I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:
”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)
Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.
Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.
Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa
Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.
Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.
Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext
Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.
Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.
I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.
Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna
Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.
Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.
Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem
Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:
Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.
I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.
Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.
I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.
Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.
Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.
Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.
SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.
Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.
Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra: A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn. B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?
A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.
B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.
A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.
B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”
A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.
B. Är det inte det som politikerna redan gör?
A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.
B. Vad är alternativet?
A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Frågan om ett nationellt tiggeriförbud splittrar Tidöpartierna: Sverigedemokraterna och Moderaterna har drivit frågan under lång tid, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Liberalerna är emot kriminalisering av tiggeri. Att utredningen kom till var en del av Tidöavtalet. Regeringens särskilde utredare Krister Thelin ser inget behov av ett nationellt tiggeriförbud, då antalet tiggare har minskat kraftigt och kommunernas befintliga möjlighet till lokala förbud bedöms tillräckliga.
Kartläggningar av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och Länsstyrelsen visar att mellan 16 och 19 kommuner i Sverige har infört ett förbud mot pengainsamling i form av tiggeri på särskilt angivna platser. Kommunerna tycker att föreskrifterna fungerar väl.
År 2015 var bedömningen att det fanns 4 700 från den grupp som definierades som utsatta EU-medborgare, framför allt personer från Bulgarien och Rumänien. I takt med att samhället blir alltmer kontantlöst har denna grupp minskat kraftigt. Det finns ingen samlad nationell statistik över hur många i Sverige som faktiskt tigger, men myndigheter och organisationer bedömer att antalet som tigger minskat kraftigt de senaste åren. Bedömningen idag är att den största gruppen som tigger är svenska medborgare i hemlöshet med psykisk ohälsa och/eller missbruk.
Trots att Thelin avrådde från ett nationellt förbud har han, som del av uppdraget, presenterat två lagtekniska förslag för hur ett sådant skulle kunna införas om regeringen skulle välja att gå vidare med det. Huvudförslaget var att införa en skrivelse i Brottsbalkens 16:e kapitel med formuleringen att den som tigger för sin eller sin familjs försörjning ska dömas till böter. Det andra förslaget var att införa en ny bestämmelse i ordningslagen.
I sitt remissvar skriver Advokatsamfundet:
”Sveriges advokatsamfund delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri. Utredningen redovisar på ett övertygande sätt att de ordningsstörningar och den otrygghet som tidigare förknippats med tiggeri har minskat avsevärt samt att nuvarande ordning med lokal reglering har visat sig ändamålsenlig. Vidare instämmer Advokatsamfundet i utredningens bedömning av de risker ett nationellt förbud skulle innebära för personer som utnyttjas för tiggeri. Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att ett nationellt förbud mot tiggeri riskerar att stå i konflikt med Europakonventionens skydd för privatlivet, enligt artikel 8, om förbudet utformas så generellt att tillämpningen inte medger beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, såsom den berörda personens sårbarhet och utsatthet samt tiggeriets beskaffenhet”. (Källa: Advokatsamfundet)
Polismyndigheten skriver följande i sitt remissvar:
”Polismyndigheten delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri”. (Källa: Regeringen)
Motargument ställer sig frågande till varför utredaren föreslagit lagförslag om nationellt tiggeriförbud som ändå inte behövs. Har Tidöregeringens två största partier, SD och M, utövat påtryckningar gentemot utredaren att lägga fram lagförslag om nationellt tiggeriförbud? Inget land, Sverige inkluderat, har infört ett nationellt tiggeriförbud och inga nya lagar därvidlag har stiftats. Planen var att en ny lag om nationellt tiggeriförbud skulle börja gälla 1 januari 2026, men den planen är nu, till SD:s och M:s stora förtret, skrotad.
Från och med den 1 januari 2026 kommer Tidöregeringen att höja det s k återvandringsbidraget från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor per person. Regeringens ende utredare Joakim Ruist bedömde 2024 höjningen av återvandringsbidraget som ekonomiskt ineffektivt. Han påpekar dessutom att det kan komma att leda till samhällelig splittring. En ytterligare konsekvens är att många människor kan komma att känna sig icke önskvärda och tvingade att lämna landet.
Detta var Sverigedemokraternas största vinst i höstbudgeten 2024. SD har, alltsedan Tidöavtalet presenterades för snart två år sedan, varit drivande i frågan om att öka incitament för att stimulera återvandring.
Johan Forssell (M), nyutnämnd migrationsminister, säger:
– Vi är i full färd med ett paradigmskifte i migrationspolitiken. (Källa: SVT)
Från och med den 1 januari 2026 höjs bidraget till 350 000 kronor per vuxen (18 år) och 25 000 kronor per barn. Det maximala beloppet för återvandringsbidrag är fastställt till 500 000 kronor för makar eller sambor och 600 000 kronor per hushåll.
Kostnaderna för det ökade återvandringsbidraget blir under den kommande treårsperioden ca 2,5 miljarder kronor.
Personer som är bosatta i Sverige och har ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare kan söka återvandringsbidraget. Tillståndet ska ha utfärdats på någon av följande grunder:
personen är flykting
personen är kvotflykting
personen är alternativt skyddsbehövande
på grund av synnerligen ömmande omständigheter
om personen fått permanent uppehållstillstånd enligt den upphävda lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige
om personen fått permanent uppehållstillstånd på grund av 5 § i den upphävda lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå
som familjemedlem till en person med uppehållstillstånd på någon av ovanstående grunder. Familjemedlemmen måste även
ha fått sitt eget uppehållstillstånd på grund av anknytning till personen
bo tillsammans med personen
haft sitt uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare.
har uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet och kommer från Ukraina
har obetalda skulder hos Centrala studiestödsnämnden (CSN) eller Kronofogden
tidigare har fått återvandringsbidrag
ska flytta till ett EU/EES-land eller Schweiz
avtjänar fängelsestraff, är åtalad för brott, är misstänkt för vissa brott eller om det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet finns skäl som talar emot det.
Regeringens egna utredare Joakim Ruist sågade sommaren 2024 förslaget och avrådde regeringen att driva igenom det. I utredningen står att läsa:
”…att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till utvandring bör ses som riskabla och därför undvikas. Den möjliga direkta offentligekonomiska vinsten är med stor säkerhet relativt liten, samtidigt som det kan finnas en risk för samhällelig och samhällsekonomisk skada som är väsentligt större. Utredningen bedömer att den möjliga nyttan inte är tillräckligt stor för att motivera ett sådant risktagande.” (Källa: Delmi)
Ruist bedömer att ca 700 personer skulle återvandra årligen om summan skulle höjas till 350 000 kronor per person. (Källa: SVT)
Årets största inrikespolitiska händelse är tveklöst Jokkmokks öppna brev (”Tack men Nej Tack”) där man avböjde möte med regeringens samordnare för ”frivillig återvandring”, vilket utmynnade i en domino-effekt över hela landet. Flera följde Jokkmokks exempel och i skrivande stund har minst 75 kommuner, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö, anslutit sig till motståndet mot Tidöregeringens återvandringsplaner. I offentliggjorda brev har kommunledningar från norr till söder gjort skarpa markeringar och inte bara hänvisat till principen om kommunala självstyret, utan man framhåller även en ideologisk kärna om alla människors lika värde. Kommuner som likt Jokkmokk säger ”Tack men Nej Tack” vill vara platser där folk känner sig välkomna.
Är det något som detta motstånd från kommunalt håll synliggjort, är det maktförhållandet mellan det nationella och det lokala. Flera statsråd och riksdagsledamöter under nuvarande mandatperiod framstår som att de har levt i en elitistisk bubbla utan markkontakt. Både retoriskt och politiskt har flera företrädare försökt läxa upp befolkningen om vikten att minsann göra rätt för sig, samtidigt som man själv kastat sten i glashus (till exempel migrationsministern som gjort flera utspel om föräldraansvar, samtidigt som hans egen son varit aktiv i nazistiska Aktivklubb). Man har hela tiden pratat om hårdare nypor som svar på flera samhällsproblem, trots att en samlad expertis sina remissvar avråder från flera reformer, nu senast med förslaget om att möjliggöra att 13-åringar kan sättas i fängelse.
Men i dagarna hände något avgörande. Medan staten stiftar lagar är det kommunerna som förväntas efterleva dem i praktiken. Kommuner märker av hur lagstiftning och budget från nationellt håll inte bara påverkar det lokala näringslivet och basverksamheter som skola, vård och omsorg, utan även invånarnas förtroende till samhällets institutioner. Kommuner har ett lokalt perspektiv som man på nationell nivå ofta helt saknar. Exempelvis ser man hur minskad befolkningstillväxt påverkar den kommunala utvecklingen i flera avseenden, inte minst ekonomiskt. Men även andra värden går förlorade, såväl sociala som kulturella. Det är därför många representanter i sina öppna brev understryker att man vill vara attraktiva kommuner som man vill flytta till och stanna, medan staten eftersträvar att förnedra och kasta ut människor i ovisshet.
Legitimiteten i Tidöregeringens ideologiska återvandringsprojekt urholkas underifrån. Sällan har kontrasten mellan regeringens bubbla och den kommunala verkligheten varit tydligare.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen presenterade häromdagen att de beslutat att ta bort den s k ”50-lappen”, dvs att asylsökande kan erhålla tandvård som ”inte kan vänta” för 50 kronor.
Förändringen går igenom trots kritik från remissinstanserna och att utredningen visar att asylsökande och papperslösa kommer att påverkas negativt. Utredningen bedömer att avskaffandet inte ger besparingar utan riskerar istället ökade kostnader.
På Försäkringskassans hemsida läser vi följande om tandvårdsstöd:
”För dig som är asylsökande eller papperslös gäller särskilda regler. Fram till det år du fyller 18 år har du rätt till avgiftsfri tandvård. Därefter kan du få sådan tandvård som inte kan vänta till en kostnad av högst 50 kronor per besök.” (Källa: Försäkringskassan)
Beslutet är ytterligare ett exempel på att Tidöregeringen driver igenom lagändringar som dömts ut av deras egna utredare och experter.
Regeringen har under längre tid upprepat påståendet att ”1,2 miljoner” människor i Sverige inte skulle vara självförsörjande. Påståendet stämmer inte.
Martin Nordin, forskare i nationalekonomi på Lunds universitet, säger följande om regeringens uttalande:
”– Hela regeringens resonemang bygger på felaktigheter”. (Källa: Syre)
Under 2024 var det rekordfå människor i Sverige som erhäll försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag). 174 000 personer erhöll försörjningsstöd någon gång under året, men färre än så levde på det under hela året.
Med stöd av detta felaktiga påstående bygger regeringen sin argumentation om bidragsreformer de ämnar genomföra. De hävdar att personer med arbetsinkomst under 21 500 kronor inte är självförsörjande, och antyds leva på bidrag. Detta stämmer inte, 37 % med en arbetsinkomst under 21 500 kronor (t ex visstidsanställda, deltidsarbetare timanställda eller personer som frekvent skiftar mellan olika jobb) har, enligt statistik från SCB, just arbetsinkomsten som sin största inkomstkälla. Det handlar om personer som antingen bor med en person som har högre lön, eller som tillfälligt eller permanent håller nere sina utgifter.
Regeringens definition av ”inte självförsörjande” är inkonsekvent: sjuka och föräldralediga ingår, enligt Tidöpartierna, i denna grupp, medan pensionärer och studenter är att betraktas som ”självförsörjande”.
Martin Nordin menar att en sänkning av försörjningsstödet är fel väg att gå. Han lyfter åtgärder som stöd i att lösa sociala problem, öka kompetensen och öka utbildningsnivån.
Tidöregeringen, och finansminister Elisabeth Svantesson (M), vilseleder i sin argumentation om bidragstak och hur många familjer som erhåller högt försörjningsstöd (vi minns siffran 46 500 kronor). I själva verket var det endast 8 familjer som förra året kom upp i de summor som finansministern menade kan tillfalla en viss familjetyp.
Att sänka nivåerna på försörjningsstödet kan komma att få förödande konsekvenser för många som redan idag har låg levnadsstandard.
Detta är del 6 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna sista del handlar om medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Motargument 