångare som var aktiva på 30-talet. Men de nationalistiska socialkonservativa krafterna på den tiden gick omkring klädda i brunt eller svart och heilade på gatorna och var MOT demokrati.
Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934
Och ja, det är sant att Sverige, och svensk socialdemokrati betedde sig undfallande under andra världskrigets början. Men i detta skilde sig inte svensk socialdemokrati från alla andra partier i andra länder. Världskriget kom utan att Sverige hade ett försvar. Berättelserna från Skåne den 9 april 1940 är hjärtskärande. Soldater i Höganäs låg i halvgrävda skyttegravar beväpnade med liar och gevär och väntade på nazisterna. I luften flög svenska stridsflygplan, utan bomber och kulsprutor. Vedettbåtarna puttrade ute på Öresund utan ammunition.
Vad människor och länder gör när de har pistoler riktade mot pannan är inte fina saker. Vi hade kanske kunnat göra mer mot nazismen, speciellt efter 1944. Men det fanns inte mycket vi kunde göra.
Att heroiskt kasta landet ut i krig utan att ha ett försvar hade inte hjälpt någon. Nu kunde vi rädda både Danmarks och Norges judar genom vår neutralitet.
Och Socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortsatte att vara en stark antinazistisk kraften även under krigsåren även om partiet fick tona ner retoriken pga risken för krig. Det var sossar och fackföreningsaktiva som drev Trots Allt, den öppet antinazistiska och antikommunistiska tidningen.
Skånska Socialdemokraten den 2 februari 1934.
Det intressanta är att se på vad Sverige gjorde innan den 1 september 1939. Och det var både bra och dåliga saker. Vi hade kunnat ta emot fler flyktingar men vi tog inte emot dem. Dagens motståndare mot flyktingmottagning hade sina dåvarande motsvarigheter. ”Judarna är inga riktiga flyktingar” sa man och ansåg att de borde få ”hjälp i närområdet”.
Tyvärr var även Socialdemokraterna mot ett flyktingmottagande. Vi släppte in få judar. Om ni undrar varför Socialdemokraterna senare på 1900-talet blev ett så flyktingvänligt parti är svaret att man lärde av historien. Man ville inte upprepa 30-talets misstag.
Gissa vad Sverigedemokraternas ”socialkonservativa” och nationalistiska föregångare sa i judefrågan? Tror ni att de nationalistiska socialkonservativa krafterna ville ta emot flyende judar alls i Sverige?
Men trots sina brister måste jag säga att socialdemokraterna och arbetarrörelsen gjorde ett fantastiskt arbete mot nazismen. Ett som så mycket uppretade de nationalistiska krafterna att man inte än idag förlåtit sossarna för vad de gjorde mot dem då.
Sverigedemokraterna ljuger, och de vet om att de ljuger. Socialdemokraterna drev en effektiv kampanj mot nazism och räddade kanske Sverige från fascism och nazism.
*****
Till sist… Ska man bedriva kamp mot nazism behöver man hitta allierade i alla politiska läger. Liberala och konservativa antinazister citerades ofta i arbetarrörelsens tidningar. Här är det Skånska Socialdemokraten den 5 februari 1934 som citerar liberal media om barbariet i nazityskland.
Skånska socialdemokraten 5 februari 1934 Skånska Socialdemokraten 5 februari 1934
Lästips angående SD:s dokumentär om Socialdemokraternas historia:
Det är något som inte stämmer när ett parti gång på gång inte kan fylla de stolar de har fått mandat för i kommuner runt om i vårt land. Att lägga en röst på en tom stol kan likställas med att kasta en röst i sjön, och i värsta fall öppnar den upp för extremism.
Denna artikel är en appell till alla som väljer att lägga sina röster på Sverigedemokraterna. Jag tänker denna gång inte bry mig om att lägga någon vikt vid politiken som SD står för eller vad de vill åstadkomma med Sverige om de kommer till makten.
Det kan vara en klok idé att, innan man väljer att utnyttja sin demokratiska rättighet (och skyldighet!) att rösta, kolla av hur situationen ser ut i just den egna kommunen. Finns det representanter för just mitt parti, eller kommer jag att lägga min röst på i praktiken ingenting?
I sju kommuner har just det inträffat. Arvidsjaur, Gagnef, Haparanda, Norsjö, Sorsele, Vansbro och Åsele är kommuner där stolar, märkta SD, kommer att gapa tomma under nästa mandatperiod. I ytterligare två kommuner, Arjeplog och Pajala, saknade SD representanter till valet 2018. Skillnaden är att SD som av en händelse inte vann några mandat i dessa kommuner. Hade väljarna månne gjort sin hemläxa?
Vän av ordning finner det nödvändigt att ställa väljarna till svars:
Känner ni er nöjda med att ha röstat fram endast en tom SD-stol i er kommun? En stol som kommer att stå där i 4 år, helt utan att göra er någon som helst nytta?
Känner ni er nöjda med att välja, utan att själva ha tänkt på att kandidera för det partiet?
Inför valet har SD ställts inför svåra avvägningar huruvida man ska ha låsta eller öppna listor i kommunerna. Erfarenheten från tidigare val är att man riskerar att få in mindre lämpade personer på sina mandat i kommunfullmäktige. I Dalarna har t ex en person som inte är sverigedemokrat, läs företrädare för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), kuppat sig in i kommunfullmäktige på SD-mandat.
Photo: Thomas Leuthard
I nio kommuner valde Sverigedemokraterna att låsa sina listor trots att man inte hade någon kandidat. För att undvika att en utomstående person valdes, så gick man alltså medvetet till val med en tom stol. Så blev det också i Arvidsjaur, Haparanda, Norsjö, Sorsele, Åsele, Gagnef och Vansbro. (Källa)
Petter Nilsson tog plats i Umeå kommunfullmäktige, samtidigt som han stod ensam på listor i Sorsele, Norsjö och Åsele. Följaktligen gapar SD-stolarna i dessa tre kommuner tomma. Nilsson förklarar:
Vi valde ju att låsa listorna för att sörja för att inte vi fick fel kandidater, det vill säga sådana som inte var Sverigedemokrater. (Källa)
På frågan om huruvida det var ett svårt beslut att välja mellan öppna och låsta listor, svarar Nilsson:
Jag tycker inte det. Ser man till exempel på Dalarna, där man fått in folk som inte varit lämpliga företrädare, då menar vi på att vi måste ta ansvar och då har vi gjort det genom att sluta listorna och se till att vi får bra kandidater i samtliga församlingar. Vi har kvaliteten i första hand. (Källa)
Redan nu är SD uppe i 22 tomma stolar. I slutet av mandatperioden 2014-2018 hade SD 81 tomma stolar i kommunfullmäktige. Redan nu har de nått upp till mer än 25% av de 81 tomma stolarna, i ett läge då mandatperioden inte ens har börjat.
Det finns risk att det kan komma att slås ett enormt rekord under denna mandatperiod. Väljarna kommer att få se rekordmånga politiska vildar och tomma stolar. Det är ett gigantiskt bakslag för demokratin när människor i ett (större) riksdagsparti tar så lite ansvar för gräsrotsutveckling och demokratiutveckling ute i alla kommuner. Detta är bevis för att SD är ett toppstyrt parti inriktat på huvudstaden, tyvärr för de av oss som väljer att lägga vår röst på SD.
Samma personer som jublar högt över personkryss på kurdiskan Amineh Kakabaveh (V) spyr galla över somaliskan Leila Ali Elmi (MP) som gjorde samma sak. Båda gör en poäng av sin etnicitet i valkampanjerna. Kan skillnaden i hur man ser på de båda bero på att den ene är muslim och somaliska medan den andre hetsat mot både islam och somalier?
SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är ett bra exempel på hetsen mot Elmi och hyllningarna av Kakabaveh.
Om man kikar på hans Facebookprofil ser man att han just nu pratar mycket om dessa två personers valkampanjer. I flera inlägg spyr han galla över Leila Ali Elmi, som han även skrivit om på SvD:s ledarsida (se här). Däremot hyllar han Amineh Kakabaveh oförbehållsamt.
Skärmdump från Facebook 180916
Den som följt Kakabavehs karriär kan inte annat än baxna. Kakabaveh har nämligen alltid gjort en stor poäng av sin etnicitet i sin politiska gärning, och har alltid lagt stor vikt vid sin kamp för ett fritt Kurdistan.
Men vilken är skillnaden? Kan den måhända vara att Elmi bär slöja medan Kakabaveh ofta lajkat grov islamofobi på Facebook (”död åt det islamska islam”) och anser att slöja automatiskt är att jämställa med förtryck? Kan det vara att Elmi är somaliska medan Kakabaveh spritt nazistiska videos innehållande grovt hat mot somalier (Se artikeln här)?
Skärmdump från Facebook 180917
Jag har själv inget emot att en kurd delvis riktar sig till kurder eller driver ”kurdiska” frågor, eller somalier till somalier med ”somaliska” frågor. Just i denna sak har jag inget mot Kakabaveh. Jag är själv en anhängare av ett fritt Kurdistan. Att hon driver ”sina” s k ”etniska” frågor i sin egenskap av riksdagsledamot anser jag är helt OK.
Det är debatten om Elmi jämfört med debatten om Kakabaveh som är intressant… De två debatterna säger mycket om vår tid…
Dalkurd
Jag såg Dalkurd mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena igår. Kurdiska flaggor och färger och Kurdistan nämndes i nästan var hejaramsa som deras härliga supportteam sjöng. När jag såg matchen tänkte jag mycket på debatten om Elmi. Gissa vem som är en av Dalkurds främsta supportrar? Jo, Kakabaveh. Kakabaveh har till och med sagt att fotbollen kan hjälpa kurderna att utveckla sina politiska åsikter. (Källa)
Foto: Privat (180917)
Just saying…
Inte för att jag har nåt emot när sport, politik och etnicitet blandas. Dalkurd är härliga. Bästa hejaklacken jag sett! Vilket ös det var igår! (Men mitt Kalmar FF spelade som sopor!)
Men om man nu som Ivar Arpi gör en stor poäng av att etnicitet och politik är så fel. Hur kan man så stödja Kakabaveh och hetsa mot Elmi samtidigt? Kan skälet vara dubbla måttstockar och rasism?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Bilaga
Först delade Kakabaveh nazivideon. Sen tog hon bort den från sin Facebook (efter att kritik riktats mot henne) men fortsatte att försvara innehållet.
Skärmdump från Facebook (april 2016)Skärmdump från Facebook (april 2016)
När du å ena sidan möter Sverigedemokrater som verkar snälla och å andra sidan hört en massa om att SD skulle vara farligt så kan det lätt kännas som att dessa båda bilder inte riktigt passar ihop.
Inför valet tittade jag förbi några av SD:s valstugor och pratade med några av deras valarbetare. Det intryck jag fick av dem var att de var trevliga och välmenande unga män som absolut inte tror på att varje ras/folkgrupp har en särskild ”nedärvd essens” eller på att varje svensk som ”inte är lojal” ska sluta räknas som svensk. Här tror jag absolut att de flesta av dem är ärliga: De är där för att de tror att de ska rädda Sverige, och i det projektet ingår inte att nörda ner sig i vad partiets principprogram egentligen innebär i praktiken.
Eftersom jag har läst det finstilta i SD:s principprogram och är en smula insatt i hur partiets toppolitiker har agerat både i riksdagen och i andra sammanhang så påverkade valstugornas glada volontärer inte min syn på själva partiet. Men jag har full förståelse för om du som läser detta har fått för dig att SD skulle vara ofarligt.
SD:s anhängare på sociala medier och volontärer i valstugorna har i de flesta fall inte någon önskan att underminera HBTQ-personers mänskliga rättigheter, att beskära kvinnors reproduktiva rättigheter eller att driva en ekonomisk politik som gynnar de rikaste på vanliga svenskars bekostnad. Ändå är det denna politik som partiet systematiskt har drivit under sina åtta år i riksdagen, och som de kommer att fortsätta driva under de kommande fyra åren också. Och ju mer själva SD får vind i seglen, desto mer vädrar också renodlat nazistiska grupper morgonluft. Grupper vars anhängare inte bara vill få stopp på Pridefestivalerna, utan även är beredda att misshandla eller mörda vem som helst som i deras ögon framstår som alltför bögig eller som inte tillräckligt vit.
Bilder av den yttersta ondskan
Visst. Jag förstår om du är trött på allt tjat om nazister. Vi som är uppväxta i åttiotalets Sverige med omnejd har växt upp i ett samhälle med två visioner om det yttersta onda, två avgrundskategorier för oss alla att definiera oss mot: Å ena sidan Nazisten, och å andra sidan Pedofilen. Naturligtvis fanns det alltid olika idéer om det yttersta onda, men de flesta var ändå överens om att sätta just idén om nazisten och idén om pedofilen som två av sina främsta idéer om vad ondska är för något. Men andra världskriget var för länge sedan, medan elfte september var mer nyligen. Allt fler började se islamistiska terrorister som ett större hot än nazistiska terrorister, och plötsligt fanns det utrymme för att börja normalisera nazism och att misstänkliggöra inte bara totalitära islamister utan även alla världens muslimer.
En enskild fanatiker kan skada många medmänniskor, och en enskild terrorist kan döda många medmänniskor. Detta oavsett om fanatikern eller terroristen är en islamist som kallar sin islamism för att vara ”äkta muslim” eller en nazist som kallar sin nazism för att vara ”äkta svensk”. Men politiskt är det de självutnämnda ”äkta svenskarna” som har makt makt nog att utgöra ett hot mot demokratin här i Sverige. En röst på SD skyddar inte mot någon muslimsk världskonspiration: Någon sådan konspiration finns inte, hur mycket islamisterna själva än önskar att de hade sådan makt. Inte heller utgör SD något skydd mot de samhällsproblem som finns på riktigt. Deras politik bygger på att utse syndabockar, inte på att faktiskt lösa de verkliga problemen.
Välvilja och sekterism
När jag möter anhängare av SD eller av än mer högerextrema grupper så är de nästan alltid artiga och trevliga. Men deras sätt att bemöta mig hänger ihop med att jag är vit, hänger ihop med att det inte syns på mig att jag är HBTQ-person, hänger ihop med att jag är socialt kodad som man, och hänger ihop med att jag oftast inte är konfrontativ med att jag inte delar SD:s värderingar. Du som också blir väl bemött av SD har förmodligen också dessa egenskaper. Mörkhyade personer och uppenbara HBTQ-personer riskerar att helt oprovcerat få helt annan typ av bemötande från SD-volontärer.
Det fina bemötande som jag fått från SD har jag för övrigt även fått från Jehovas Vittnen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och frälsa min själ), från Nordiska MotståndsRörelsen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och tyckte genuint synd om mig för att jag inte insett att de organisationer som jag är aktiv inom i själva verket styrs av judarna), från islamister (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap med manlig överhöghet och i det ena fallet tyckte genuint synd om mig för att jag hade en kvinnlig chef – han vägrade tro på att en man kan ha en kvinnlig chef utan att egentligen känna sig djupt förnedrad över detta brott mot den gudomliga världsordningen) och Scientologerna (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och ge mig superkrafter).
Att alla dessa människor vill väl och försöker göra världen bättre utirån vad de tror är sant ändrar inte det faktum att deras trosföreställningar är felaktiga och destruktiva. Den gemenskap som de erbjuder är en illusion: Visserligen är de ärligt välkomnande just nu, men i gengäld så kommer de lika ärligt att börja hata dig när du vägrar underkasta dig deras klaustrofobiska världsbild, deras verklighetsfrånvända alternativa fakta och deras underförstådda sociala normer.
Nu kanske du invänder att sekterism existerar även inom vänstern, och att sekterismen inom SD inte alls är lika illa som den var förr. Den första biten stämmer, så klart. Det hatiska svartvita tänkandet lever även i dessa kretsar vidare på sina håll, numera oftare baserat sig på kön och hudfärg snarare än på samhällsklass. Om du vid flera tillfällen har mött människor som i föraktfullt tonläge har fräst åt dig att du ”är en vit cisman” så är du så klart väldigt trött på detta, precis som folk i tidigare generationer lätt kunde tröttna på att bli anklagade för att inte vara arbetarklass.
Men att då söka sig till SD-sfären är på lång sikt att ge sig ur askan i elden, även om det för stunden kan kännas skönt att vara i en grupp där det är övertydligt att din egen hudfärg och könstillhörighet är de som har högst status. Även om det kanske inte känns så för den som själv inte är utsatt så lever vi i ett samhälle som har utbredda problem med fördomar, bigotteri och diskriminering mot mörkhyade, mot HBTQ-personer och mot kvinnor. Det är hemskt att många far illa av detta.
Givetvis är det inte okej att vissa flippar över och börjar förakta ”vita män” istället, men lösningen på det problemet är att stå upp för alla människors lika värde – inte att söka sig till de krafter som försöker upprätthålla och förstärka det ursprungliga problemet. Och även om vi inte längre har ett klassamhälle som förr så finns det fortfarande stora problem med socioekonomisk utsatthet. För att lösa desa problem krävs sociala insatser och en juste ekonomisk politik, inte att som i SD:s retorik skapa syndabockar att vända folks vrede mot.
En illusion av trygghet
Visst är det sant att SD numera har väljare och volontärer som inte hyser den nynazistiska sekterism som förr i tiden brukade prägla partiet. Men partiledningen är fortfarande från den gamla tiden, samtidigt som SD är det mest toppstyrda av vårt lands riksdagspartier. För att det ska bli rimligt att se SD som ett okej socialkonservativt parti så behöver det först ske ett generationsskifte i partiets ledning, precis som det för länge sedan skedde inom Vänsterpartiet.
Tvärtom skapar partiet en enorm otrygghet hos många svenska HBTQ-personer, hos många svenskar som inte är vita, och hos många svenskar vars tankar och idéer inte passar in i den ”lojalitet” mot Sverigedemokraternas syn på Svenskhet som enligt partiets principprogram krävs för att ”ingå i nationen”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.”
Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.
En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.
De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.
Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.
Frågan bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?
Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.
Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.
Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.
Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.
Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.
Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.
Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.
”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”
”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”
Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta
SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.
I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.
Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.
Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.
Motargument 